Louis körde i ungefär tjugo minuter, in till centrala Sydney. Trots att jag hade varit här massvis av gånger, så kunde jag inte riktigt lista ut vart de skulle, trots att jag hade mina misstankar.

Killarna pratade och skrattade och jag försökte hålla mig så delaktig i samtalet som möjligt. Men det var svårt, då de ofta pratade om saker som jag inte hade med att göra. Jag kände dem inte lika bra som de kände varandra. Om jag skulle vara ärlig, så kände jag ju dem inte överhuvudtaget. Jag kände bara bilden av dem som jag fått genom tv, tidningar, radio och internet.

”So, Alex, what do you like to do during the days?” Harry log och mötte min blick. Jag fann plötsligt att alla killarna, förutom Louis som koncentrerade sig på vägen, hade sin uppmärksamhet riktad mot mitt håll. Det kändes lite olustigt. Jag tyckte inte om att få alltför mycket uppmärksamhet från folk.

”Um, well I like to listen to music, be with my friends and take care of my mum’s horses”, fick jag fram, medan en rodnad spred sig över mina kinder. Jag lät otroligt dum när jag sa det jag sa, men killarna verkade inte bry sig om det, till min lättnad.

”Well, that sounds like fun.” Harry blinkade mot mig och lutade sig försiktigt fram mot mig. Jag kände hur hjärtat slog frenetiskt i bröstet. Jag kunde i princip känna smaken av hans andedräkt, så nära befann han sig. Det fanns ingenstans för mig att ta mig. ”You’re pretty when you’re blushing.” Han viskade det mjukt i mitt öra och lutade sig sedan, uppenbarligen nöjd, tillbaka.

Jag svalde hårt och valde att envist stirra ut genom fönstret, besluten att inte visa rodnaden som nu blivit värre än vad den varit tidigare. Jag var generad över Harrys ord, men egentligen mest av allt över mitt eget uppförande.

”We’re here!” Louis rop fick oss alla att vakna till liv. Vi hoppade ur bilen och jag fann mig stå framför ett hus målat i mörka färger och med en skylt med snirklig neontext. Jag stelnade till, vilket Harry tydligen märkte.

”Hey, what’s wrong?” Han såg bekymrat på mig.

”Harry, I can’t go in there”, mumlade jag och vände bort blicken från honom.

”Why not?”

”It’s a club. You have to be eighteen to get in there. I’m only sixteen.”  Jag mötte hastigt hans blick. ”I’m sorry.”

”It’s okey. What do you say about you and me getting something to eat instead?” Han log. Jag nickade kort.

”Sure.”

”I’ll just tell the guys.” Harry vände på klacken och styrde stegen mot dörren. Jag skruvade besvärat på mig och lät blicken söka av området. Det här var en del av Sydney som jag inte var bekant med. Jag kände mig inte säker här.

Varför killarna egentligen tagit mig hit, gjorde mig förbryllad. Det var inget sånt som jag tänkte mig, då Louis ringt och velat umgås. Jag hade tänkt mig att de kanske skulle be mig visa dem runt i Sydney eller bara vilja prata en stund. Inget sånt här.

Harry uppenbarade sig i dörren och vinkade leende mot mig.

”Are you ready to go, Harry?” Jag log tillbaka.

”It’s okey if you come in. I talked to the others. It’s just us here, no worries.” Han sträckte ut handen mot mig och jag tog den tveksamt.

”As long as there’s no alcohol, then it’s okey, I guess.” Jag bet mig osäkert i läppen.

”I promise, no alcohol.” Harry log brett och drog sedan in mig genom dörren.

Klubben var inte alls som jag tänkt mig. Jag hade trott att den skulle vara packad med folk, trots att det var dagtid, och att alla bara var där för att dricka. Men så var det överhuvudtaget inte.

För det första var det bara jag och killarna som befann oss där, i sällskap av ett par säkerhetsvakter och de som jobbade på klubben. För det andra kunde jag knappt se skymten av någon sprit någonstans. Harrys löfte hade visat sig vara rejält lätt att hålla, för hans del.

”Come on, sit here.” Harry tryckte ner mig på en stol. Inte förrän nu hade jag lagt märke till en scen i bortersta änden av rummet och de stolar som var utplacerade en bit ifrån den.

”What is this?” Jag såg förvirrat på Harry. Han log.

”You’ll havet o wait and see.” Han blinkade retsamt och försvann sedan iväg tillsammans med de andra killarna.

Jag svalde. Vad skulle jag nu göra? Killarna hade tydligen annat att göra.

Förstrött drog jag upp mobilen ur väskan och skickade iväg ett snabbt sms till mamma för att förklara var jag var. Hon blev alltid överdrivet orolig över saker, så det var bäst att underrätta henne så snart som möjligt.

Inte förrän jag hörde en låg harkling i närheten, insåg jag att jag inte var ensam. Hastigt vände jag på huvudet och fick syn på en tjej som satt ett par stolar bort. Hon måste ha märkt att jag betraktade henne, då hon hastigt vände sig mot mig och kastade med det långa blonda håret. Hon log ett blixtrande leende och fixerade mig med sina genomträngande, blåa ögon.

”Hi!” Hon reste sig upp och jag lade märke till att hon var flera centimeter längre än jag. Troligtvis även några år äldre.

”Hi.” Jag log tillbaka, lite osäker över hennes framfusiga sätt.

”I´m Sophie.” Hon slog sig ner på stolen bredvid mig och sträckte fram handen mot mig för att hälsa.

”I´m Alexis.” Jag skakade tveksamt hennes hand. Varför hade inte Harry berättat att hon var här? Kanske visste han inte om det.

”So, you´re here with the guys.” Hon såg frågande på mig och jag nickade långsamt.

”Yeah, that’s right. How about you?”

”The same. I´m in their crew, so I flew with them from England.”

”Okey.” Jag bet mig i läppen och fäste blicken på scenen. Fem mikrofonstativ stod uppradade och jag började få en vag aning om vad killarna hade här att göra.

”How old are you, then?” Sophie påkallade nu min uppmärksamhet igen.

”Sixteen.” Jag gav henne en snabb blick. Trots att vi inte pratat i särskilt många minuter, så störde jag mig på henne. ”And you?”

”Nineteen.” Sophie granskade sina väl omskötta naglar och verkade inte vilja ägna mig någon ytterligare uppmärksamhet. Jag andades lättat ut.

Just då steg killarna ut på scenen. Harry vinkade glatt mot oss och jag vinkade tillbaka. Sophie verkade inte bry sig.

Musik började spela och jag kände igen introt till I Should Have Kissed You. En av de låtar som jag tyckte mest om.

Killarna sjöng och genomförde låten med bravur. Jag hade en känsla av att jag log fånigt under större delen av den, men det hade sedan länge varit en av mina drömmar att få se en av deras konserter och här satt jag nu, i stort sett ensam, i samma rum som de medan de körde en av sina låtar. Det var sjukt. Sjukt och allmänt skumt.

Låten tonade ut och killarna såg glada ut över att de klarat av den. Harry mötte min blick och log brett. Bredvid mig kunde jag känna hur Sophie rörde på sig, men jag ägnade henne inte en blick. Jag hade bestämt mig för att inte bry mig om henne. Hon störde mig bara.

Jag kände hur min mobil vibrerade till och drog upp den ur väskan. Det var Tom som ringade.

Hastigt reste jag mig upp och lämnade rum, medveten om att Harry betraktade mig.

”Hej Tom”, svarade jag och lutade mig på väggen precis utanför dörren.

”Hej, var är du någonstans? Mamma har fått spel.” Tom lät oroad.

”Har hon inte fått mitt sms?” Jag rynkade pannan och följde en bil som passerade med blicken.

”Tydligen inte, eftersom hon har sådan panik.” Tom skrattade torrt. ”Du vet hur dålig hon är med mobiler.” Jag suckade.

”Jag vet.” Jag bet mig i läppen och sparkade förstrött till en sten med foten. Stenen studsade över asfalten och slog i ett stuprör med ett högt pang.

”Jo, den egentligen anledningen till varför jag ringer, är att jag, Jack och Ulrik ska in till Sydney för lite sightseeing. Hänger du på?”

Jag tänkte efter en kort stund. Om jag stannade så skulle jag säkert sitta instängd på den kava klubben ett bra tag medan killarna var upptagna med annat. Om jag däremot hängde på Tom, Jack och Ulrik så skulle jag få njuta av en stund i min hemstad. Jag visste vilket som var mest lockande.

”Jag hänger på. Kan du ta med dig min kamera i så fall?”

”Visst. Var är du? Vi kan hämta upp dig.” Jag tvekade kort innan jag svarade. Jag hade tillslut lyckats räkna ut var jag befann mig.

”Vi kan träffas nere vid operahuset istället, okej? Jag är inte långt därifrån.”

”Operahuset? Uppfattat, då ses vi om en stund!” Jag hörde hur han la på. Jag suckade. Alla verkade lägga på i mitt öra för tillfället.

Efter att jag skickat ett sms till Harry, där jag förklarade vart jag skulle och bad om ursäkt för att jag stack, begav jag mig iväg. Det var troligtvis ingen lång promenad som låg framför mig, men den skulle komma att kännas lång för någon som ännu inte ätit någon frukost.