01/01/2012

10.35 am

To: 08032156

Hej, sorry, men jag kan nog inte komma imorgon. Vi kan kanske ses en annan dag? :)

10.36 am

To: 07089675

Excuse me, but who are you? And why are you texting me?

10.38 am

To: 08032156

Ops, sorry, got to be wrong number.

10.41 am

To: 07089675

Well, it´s okey, I guess…

10.42 am

To: 08032156

Wait, why are you speaking English? Which country are you from?

10.44 am

To: 07089675

Um, I´m Australian, so that´s the reason why. You know, that´s a quite direct and rude question. Not something you ask that fast.

10.46 am

To: 08032156

Okey then, sorry! I was just asking because I wanted to know, duh.

10.47 am

To: 07089675

Bye, rude person from Sweden.

10.48 am

To: 08032156

Bye

10.55 am

Wait a sec, how do you know I´m Swedish?!

11.05 am

Hello? Okey, I guess you´re ignoring med then.

07/01/2012

6.45 pm

To: 0708965

Um, hello? Sorry for just disappearing last time. Thought that I might explain myself. I´m Swedish from the beginning, so I just wanted you to know about why I knew you were Swedish.

Yeah, well then, bye.

6.52 pm

To: 08032156

It´s okey :) I understand. It´s quite weird to start texting with someone you don´t know, right? But maybe we should get to know each other a bit? What do you say?

6.54 pm

To: 07089675

Yeah, sure, why not? Btw, just so you know: I´m a girl and I guess you´re a boy my your “manly” way to act? ;)

6.57 pm

To: Australian girl

Omg, maybe this was a mistake? You seem to be some kind of clairvoyant person.

7.01 pm

To: Swedish boy

Maybe you´re right…

7.08 am

To: Australian girl

I meant it as a joke, you know that right?

7.09 pm

To: Swedish boy

Yeah…? Of course I got that. Sorry, got to go. Dinner time.

7.10 pm

To: Australian girl

Dinner? Here it´s soon lunch time…

7.13 pm

To: Swedish boy

Have you ever heard of time difference, mate?

But, as I said, got to go. Bye

7.15

To: Australian girl

Yeah, bye… mate??

12/06/2012

Med en tung suck hängde jag skolväskan över axeln och stängde igen skåpet. Ett blått skåp, precis som alla runt omkring. Inga speciella detaljer på utsidan. Reglerna tillät inte detta. Man fick bara hålla det personligt på insidan. Precis som med våra skoluniformer.

”Alex, come on!” Min bästa vän, Liz, ropade på mig. Jag log mot henne och småsprang sedan de få steg som krävdes för att komma fram till henne.

”Why are you so impatient?” Jag krokade arm med henne, medan vi gick längs korridoren. Den ljumma luften svepte in genom de öppna fönstren. Det doftade av hav och solvärme och jag drog flera djupa andetag.

”It´s summer! No more school i two months!” Liz tog ett skutt, rakt upp i luften, vilket tvingade mig att släppa taget kring hennes arm.

”You´re such a maniac”, skrattade jag och hon boxade till mig på armen i förtret.

”You know that you´re mum´s waiting at you?” Liz pekade mot min mammas mörkblåa pickup som stod på gatan utanför skolan.

”Ops, well, bye, Liz. See you soon!” Jag kramade om henne och sprang sedan bort till bilen. Jag drog upp dörren och hoppade in.

”Hej mamma.” Jag log mot henne och övergick till svenska. Jag trivdes egentligen bättre med engelska, men mamma propsade alltid på att jag skulle prata svenska så ofta jag kunde. Tydligen så var det viktigt för henne.

”Hej, hur har dagen varit?” Mamma la i en växel och svängde ut på vägen. I baksätet satt min lillebror Tyler, min lillasyster Jessica och vår hund, Leina. Leina låg med huvudet i Tylers knä och dreglade värre än ett vattenfall.

”Bara bra.” Jag log mot mamma och sträckte sedan bak handen och gav Leina en klapp på huvudet. Hon gnydde tyst till och lyfte huvudet för att se på mig.

Min mobil vibrerade till och jag drog upp den ur sidofickan på min väska. Jag såg att det var det vanliga, dagliga sms:et från min sms kompanjon i Sverige. Vad han hette visste jag inte, men då vi sms:at i snart ett halvår, så kände jag knappt att det behövdes. Trevlig var han allt. Det skulle vara kul att få träffa honom nån gång.

3.46 pm

To: Australian girl

Hi! What´s up for today? Anything fun happening?

Mamma gav mig en undrande blick, då jag började knappa på mobilen, men jag ignorerade henne. Hon var inget fan av mobiler, men hon fick helt enkelt finna sig i det. Hur skulle hon annars kunna kontakta oss om vi inte befann oss hemma?

3.48 pm

To: Swedish boy

Hi! Yeah, just ended school for this term! Summer break, here I come! :) Might be going out on a ride with my horse later, who knows?

What´s up in little Sweden, then?

Det dröjde inte många minuter, innan svaret landade i min inkorg. Vid det laget hade mamma parkerat bilen utanför vårat hus och jag var på väg uppför den grustäckta gången.

3.50 pm

To: Australian girl

Wow, sounds nice! There´s nothing special happening around here. BUT tomorrow, I´m actually are going to Australia with one of my friends!

Jag blev förbryllad av svaret. Skulle han hit till Australien? Jag visste att många reste hit, men det kändes udda att någon jag pratat med som bodde så långt bort, skulle resa den bit som krävdes för solen och värmen.

Jag valde att inte svara på sms:et just då. Jag hade burit min skoluniform större delen av året och var alltför trött på den.

”Alexis, glöm inte att Tom kommer hem idag!” Mamma ropade åt mig, då jag småsprang uppför trappan. Ett leende spred sig över mina läppar. Tom. Min äldre bror hade varit borta så otroligt länge. Det var knappt att jag kom ihåg hur han såg ut.

Vi hade alltid haft det där speciella bandet. Trots att vi allt som allt var fyra syskon, så hade jag och Tom alltid varit extra fästa vid varandra. Jag gissade på att det var en faktor av att vi båda delade vår pappas utseende. Varken Jessica eller Tyler hade det. De såg båda ut som mamma och vår styvpappa, Gabriel.

Min riktiga pappa hade dött strax efter min födelse. Jag hade knappt några minnen av honom, allt var sådant Tom och mamma berättat. Trots detta, saknade jag honom något oerhört. Jag hade velat få prata med honom, i alla fall bara en gång. Det hade betytt så mycket.

Men egentligen borde jag inte klaga. Vårt liv nu för tiden var inget som var att klaga över. Man kunde inte precis säga att vi var fattiga. Gabriel kom från en familj med ovanligt mycket pengar och han hade inte varit sen på att ”ge oss det bästa.” Då Jessica och Tyler föddes, med honom som pappa, kunde man märka av en skillnad på hur han behandlade oss. Jessica och Tyler fick allt de pekade på, medan jag och Tom fick stå ut med sådant som våra yngre syskon ratat efter två dagars användning.

Mamma verkade inte bry sig, något som gjorde oss båda förbannade. Eller så förbannad man nu kunde bli i åldern fem och sju. Vi kände oss båda utanför den nya familj mamma skapat.

Det var därför Tom stack för två år sedan. Han flyttade hemifrån och började på en musikskola inne i centrala Sydney. Inte förrän då fattade mamma att vi faktiskt inte mådde bra. Hon övertalade Gabriel att bete sig lite snällare i alla fall. Det funkade till viss mån.

Att vi flyttat till vårt nuvarande hus, var lite av en slump. Mamma jobbade till viss mån med hästar och hade som en dröm att skapa ett stall med turridning ute i bushen. Hon hade hittat annonsen till en hästgård och åkt dit tillsammans med mig och Gabriel. Vi föll direkt.

Det fanns plats för oss alla och ett flertal hästar. Med hjälp av Gabriels stora summa pengar och en del av det mamma sparat undan, köpte de gården.

Ingen ångrade det.

Vi fick alla varsitt rum och, då Jessica ratat idén om att få en egen häst, så fick jag Sunshine. Sunshine var en av de hästar som mamma köpte in till gården, men han passade inte som turridningshäst. Han klarade inte av stressen av att ha så många olika personer som red honom. Därför fick jag honom, då han verkade tycka om mitt sällskap. Valet var självklart.

Sedan dess, hade vi blivit bästa vänner. Sunshine var lätt att lära saker och jag behövde knappt leda honom längre. Han var som en liten hund.

”När kommer han?” Jag stannade till i trappan, skakade av mig alla tankar. Det var knappt att jag kunde hålla mig tills Tom kom.

”Om en timme. Glöm inte heller att städa upp i ditt rum. Kusinerna kommer imorgon. Tydligen skulle Jack ha med sig en kompis.” Jack var min två år äldre kusin från Sverige. Han och hans familj skulle komma ner och stanna över sommaren. Det var länge sedan jag träffat honom, så det skulle bli kul att se hur han förändrats.

”Var ska de bo egentligen?” Tanken slog mig att vi bara hade ett gästrum och det var bara stort nog för två personer.

”Jag tänkte att Jack eller hans kompis kan dela med dig och Tom. Tyler och Jessicas rum är för små.” Mamma lät besvärad. Hon ljög, det visste jag. Sanningen var att mina småsyskon båda hade större rum än vad jag hade och de ville inte dela dem med någon. Allra minst folk de knappt kände.

”Jag trodde väl det.” Jag fnös och fortsatte sedan uppför trappan. Likt så många gånger tidigare, så hade mamma svikit mig. Ofta kändes det som om hon tyckte mer om mina halvsyskon än om mig och Tom. Vi var säkert för besvärliga för hennes perfekta världsbild.

Mitt rum var stort, men Jessicas var fortfarande större. Hon hade mycket mer plats för alla sina saker än vad jag hade, men det behövdes nästan, då hon bland annat hade dubbelt så mycket kläder som jag.

Trots detta, så var jag nöjd med mitt rum. Det var ljust med två stora fönster som vätte mot framsidan på huset och tillräckligt med golvyta för att jag skulle känna mig bekväm.

Med en suck släppte jag ner skolväskan på golvet bredvid sängen och stegade sedan fram till cd-spelaren för att sätta på lite bra musik. Valet var självklart. One Direction, precis som det brukade vara. Det eller Biffy Clyro, men idag kändes det som om One Direction passade bäst. Mitt humör var så glatt, precis som deras låtar.

Jag dansade runt i rummet, medan jag städade undan och bytte den stela skoluniformen mot shorts och t-shirt. Det var det jag oftast gick klädd i på fritiden. Det var sån jag var. Jag tyckte inte om att spöka ut mig för mycket.