Efter en lång stunds städande, slängde jag mig på sängen och tog upp mobilen. Trots att jag egentligen borde bege mig ut till Sunshine, så ville jag ändå inte missa Toms hemkomst.

Alltså låg jag kvar där på sängen och knappade in ett svars sms till min sms kompanjon.

 

4.40 pm

To: Swedish boy

You, going to Australia? That sounds nice ;) Hope you´ll like it here! It´s warm and… well, warm!

 

Nöjd över att jag lyckats få ihop ett någorlunda bra svar, la jag ifrån mig mobilen på nattduksbordet och reste mig upp igen. Jag hade insett att jag inte kunde låta Sunshine lida för Tom skull.

Alltså hoppade jag i ett par slitna converse och drog på mig en skjorta över t-shirten. Jag tänkte ändå inte rida idag, det skulle jag inte hinna med.

På väg nerför trappan, mötte jag Tyler. Han hade näsan i en av sina serietidningar. Jag hejade på honom, men han muttrade bara till svar. Som vanligt. Han var aldrig en sån som pratade så speciellt mycket.

Då jag passerade köket, nappade jag åt mig två äpplen från fruktskålen. Det ena högg jag in på direkt, medan jag bollade det andra i handen. Sunshine var värd att få något gott, så som jag väntat med att gå ut och ta hand om honom.

Han stod och väntade på mig vid grinden till hagen. Den gyllenvita pälsen blänkte i solljuset och den vita svansen rörde sig likt ett vattenfall, då han viftade bort flugor med den.

”Hi boy”, ropade jag och tog ett par springande steg mot honom. Han nickade med huvudet och gav ifrån sig en hes gnäggning. Jag skrattade till och öppnade grinden. Han hade inom ett par sekunder totalt slukat äpplet och väntade sedan spänt på vad som skulle hända härnäst.

Jag fattade ett löst tag kring den långa manen och ledde sedan ut honom ut hagen. Trots att jag visste att han egentligen inte behövde hållas i, så kunde man inte vara nog säker. Många gånger hade mina syskon glömt att stänga grinden till gårdsplanen, vilket gjorde att hästarna lätt kunde smita om de kom lösa. Något som jag inte ville skulle hända. Ryktet om att dingos synts i området för inte alls så länge sedan kunde mycket väl vara sant.

Sunshine verkade inte bry sig märkvärt, utan följde bara med mig lika snällt som vanligt. Han var inte så speciellt nervös av sig, det hade han aldrig varit.

Jag befann mig där i stallet en bra stund. Jag älskade att bara befinna mig där inne, pyssla med hästarna och inte bry mig om omvärlden. Det var nästan så att jag glömde av allt annat. Jag koncentrerade mig bara på det som var viktigt just då.

Inte förrän ljudet av en bil som tutade ute på gatan nådde mig, insåg jag att det måste vara Tom. Hastigt borstade jag bort den sista smutsen från Sunshine och ledde sedan tillbaka honom till hagen. Han verkade inte bry sig märkvärt, utan galopperade snabbt bort till resten av hästarna och anslöt sig till deras gräsätande.

Jag borstade bort damm och annat smuts från mina kläder och skyndade mig sedan runt huset. Mamma, Tyler och Jessica stod på uppfarten, mamma med armarna kring en lång kille med lockigt hår. Tom.

”Jaså, så du är tillbaka!” Jag småsprang fram mot dem och Tom lösgjorde sig från mammas omfamning.

”Hej, syrran! Jag kunde ju inte lämna er, eller hur?” Han blinkade och kramade sedan om mig. ”Jag kunde inte låta dig stå ut med dem helt själv.” Han mumlade det så lågt att ingen annan hade en chans att höra vad han sa. Jag log bara till svar, för att mamma inte skulle bli misstänksam.

”Kom igen, låt oss gå in.” Mamma verkade otålig och gjorde en gest mot dörren. Tom nickade och lyfte upp sina väskor, som han släppt på marken. Vi följde mamma in och slog oss sedan ner i köket. Jag lade märke till att det var betydligt mer välstädat än vad det brukade vara. Det kom sig troligtvis av att Jack och hans familj skulle komma. Det brukade alltid vara extra städat överallt när de kom på besök. Eller egentligen så fort vi hade någon på besök. Då blev mamma plötsligt världens mest pedantiska person. Annars brydde hon sig inte om lite smuts i hörnen.

Vi satt där i köket en stund och pratade. Tom informerade oss lite grann om hur det gick i skolan och vi berättade om vad som hade skett sedan vi pratats vid senast. Det var egentligen inte mycket, utan det dröjde ingen lång stund innan mamma började med maten och jag och Tom gick upp till hans rum.

Tom tryckte igång sin cd-spelare- Vad det var för musik, hade jag ingen aning om, men det lät ändå bra. Det var inte riktigt likt hans vanliga stil. Han var mer som jag, lyssnade mycket på Biffy Clyro och annan hårdrock, men det här. Det var helt annorlunda.

Jag låg på mage på hans säng och såg på medan han packade upp. Han var inte precis snabb, men jag tyckte att det var bättre att han tog det lugnt än att han stressade.

”Vad är det här förresten?” Jag gjorde en gest mot cd-spelaren. Tom ryckte på axlarna.

”Nån svensk kille. Michelle gav mig skivan i födelsedagspresent.” Michelle, hans ett år yngre flickvän, gjorde allt för att få Tom att börja gilla samma musik som hon.

”Okej.” Jag bet mig i läppen och satte mig upp. Väntade på att han skulle säga något mer, men inget kom. ”Vad heter han då?” Tom ryckte på axlarna, igen. Jag suckade och hoppade ner från sängen. Fodralet till skivan låg bredvid cd-spelaren. På framsidan visades siluetten av en kille med någon sorts hatt på huvudet. Inuti siluetten var fler bilder på samma kille inklippta. Ett snyggt, men samtidigt stilrent omslag. En logga nere i högra hörnet visade på att killen hette Ulrik Munther. Jag märkte att han inte precis såg illa ut. Snarare så var han ganska snygg.

”Han är rätt duktig.” Tom hade märkt att jag granskade omslaget. ”De flesta låtarna är egenskrivna, om man nu litar på vad det står.”

”Får jag låna den?” Jag såg på honom och han nickade.

”Det är inte riktigt min stil. Ta du den. Men säg inget till Michelle.” Han blinkade och jag skrattade.

”Jag lovar.” Skivan hade precis avslutats och jag stoppade tillbaka den i fodralet. ”jag går nog tillbaka till mitt rum. Måste fixa lite. Jack eller hans kompis kommer ju bo där.” Jag mötte Toms blick och han suckade.

”Det blir säkert bra.” Han log, men lät trots det inte säker på rösten. Vi kände faktiskt inte Jacks kompis ett enda dugg.

Jag begav mig tillbaka till mitt rum och satte direkt igång Biffy Clyros live skiva från Wembley. Den var otroligt skön att bara göra ingenting till. Ulriks skiva förpassade jag för tillfället till en av skrivbordslådorna. Jag kände inte riktigt för att lyssna på den för tillfället, hur duktig grabben än var.

Utan någon speciell aning om vad jag skulle göra, slängde jag mig på sängen och plockade upp mobilen. Ett nytt sms.

 

4.47 pm

To: Australian girl

Does that sound so hard to belive? Hah, I´m actually going to Sydney tomorrow. So there, belive it if you want to. And I know that it´s warm in Australia. It´s Australia!

Well, I hope that we might get to meet each other. What do you say about that, miss Australia?

 

Jag himlade med ögonen åt hans svar. Han var helt klart en skämtare. Det märkte jag.

 

6.18 pm

To: Swedish boy

That sounds nice! I´m actually living right outside Sydney. You can just text me when you have time. I´ve got the hole summer break free (Almost, got my cousin coming tomorrow).

 

Nöjd med att jag lyckats få ihop ett hyfsat svar, la jag tillbaka mobilen på nattduksbordet och slöt ögonen. Jag var dödstrött och kunde lika gärna vila lite innan middagen.

 

Dagen därpå, stod jag lutad mot Toms bil utanför flygplatsen. Mitt bruna hår var fäst i en hög hästsvans och jag var iklädd en rödrutig skjorta, korta shorts, converse och ett linne. Avslappnat, men fortfarande min version av att vara lagom uppklädd.

Jag var där själv för att hämta Jack, hans kompis och hans föräldrar. Tom hade stuckit iväg för att träffa några kompisar och mamma ville vara hemma och göra iordning gården. Resten av familjen sov, antog jag. Det var ändå sommarlov.

Att ta sig dit hade inte varit något problem. Jag hade haft körkort i snart tre månader, men Tom var än så länge den enda som litade på mig tillräckligt mycket för att låna mig en bil.

Jag kramade bilnycklarna i handen och kikade genom mina svarta solglasögon på alla som kom ut från flygplatsen. Jag visste att jag troligtvis skulle känna igen Jacks föräldrar, Marita och Patrik, men om jag skulle känna igen Jack, det var osäkert. Vi hade inte träffats sedan vi båda var tio, så jag antog att han säkert hade förändrats en hel del.

En blond kille, iklädd ett blått linne och shorts, med en väska över axeln, en resväska i ena handen och en gitarrväska i den andra, kom ut från flygplatsen. Hans hår var lätt rufsigt och redan på det avstånd som skiljde oss åt, så kunde jag se de lyssnade blåa ögonen som sökte av omgivningen. Han såg otroligt bra ut och påminde mig om någon, men till mitt förtret kunde jag inte komma på vem det var han påminde mig om.

Strax efter honom kom en kille som verkade vara i samma ålder. Hans hår var mörkbrunt och lockigt och även han bar på väskor. Jag visste instinktivt att det var Jack.

Jag sköt upp solglasögonen på huvudet och gav sedan ifrån mig en gäll vissling. Båda killarna såg synkroniserat på mig.

”Hey, Jack! Här borta!” Jag log brett och vinkade glatt mot dem. Även Jack log och han småsprang mot mig med den blonde i släptåg.

”Alex, jisses vad du har vuxit.” Han skrattade till och uppvisade en vit tandrad.

”Vad tror du? Att jag fortfarande skulle vara en pygmé efter alla dess år?” Även jag skrattade och kramade sedan om honom.

”Man vet aldrig.” Han blinkade retsamt. ”Det här är Ulrik, förresten.” Han gjorde en gest mot den blonde killen.

”Halloj!” Ulrik log och sträckte fram handen. ”Jag antar att du heter Alex, då Jack sa det.” Han skrattade till.

”Alexis heter jag egentligen, men alla kallar mig för Alex, så du prickade nästan rätt.” Jag skakade hans hand och log tillbaka. Något med hans leende fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han verkade ju trevlig och hans utseende var det verkligen inget fel på.

Jag insåg snabbt att jag stått och stirrat på Ulrik, med hans hand i ett fast grepp. Hastigt släppte jag den och vände mig bort med hettande kinder.

”Mamma och pappa kommer nu”, informerade Jack och jag nickade. Pustade omärkt ut över att ha sluppit den pinsamma tystnad som hotat med sin närvaro.

”Hej Alexis!” Marita vinkade glatt mot mig och gav mig sedan en kram.

”Hej Marita.” Jag log och kramade sedan även om Patrik.

”Är du här själv?” Patrik pustade och torkade bort några svettdroppar från pannan.

”Ja, mamma kunde inte, så det är bara jag. Bra att jag har körkort.” Jag blinkade och låste upp bilen.

”Körkort, men…” Ulrik började tala, men avbröt sig snabbt. Jag såg på honom.

”Vaddå? Till skillnad från Sverige får man ta körkort när man är 16.” Jag ansträngde mig för att inte låta sarkastisk. Han verkade vara en sådan person som trodde att han visste allt.

Efter att vi stoppat in bagaget i bilen, så hoppade vi alla in. Jag vid ratten och Marita bredvid mig. Killarna och Patrik hoppade in där bak. Det var tur att Toms bil var så stor.

Jag startade bilen och svängde ut från parkeringen. Jag kände att någon betraktade mig och då jag slängde en extra blick i backspegeln, så mötte jag blicken i Ulriks blåa ögon. Han log försiktigt mot mig, men jag himlade bara med ögonen och koncentrerade mig sedan på vägen. Jag tänkte inte köra av vägen på grund av honom, hur snygg han än var.

 

 

 

 

 

 

 

---

Yes, alltså del 2 :) Nu kom Ulrik in, haha. Hoppas att ni gillar den! Det är inte säkert att det kommer ett inlägg imorgon, då jag har nationella prov, samt att jag har läxor och lite annat.

 

På fredag ska jag även på genrepet inför Melodifestivalen, så då blir det inte heller någon uppdatering. Nästa inlägg blir alltså troligtvis tidsinställt!

Btw, jag söker gästbloggare inför nästa vecka. Vill du hjälpa till? Checka inlägget under detta!

Ha de gött!