Efter att Harry, Louis, Niall, Liam och Zayn hade gått, varade inte strandturen länge. Alla verkade ha tappat sugen på att stanna kvar.

Jag sa inte så mycket, drog mig in i mig själv för att tänka över allt. Jag kände inte för att delta i de andras hetsiga samtal. Jag hade svarat på deras frågor, men det räckte. Jag kunde inte göra mer än det.

Jag undrade om killarna kanske tagit med mig alla sina hjärnceller då de gått. De hade kanske försvunnit tillsammans med bilden, då jag skickade över den till Harry. Det hade inte gått många minuter innan jag gjort detta och under hela bilresan hem hade jag nervöst snurrat mobilen i handen. Det enda sms jag fick under den stunden var från killen i Sverige. Jag suckade och svarade hastigt. Vad hade jag trott egentligen? Att Harry skulle sitta och vänta på mitt sms? Inte troligt. Han hade annat för sig än att sms:a med ett fan som mig.

”Ska du med ut eller?” Tom vände sig om och petade på mig för att få mig att vakna till liv.

”Mm.” Jag såg trött på honom och hoppade ur bilen. Slött hängdes väskan över axeln och bildörren slogs igen med en smäll.

Jag var knappt medveten om gruset som knastrade under skosulorna eller dörren som öppnades. Inte ens Ulrik, då han retsamt knuffade till mig för att få mig att uppmärksamma Leina, som skuttade runt våra fötter. Jag fräste bara irriterat åt honom och stampade sedan uppför trappan till mitt rum, omedveten om hans sårade min.

Att vänta på något var inte min starka sida. Jag avskydde sådant som gjorde att det kändes som om tiden gick ännu långsammare än vanligt. Det gjorde mig bara allmänt grinig, vilket jag antog att de andra märkte.

Jag satt med datorn i knäet och letade runt på Twitter. Utan någon speciell anledning, letade jag upp Harrys och de andras Twitterkonton. Det var ganska lätt gjort. Så fort man sökte på One Direction, så var det de som kom upp som högsta resultat.

Jag förstod egentligen inte riktigt varför jag inte följt dem tidigare. Jag hade inte haft någon speciell anledning till att inte göra det.

”Vad gör du?” Ulrik hade stigit in i rummet och han slog sig nu ner på sängkanten. Jag slängde en hastig blick åt hans håll.

”Twittrar.” Jag svarade honom kort. Av ingen anledning alls, så var jag irriterad på honom. Jag kunde inte riktigt förstå varför. Kanske var det min griniga sida som tog över helt.

”Får jag se?” Han la sig på sidan bredvid mig och försökte få en klar helhetsbild över skärmen. Jag snörpte irriterat på munnen och slog igen datorn.

”Nej”, svarade jag kort. Han såg förvånad ut, men kommenterade det inte vidare.

”Okej.” Han verkade försöka dölja sin besvikna min, då han reste sig upp och vandrade runt i rummet, rastlöst. Jag blev stressad av att se på honom, så jag vände bort blicken och öppnade datorn igen. Jag kopplade in hörlurarna för att stänga ute allt annat och slog sedan på Youtube. Jag brydde mig inte så speciellt mycket om vad jag lyssnade på för tillfället, bara jag slapp störas mer.

Jag var så uppslukad av det jag höll på med, att jag inte riktigt märkte av vad Ulrik höll på med. När jag väl märkte det, var det redan för sent.

Ulriks perspektiv

Alex sätt att bete sig, fick mig att bli förvirrad. Jag hade förstått att hon var ett stort fan av One Direction och att det var en stor grej för henne att träffa dem, men jag förstod inte riktigt vad jag kunde ha gjort för fel. Jag förstod inte varför hon var tvungen att bete sig som om jag var en irriterande fluga. Om jag hade gjort något fel, så var det väl bara för henne att säga det?

Då hon drog på sig sina hörlurar och verkade ha återgått till sin dator, stegade jag tyst fram till hennes skrivbord. Jag hade knappt tittat på några av hennes saker, jag visste absolut inte mycket om henne, trots att vi pratats vid lite grann innan.

Hon verkade alltid så irriterad på allt om alla. Jag undrade om det kunde ha något att göra med mig och Jack. Hon verkade så glad över att Tom var hemma, men hennes lycka verkade grumlas lika snabbt som den kommit, så fort hon såg på någon annan än honom. Jag undrade nästan lite grann över hennes barndom, då hon inte verkade säker i allt hon gjorde. Det verkade som om hon inte haft någon tydlig ledare som lett henne framåt, trots att Tom verkade ha gjort allt han kunnat. Jag bestämde mig för att fråga hennes bror om detta senare.

Så tyst jag kunde, drog jag ut en av lådorna för att ta mig en titt på innehållet. Min blick fastnade på en alltför välbekant skiva. Ett leende spred sig över mina läppar, då jag plockade upp den. Jag hade ingen aning om att de ens fanns att köpa här i Australien, allra minst att den skulle finnas hemma hos min kompis kusin.

Jag bestämde mig för att inte ta upp mitt kändisskap just för tillfället, alltså stoppade jag tillbaka skivan i lådan. Den stötte i emot något. En liten, blå bok.

Jag såg några sekunder på Alex, för att vara säker på att hon inte upptäckt mitt snokande. Jag tog försiktigt upp boken och körde ner den i bakfickan på mina jeans, för att den inte skulle synas. Vad jag egentligen höll på med, det hade jag ingen aning om. Jag brukade aldrig vara den som snokade bland andras saker. Snarare så brukade jag tycka att det var otroligt ohövligt.

Efter att ha skjutit igen lådan på nytt, styrde jag stegen mot dörren.

”Jag går ut en stund.” Alex såg inte upp, utan nickade bara kort. Hon höll sin mobil i handen och knappade ivrigt på den. Jag antog att det var ett sms från den där Harry, eller någon annan kompis.

Ingen annan verkade lägga märke till mig, då jag rörde mig genom huset mot trädgården. Jag hade sett från fönstret att det fanns en bänk på baksidan av huset, under ett vackert gammalt träd. Det var hit jag begav mig.

Luften ute var fortfarande ljummen, trots att solen börjat röra sig mot horisonten. Jag förstod inte riktigt att jag varit här i över en dag redan. Det kändes som om jag varit här mycket längre. Det var ofattbart.

Bänken under trädet var ett perfekt ställe att sitta på, visade det sig. Grenarna skyddade mig från att bländas av solen och om jag satte mig i skuggan, så skulle jag vara i princip osynlig från huset. Det skulle vara skönt att få stanna utanför alla andras blickar för ett kort tag.

Med lätt skakande fingrar, av nervositet för vad som skulle hittas, slog jag upp boken. Jag förstod direkt att det var en dagbok.

Jag hade lätt dåligt samvete då jag började läsa. Det kändes som om jag läste någons innersta tankar högt för en stor folkmassa. Fast det gjorde jag kanske.

Dear diary.

This is my first entry. I felt that I needed to write a bit, you know to clean my thoughts. This is highly confidential, so I hope that no one else will read this. Ever.

Mum told me today about my dad. She always said that he’s just gone, she didn’t know were he went. That was a lie. He’s dead. He died a few months after my birth, but I still remember a weak smile, a soft voice. I think it’s he. I told Tom this, but I don’t think that he believes it, even though I know that he knew him well.

He drowned, mum told me. He was out with a couple of friends, fishing. A storm surprised them and dad fell into the sea. They couldn’t save him, he was gone when they found his body. I cried when she told me this, and I’m actually crying right now. I cant believe that she have lied to me all this years. And Tom! He knew about it and he didn’t tell me. I’m badly disappointed now. At everyone. Everyone, except dad. I cant be mad at him. It wasn’t his fault.

I felt miserable all day after mums story. I just couldn’t concentrate at anything at all. I feel like I’m going to throw up at any second. It’s just awful to have this feeling.

And then Gabriel and his kids. Ugh, I’m not fond of them. Jessica and Tyler is my half siblings, but I can’t stand them. They were laughing at mums story about dad. I felt even worse when they did that and I told them so. Then Gabriel and mum got mad at me for being mad at them. Oh, I hate this. I just want to run away, but I can’t. I know that it will get better later. Or I hope so anyway.

Bye for now.

Dear diary.

It’s better now. I was out on a party with Liz this weekend. It was quite fun. But something happened. In the middle of it all, a guy gave me a glass with something. I thought it was some kind of juice, so I drank it all and took a little bit more, because I tasted quite good. I shouldn’t have done that! It was alcohol in that glass. I feel really sick just thinking about it. I had to sleep at Liz’s place, because I didn’t want mum to find it all out. I’m feeling bad for lying to her, but I know that she would have been really disappointed at me if she knew.

Maybe I’ll tell her some day, but not now. I can’t stand it. I just want to forget it all. I will never drink alcohol again. It’s just disgusting.

Bye for now.

Dear diary.

Mum found out about the party from someone’s mum. So now I’m grounded for a month. It suits me. I shouldn’t have gone to that party in the first place. It was Liz’s boyfriend who talked us over. She broke up with him last night. I think that suits him just right. He’s a pig who tries to make younger girls all drunk. Yuck.

Sorry, got to go. I have to clean the stable. Another punishment from mum’s side.

Bye for now.

Jag stängde hastigt igen boken. Det var knappt att jag förstod det som jag just läst. Det lät som en påhittad historia, inte någons liv.

Jag mådde otroligt dåligt för att jag hade läst den. Alex hade ju inte velat att någon skulle läsa den, men det hade jag gjort.

Boken lades på bänken bredvid mig och jag gömde huvudet i händerna. Vad sysslade jag egentligen med? Jag var inte riktigt klok nu för tiden.

”Idiot”, muttrade jag. ”Du är en enda stor idiot, fattar du det, Jens Ulrik Munther.”

Alex perspektiv

Att Ulrik gått, var inget jag hade märkt av särskilt tydligt. Min mobil hade nyss vibrerat till och skärmen hade lysts upp med namnet Harry. Det hade fått mig att le brett, då jag plockade upp den och ivrigt läste igenom sms:et.

5.09 pm

To: Alexis

Hi!

Wow, that picture turned out really great! You look really nice at it! Do you mind if I upload it on Twitter? What´s your Twitter-name, by the way? ;)

/Harry xx

Jag var stum av förvåning över att han faktiskt hade sms: at mig tillbaka. Det var otroligt. Den store Harry Styles hade sms: at mig, Alexis Watson. Det var inget som hände varje dag.

Jag var så ivrig på att svara, att det hela blev oläsligt med en massa stavfel. Jag fick hastigt rätta mig själv, glad över att jag inte skickat iväg det i sitt originalskick. Jag tänkte inte alls över konsekvenserna som kunde komma sig, utan skickade bara iväg det, full av lycka.

5.11 pm

To: Harry

Hi there!

Put it up on Twitter if you want. My T-name is @AlexisW :) And I know yours already, haha. So I doesn’t need to ask you for it.

Have a nice visit here!

/Alexis x

Trots att det kändes skumt att sms: a en av sina idoler, så gjorde jag det lätt och ledigt, som om det inte var något mer än ett vanligt sms. Men egentligen var det ju inte något som hände varje dag. Det var otroligt ovanligt.

5.15 pm

To: Alexis

Check your Twitter, sweetie ;p

/Harry xx

Att han kallat mig ”sweetie”, var inget som gick mig förbi. Men jag var för fundersam över vad han hade gjort på Twitter för att reflektera över det i stort.

Jag klickade mig in på datorn, öppnade Twitter och möttes av synen av fem nya följare. Ett litet meddelande visade:

@Louis_Tomlinson , @Harry_Styles , @zaynmalik , @Real_Liam_Payne and @NiallOfficial is now following you on Twitter.

Jag rynkade pannan. Varför följde de mig sådär, utan anledning? Det var inte det att jag inte var glad, men det kändes bara så udda.

Ett ytterligare meddelande visade på något helt annat. Det var Harry som hade skrivit om mig i ett inlägg, samt lagt upp bilden som Liz tagit. Hans meddelande hade redan fått flera svar, mestadels från fans som undrade vem sjutton jag var. Jag svalde. Jag borde ha tänkt igenom det här bättre.

Nice day on the beach with @Louis_Tomlinson , @zaynmalik , @Real_Liam_Payne and @NiallOfficial . Did also meet this awesome girl, @AlexisW . Follow her, guys! :)

Medan jag satt där och stirrade, förvirrad, på skärmen, dök flera nya meddelanden upp om nya följare. Harrys tweet hade gjort skillnad och jag visste inte om det var till det bättre för min del. Jag hade läst alltför många One Direction berättelser där huvudpersonen fick en massa hat från andra fans för att någon av killarna skrivit om henne på Twitter. Jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli som en av alla dessa huvudpersoner. Bara tanken gjorde mig illamående.