Ulrik kom tillbaka efter någon timme. Han såg ut att ha mycket att tänka på, då han inte sa något och knappt ägnade mig en blick. Jag valde att inte störa honom.

Istället reste jag mig från sängen och stegade fram till skrivbordet för att ta fram min lilla skrivbok. Jag drog ut lådan och sträckte ner handen. Jag trevade runt i lådan, men kunde inte känna den välbekanta boken. Jag rynkade lätt pannan och började rota runt ännu ivrigare, Det enda som jag fann var ett par pennor och Ulriks skiva.

”Har du sett en liten blå bok?” Jag vände blicken åt Ulriks håll, samtidigt som jag började leta igenom resten av lådorna och skrivbordet.

Ulrik såg på mig, där han satt på fönsterbrädan med sin surfplatta i knäet. Han ryckte förstrött på axlarna.

”Tror inte det.” Han undvek min blick och såg ut genom fönstret.

”Om du ser den, så måste du ge den till mig, okej?” Jag stirrade stint på honom och han nickade långsamt.

”Mm.” Något med honom, fick mig att bli misstänksam. Han visste något som han inte ville berätta för mig. Men jag sa inget om det. Förhoppningsvis så skulle han berätta det förr eller senare.

Någon vecka hade gått sedan dagen på stranden. Jag hade tillslut hittat min skrivbok igen, men från och till försvann den på nytt. Jag började bli misstänksam mot Ulrik, då han utan förvarning kunde börja fråga om något som jag visste att jag inte berättat för honom. I och för sig så kunde Tom ha berättat småsaker, men vissa var för privata för att de skulle kunna ha berättats av min bror.

Jag hade trott att Harry skulle glömma bort mig efter att jag skickat honom bilden. Att han bara skulle lägga av med sms:andet. Det hade varit min gissning. Att han faktiskt skulle fortsätta sms: a mig, i princip dagligen, gjorde mig otroligt förvånad. Han ringde mig till och med ett par gånger.

Jag hade fortfarande inte smält allt, utan jag gick runt i en slags sagolik dimma efter varje sms eller telefonsamtal. Det var som om alla mina drömmar gått i uppfyllelse, knappt utan att jag märkt det.

Jag satt ute på altanen en morgon. Solen hade precis höjt sig över horisonten, men allt hade redan varit vaket en bra stund. Man kunde höra tjattret från fåglarna i träden och ljudet av hovar, då hästarna togs sig en promenad i hagarna.

Det var inte många minuter sedan jag stigit upp, men ingen annan var vaken än. Istället för att ligga kvar i sängen, så hade jag hastigt klätt mig och gått ut. Att gå miste om en såhär fin morgon var inte klokt.

Utan förvarning skar ett nytt ljud genom luften. Min ringsignal. Den störde friden för ett par sekunder, innan jag hastigt snappade åt mig mobilen och granskade skärmen. Det var Harry som ringde.

”Hi Harry”, svarade jag med ett litet leende på läpparna.

”Hi Alex, it’s me, Louis.”

”Oh, hi Louis. What’s up?” Jag var förvånad över att han ringde mig. Det brukade alltid vara Harry. Visst, jag hade pratat med de andra killarna ett par gånger, men det brukade alltid vara Harry som ringde upp.

”Nothing special, actually. We was just wondering if you wanted to come and hang with us today? Harry was supposed to ask you last night, but he fell asleep before that. So I´m calling you instead. I hope that’s okey.”

”It´s all okey”, sa jag och log ännu bredare. ”I would love to hang with you guys. Were should we meet up? In town or somewhere else?” Jag bet mig i läppen och snurrade en hårslinga runt fingret i väntan på hans svar.

”We can pick you up at your place in fifteen minutes. Would that be okey?” Jag började nicka, men insåg snabbt att han inte kunde se mig.

”Sure. But you don’t now were I live, right?” Jag log retsamt för mig själv.

”That’s true.” Jag hörde på hans röst att han log. ”So, what’s your address?”

”Sunset Road 43, West Sydney”, hasplade jag hastigt ur mig.

”Okey, see you later then!” Jag kunde höra ytterligare röster i bakgrunden, innan Louis la på.

Jag tog långsamt bort mobilen från örat och stirrade frånvarande framför mig för ett par sekunder. Jag skulle faktiskt få träffa dem igen. Otroligt.

Hastigt reste jag mig upp och skyndade in i huset. Trots att jag egentligen inte brukade bry mig om kläder, så kände jag att det jag bar för tillfället inte riktigt passade. Men det var lätt ordnat. Jag hade hastigt bytt mina slitna shorts och t-shirt mot en tunn, vit klänning och en grönfärgad kavaj. Håret drog jag bara en borste igenom, innan jag ryckte åt mig min väska och skyndade ut till vägen. Om killarna inte var vana vid Australien, så var det bäst att jag mötte dem, så att de inte körde fel.

Men de var där före mig. En stor, vit bil stod vid vägkanten med motorn igång. Då jag närmade mig, öppnade någon fönstret bak.

”Hi Alex!” Harry log brett mot mig. Jag log tillbaka. Det var bara ren tur att jag inte svimmade. All chock kom tillbaka, dock inte riktigt lika stark som tidigare.

”Hi Harry.” Jag bet mig tveksamt i läppen då jag mötte hans blick.

”Come on, just jump in!” Han log på nytt och öppnade dörren så att jag skulle kunna hoppa in bredvid honom.

Bredvid Harry satt redan Niall och Liam. Det såg trångt ut, men de verkade inte klaga över det. Louis satt vid ratten och Zayn bredvid honom.

Alla hejade glatt på mig, då jag slog igen dörren efter mig och försökte att få någon plats överhuvudtaget. Liam, Harry och Niall var inte precis små.

”Hi guys”, mumlade jag fram och log försiktigt. Jag kände mig lite smått blyg i deras sällskap. Det var ovant, allt det här.

”We´re going to a really nice place today”, informerade Louis mig om, då han svängde ut på vägen igen.

”Louis is a bit happier than us, because he thinks it will involve carrots.” Zayn vände sig om och blinkade retsamt mot mig.

”So, no clocks or cars yet”, sa jag med ett skratt.

”Nope, not yet.” Harry log. ”I think that the fans don’t get our need of that.”

”Or maybe they doesn’t got the right amount of money.” Jag blinkade mot honom.

”Oh, that’s also a thought.” Han skrattade. Jag visste att de bara skämtade med mig.

”So, were is this place? Do I know about it?” Jag såg nyfiket på dem.

”Sorry, can’t tell you”, log Niall och mötte min blick.

”Oh.” Jag låtsades se besviken ut, trots att jag inombords bubblade av nyfikenhet. Tanken på att jag inte informerat någon om var jag tagit vägen, sköt jag långt bak i huvudet. Jag koncentrerade mig istället på att ha kul. Att grubbla över saker som jag redan gjort, gjorde inget bättre.

Sorry för att bilden blev så liten, men då jag försökte få till ett collage, så använde jag en app i min iPod. Detta blev alltså resultatet. Tycker ni att jag ska fortsätta med detta, eller lägga upp bilder som vanligt? Er åsikt räknas ju mest!

Btw, ska vi se om vi kan slå kommentarsrekord? :p På Afterall så fick jag som mest 15 kommentarer på ett enda inlägg och på den här har det varit 9 som rekord. Vi kan slå det, eller hur? I och med att jag har runt 70 (!) unika läsare per dag, så borde det väl gå? Eller?

Ha de gött alla fina läsare!