Vi satt där en lång stund, pratade och åt. Ulrik fick mitt glada humör att återvända och det kändes som om han fick smärtan i min fot att försvinna, bara genom att befinna sig inom ett visst avstånd.

”Okej, så jag känner att jag fortfarande inte känner dig så väl.” Jag såg på Ulrik, där vi satt mittemot varandra på filten.

”Jaså?” Han såg på mig. ”Har du inte varit inne på Google och sökt upp mig?” Jag suckade och himlade med ögonen.

”Nej, det har jag inte. Google kan ha fel och de vet inte hur personer är i verkliga livet. De förser oss bara med information.” Jag log snett och han skrattade lågt.

”Okej, vi gör såhär.” Han log och fattade tag om min hand. Han flätade ihop våra fingrar och satt sedan och granskade dem en kort stund, innan han tog till orda på nytt; ”Du får ställa fem frågor till mig, som jag lovar att svara sanningsenligt på. Sedan får jag göra samma sak. Låter det som en bra deal?” Han la huvudet på sned och jag nickade.

”Visst.” Jag tänkte efter en kort stund, innan jag ställde en fråga jag funderat en hel del på. ”Hur ser din familj ut?” Jag hade insett att han inte berättat ett endaste dugg om sin familj. Jag var nyfiken på dem av den här anledningen.

”Jag har mina föräldrar då, Kjell och Katrina. De skiljde sig när jag var tre och har hittat nya respektive. Jag har fyra syskon. Två halvsyskon, en tjej och en kille, och två halvbröder.” Han berättade detta, uppenbarligen utan att känna sig det minsta ledsen över hans föräldrars separation. Han verkade helt okej med det och jag antog att hans unga ålder vid händelsen, gjorde att han inte grämdes över det.

”Och husdjur?” Jag hoppades på att han skulle ta det som en fråga som tillhörde den tidigare, men han sa inget om det.

”En hund vid namn Konrad och en katt vid namn Walter. Konrad bor hos mamma och Walter hos pappa.”

”Okej.” Jag förstod på honom att han tyckte mycket om sina båda husdjur, särskilt Konrad. ”Det skulle vara kul att träffa dem någon gång.” Jag hade slängt ur mig det utan att tänka och insåg att det kunde låta anklagande, som om det var hans skyldighet att låta mig träffa hans familj. Därför bet jag mig osäkert i läppen och vände bort blicken.

”Du får väl komma med tillbaka till Sverige senare.” Han sökte efter min blick och log undrande. ”Om du vill, förstås.” Jag kunde inte hindra leendet som smög sig upp på mina läppar.

”Det vill jag gärna.” Jag mötte hans blick, glad över att han inte reagerat på det jag sagt.

”Okej, nästa fråga.” Han såg nyfiket på mig med en glimt i sina blågröna ögon.

Jag rynkade pannan, tvingades tänka efter en kort stund.

”När uppträdde du på allvar för första gången?”

”Tja, första gången var när min mormor, tror jag det var, fyllde år och jag sjöng ’Var bor du lilla råtta?’ Jag var två.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”Men på riktigt var nog någon gång med något av mina band.” Han ryckte förstrött på axlarna, verkade inte ha lagt någon ålder på minnet.

”Vilket är ditt skivbolag?” Jag förbannade mig själv för att jag inte kom på några bättre frågor, men de jag tänkt fråga, kändes alltför opassande.

”Universal Music Group Sverige.” Han sa det enkelt om glatt, utan att verka bry sig om vad jag frågade. Det gjorde mig lättad.

Jag bestämde mig för att ställa två av de frågor jag undrat mest över, trots att de ganska inte var passande. Han behövde inte svara på dem om han inte ville. Han kunde ljuga.

”Hur många flickvänner har du haft?” Jag bet mig osäkert i läppen, då han såg förvånad ut och rynkade lätt pannan. ”Du behöver inte svara om du inte vill.” Jag kände mig tvungen att tillägga det sista, för att ge honom ett alternativ.

”Jag sa ju att jag skulle svara sanningsenligt, eller hur?” Han såg bestämt på mig med ett leende lekande i mungipan. ”Jag har väl haft två eller tre flickvänner. Jag är inte riktigt den som håller räkningen.” Han såg skamsen ut och vände bort ansiktet från mig. Jag log mjukt och placerade ena handen under hakan på honom.

”Det är ingen som säger att du måste”, mumlade jag och kysste honom lätt på pannan. Han log och drog mig intill sig, något som fick en skarp smärta att ila upp genom min fot, men jag struntade i det. Det lade sig ändå strax igen.

”Hm.” Ulrik la armen runt mina axlar och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka, fokuserade bara på honom, där och då. Brydde mig inte om något som hade med omvärlden att göra.

Ulrik placerade sig försiktigt på rygg, något som fick mig att hamna halvt över honom. Om vi hade varit någon annanstans än där, så hade jag säkert inte protesterat, men jag visste att Jack och Tyler hittade vägen hit och kunde komma när som helst.

”Ulrik, det här är kanske fel plats”, mumlade jag mot hans läppar och han stönade lågt.

”Du har kanske rätt.” Han suckade och satte sig upp på nytt.

”Men jag har en idé.” Jag blinkade retsamt mot honom, men fortsatte inte meningen vidare. Nu var det min tur att överraska honom.

”Jaså du?” Han såg nyfiket på mig, men jag log bara till svar. Han suckade, då han insåg att jag inte tänkte svara, och log sedan även han. ”Sista frågan från ditt håll.” Han mötte min blick och jag bet mig i läppen, tänkte efter en kort stund. Jag visste inte vad jag skulle fråga.

”Jag har inga fler.” Jag skakade skamset på huvudet. ”Ledsen för det.” Han skrattade.

”Nå, då är det min tur. Kom ihåg, svara sanningsenligt.” Han blinkade. ”Okej. Hur många gånger har du varit i Sverige?”

”Två eller tre gånger, men det var åratals sedan. Kommer knappt ihåg någonting.” Jag ryckte på axlarna.

”Hm.” Han nickade med ett fundersamt uttryck i ansiktet. ”Har du några musikaliska färdigheter?” Hans fråga fick mig att le. Jag borde nästan ha anat att han skulle ställa en sådan fråga.

”Jag spelade piano när jag var yngre, så det kan jag fortfarande, och så har jag sjungit tidigare, men inget som varit på allvar.” Jag drog fingrarna genom några hårslingor som smitit ur den fortfarande fuktiga flätan och bet mig på nytt i läppen. Jag var nervös över vad han skulle ställa för fråga härnäst.

”Vem ser du upp till?” Han såg inte på mig längre, utan granskade himlen som börjat mörkna. Jag kunde inte förstå att vi redan varit där så pass länge.

”Min pappa, trots att jag inte kände honom. Jag har hört tillräckligt om honom för att förstå vem han var.” Jag höll blicken fäst på mina händer som jag höll knäppta i knäet, allt för att dölja de tårar som smög sig upp i mina ögon varje gång jag tänkte på min far.

”Hur många pojkvänner har du haft?” Ulrik såg fortfarande inte på mig, men jag kunde se ett litet leende som smög sig upp i mungipan på honom.

”Inga före dig. Du är min första.” Jag sträckte ut handen för att röra vid hans kind, men den kom knappt halvvägs, innan jag drog tillbaka den på nytt. Han hade bestämt vänt bort huvudet, en signal som jag inte visste hur jag skulle tolka. Uppenbarligen ville han inte att jag skulle röra vid honom.

”Jaså?” Han lät misstrogen på rösten, men kommenterade inte mitt svar vidare. ”Har du varit kär i någon annan innan då?”

Här blev jag tvungen att tänka efter ordentligt. Visst hade jag det, i flera stycken, men jag hade oftast varit för liten för att förstå vad kärlek egentligen var. Men minnena av en speciell person, någon som funnits vid min sida under en så lång period. Jag kände hur det hettade i kinderna. Att jag inte kommit ihåg det tidigare.

”Några stycken har det väl funnits”, mumlade jag, med tankarna riktade åt ett annat håll.

”Någon speciell?” Nu såg han skarpt på mig. Om jag inte såg fel, så var han… svartsjuk.

”Hurså, är du avundsjuk?” Jag mötte stadigt hans blick, utmanade honom nästan att ge ett ärligt svar. ”Se det som min femte fråga.” Han såg irriterad ut.

”Kanske”, fräste han och reste sig häftigt upp. ”Hur ska jag veta om du går och gillar någon annan bakom ryggen på mig?” Han snurrade runt och blängde på mig. Jag blev skrämd av hans häftiga humör. Jag hade aldrig sett honom sådan förut.

”Lugna ner dig”, muttrade jag, med högre röst än vad jag tänkt mig. ”Tror du att jag skulle säga att jag älskade dig, om jag gick och var kär i någon annan på samma gång?” Jag suckade och gjorde ett försök till att resa mig upp, men min skadade fot förhindrade detta. Alltså satt jag kvar, kokande av ilska.

”Man vet aldrig.” Han stegade bort till vattenbrynet och jag kunde se hur vattnet stänkte upp i luften, då han tog ut sin ilska på det.

”Tro du vad du vill, men jag talar sanning. Sanningsenliga svar, eller hur?” Jag ropade detta efter honom och började sedan stoppa tillbaka maten i picknickkorgen, bara för att få något att koncentrera mig på.

Ljudet av hästhovar på den mjuka stigen, fick mig att se upp. Tyler och Jack satt på Yes och Flower, precis som tidigare, med Sunshine och en ytterligare häst vid namn Prince, på släptåg.

”Hej!” Jack vinkade glatt. ”Haft en bra dag?” Han såg så förhoppningsfull ut, att jag inte kunde göra annat än att le och nicka glatt. De hade lagt så mycket tid vid att hjälpa Ulrik, att jag inte ville göra dem besvikna.

”Det enda missödet kan man säga att bäcken och dess stenar stod för.” Jag skrattade ett skratt som i mina öron lät fejkat, men varken Jack eller Tyler verkade lägga märke till detta.

”Är du okej?” Tyler rynkade pannan och jag nickade.

”Det gör lite ont och man kan väl säga att jag har problem med att gå, men mer än så är det inte.

”Jag hjälper dig.” Utan att jag märkt det, hade Ulrik dykt upp vid min sida. Han lyfte nu på nytt upp mig i famnen och gav mig en lång kyss, uppenbarligen mest för syns skull. Känslan detta gav mig, fick mig att tänka på Hungerspelsböckerna, där två av huvudpersonerna, Peeta och Katniss, tvingades spela förälskade för att lura hela landet. Detta gjorde mig sorgsen. Kunde Ulriks känslor för mig ha svalnat så snabbt? Eller var han fortfarande bara förbannad utan anledning?

Jack satt av Flower och hjälpte sedan Ulrik med att få upp mig på Sunshines rygg. Min trogna häst vände undrande på huvudet, då jag klumpigare än vanligt tog mig upp i sadeln. Jag gav honom en lugnande klapp på halsen och flätade in fingrarna i manen, i väntan på att de andra skulle bli klara.

Tyler hade redan packat ihop det sista och delat upp det jämnt på Yes och Princes ryggar, så att allt skulle bli hemforslat på ett effektivt sätt.

”Är ni klara?” Tyler slängde en blick över axeln och jag nickade. Jag var väl medveten om att jag skulle tvingas rida bredvid Ulrik hela vägen hem, för att bibehålla bilden av ett förälskat par. Det var inget jag såg fram emot.

Ulrik ledde fram mig till vattenbrynet och stannade där till. Han sjönk ner på en flat sten och visade sedan med handen att jag skulle slå mig ner bredvid honom.

”Vad handlar det här om egentligen, Ulrik?” Jag såg fundersamt på honom en kort stund, innan jag började snöra upp mina converse. Det kliade nästan i fötterna efter att få sänka ner dem i det svala vattnet. Det dröjde inte många minuter innan just detta gjordes. Vattnet omslöt mjukt mina fötter och jag kunde känna den svaga strömmen göra ett försök till att dra dem med sig.

”Jag har något att berätta.” Ulrik såg upp och mötte min blick. Hans ansikte bar på ett allvarligt uttryck och jag kunde inte låta bli att känna mig orolig.

”Har det hänt något?” En rynka hade dykt upp mellan mina ögonbryn och jag fattade tag i hans hand, som om att hålla den kunde ge mig styrka.

”Det är inget farligt.” Han skrattade lågt och kramade min hand. ”Jag lovar, du behöver verkligen inte vara orolig.”

”Hm.” Jag bet mig i läppen och granskade vattnets små virvlar och vågor. Trots att det inte var mer än en liten bäck, så var den djup med ett lätt sug. Men den såg inbjudande ut och jag önskade att jag tagit med mig min bikini.

”Jag älskar dig.” Hans röst fick mig att hastigt vända på huvudet och se på honom.

”Vad sa du?” Jag såg oförstående på honom, trots att jag mycket väl hört honom första gången. Men jag ville bara höra honom säga det igen, för att vara säker.

”Jag älskar dig, Alex.” Han log brett, men trots det kunde jag se att han var osäker på min reaktion. Hade hade uppenbarligen förberett sig på värsta tänkbara svar tillbaka.

”Jag älskar dig också.” Jag log tillbaka. Han andades lättat ut och drog mig sedan intill sig genom att placera armen kring min midja.

”Jag trodde ett tag där att du skulle säga nej.” Med sin lediga hand, kliade han sig generat i nacken och jag skrattade.

”Som om jag inte skulle svara dig.” Jag kysste honom mjukt på kinden och lutade sedan huvudet mot hans axel. ”Jag är galen i dig.” Jag mumlade fram det sista och slöt ögonen, som för att bevara stunden där den var.

”Hm.” Jag kunde höra på hans röst att han log, troligtvis lika fånigt som jag.

”Jag känner för att bada.” Jag slog upp ögonen och reste mig upp. Han såg upp på mig, skuggade ögonen med handen för att skydda dem mot solljuset.

”Titta i väskan där borta.” Han log finurligt och nickade bort mot filten i mitten av gläntan. Jag såg fundersamt på honom, innan jag stegade dit och fann en liten, blå väska vilande i gräset. Den var vagt bekant, såg ut som en av mina egna väskor.

Jag drog försiktigt upp dragkedjan och kikade ner i väskan, nästan rädd för att något skulle hoppa ur den och skrämma mig. Det skulle vara en typisk Ulrik- grej.

Men till min förvåning låg där en fluffig, blå handduk och en av mina bikinis. Jag kände hur ett leende lekte i mungipan, samtidigt som jag funderade över hur den kommit dit. Hade Ulrik varit och rotat i min garderob? Jag hoppades inte det.

Med en hastig blick åt Ulriks håll, bytte jag om till bikinin och placerade sedan mina kläder i en prydlig hög bredvid väskan.

”Baddags.” Jag log mot Ulrik och sträckte sedan ut handen mot Ulrik för att hjälpa honom på fötter.

”Det var på tiden.” Han blinkade och jag boxade till honom på armen.

”Vad då, antyder du att jag är långsam?” Jag höjde hotfullt på ögonbrynen och blängde på honom. Han skrattade.

”Tja, ni tjejer är kända för det.” Jag fnös irriterat.

”Det är säkert något som ni killar hittat på, bara för att det ska se ut som om killar aldrig kommer för sent.”

”Kanske det, kanske.” Han skrattade på nytt och drog sedan sedan sin t-shirt över huvudet och trampade av sig skorna. ”Sisten i!” Innan jag hunnit röra ett finger, dök han i vattnet och försvann under ytan. Jag log och granskade vattenytan, väntade på att han skulle komma upp på nytt.

Men då sekunderna gick och hans blonda huvud dök inte upp. Jag började bli orolig. Tänk om han slagit i huvudet eller fastnat någonstans?

Jag väntade några ytterligare sekunder, innan jag dök i. Jag var tvungen att se så att han var okej.

Det svala vattnet omslöt min kropp, fick mig att sjunka ner mot botten i rasande fart, omgiven av glittrande bubblor. Jag kände hur mina fötter nuddade botten och sköt hastigt ifrån, trots en skarp smärta i fotsulan.

Det dröjde inte många sekunder innan mitt huvud bröt igenom vattenytan och jag spanade hastigt över vattenytan. Inte den minsta skymt av Ulrik.

Ett lågt skratt avbröt mina tankar och jag såg upp mot stranden. Där stod Ulrik, drypande våt och skrattade åt mig.

”Vad fan sysslar du med?” Jag blängde på honom och simmade in till kanten. Han kom av sig och såg frågande på mig.

”Vad då?” Han sträckte ut handen för att hjälpa mig upp, men jag ignorerade den bestämt och hävde mig istället smidigt upp på den klippa vi tidigare suttit på.

”Jag trodde att det hade hänt något. Att du slagit i huvudet och svimmat av eller nåt. Och så står du här och skrattar åt mig. Fy farao.” Jag gjorde ett försök till att resa mig upp och kände hur vänsterfoten smärtade till. När jag såg ner, fann jag att den glänste av blod blandat med vatten, vilket bara fick det hela att se ännu värre ut.

”Jag är ledsen.” Han såg ledsamt på mig till en början, tills hans blick landade på min fot. Han flämtade till. ”Vad sjutton har du gjort?” Jag ryckte på axlarna och tog några prövande steg framåt. Detta fick mig att grimasera illa. Det gjorde verkligen ont.

Ulrik tog några steg framåt, i ett försök att hjälpa mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Jag klarar mig själv”, morrade jag och gjorde ett försök till att ta några ytterligare steg.

”Det gör du inte alls.” Han tog några bestämda steg fram mot mig, böjde sig ner och lyfte utan förvarning upp mig i famnen.

”Ulrik, släpp ner mig.” Jag stirrade stint på honom, men han rörde inte en min. Istället fortsatte han röra sig mot filten, där han tydligen skulle placera mig. ”Ulrik, kom igen. Jag kan gå själv.” Jag försökte vrida mig ur hans grepp, men det enda resultatet som kom sig av detta, var att Ulriks grepp hårdnade. Jag suckade, insåg att han inte tänkte göra som jag sa. Han tänkte inte ge sig.

”Då var vi framme.” Ulrik mötte hastigt min blick och satte sedan försiktigt ner mig på filten. Han sträckte mig min handduk och greppade sedan en flaska ur en väska och försvann ner till vattenbrynet igen.

Jag tog den korta stunden i akt och började granska min fot. Det fanns inte mycket att se, men vad jag förstod, så hade jag skurit mig på något som legat på botten av bäcken. Jag skulle behöva tvätta av det för att kunna se hur den egentliga skadan såg ut.

Ulrik kom tillbaka på nytt, nu med flaskan fylld till bredden med gnistrande, klart vatten. Han sjönk ner på knä framför mig och fattade ett försiktigt tag om min skadade fot.

”Vad sysslar du med”, frågade jag tyst och försökte möta hans blick.

”Jag tänkte tvätta av det lite.” Han såg inte upp, utan det enda jag kunde se var hans fuktiga hår och hans händer som mjukt började tvätta bort blodet från foten med vatten från flaskan.

Jag granskade honom under tystnad, tacksam över att han var så envis att han gjorde det han gjorde. Han hade lika gärna ha kunnat göra något helt annat, utan att bry sig om mig.

”Hur ser det ut? Kommer jag förlora foten?” Jag log mot honom, efter mitt taskiga försök till att göra situationen till något komiskt.

Han såg upp, skrattet glittrade till i hans ögon.

”Det är inte riktigt så allvarligt, som tur är. Men jag gör mitt bästa.” Han skrattade lågt och böjde sedan ner huvudet på nytt. ”Kan du räcka mig den gröna väskan?” Han såg inte upp, men verkade trots det vara klar med att tvätta av min fot.

”Visst.” Jag sträckte försiktigt på mig och greppade tag om väskan. Jag kände igen den som en av våra många första- hjälpen- väskor. Jag var glad över att han tänkt på att ta med sig den.

”Det ser inte så farligt ut, men det behöver ändå läggas om. Jag är ingen expert, så du vill kanske göra det själv.” Han såg frågande på mig. Jag ryckte kort på axlarna och plockade sedan upp min handduk för att börja torka håret.

”Jag vet inte om det skulle bli så lyckat om jag gjorde det, så det är kanske bäst om du gör det.” Jag log och han nickade.

”Visst.” Han hade redan öppnat väskan och började nu plåstra om vad som jag antog var ett skärsår på fotsulan. Det dröjde inte många minuter innan min fot såg ut som ett vitt paket.

”Bra jobbat.” Jag granskade den noga. ”Kunde inte gjort det bättre själv.” Ulrik skrattade och drog handen genom håret.

”Jag ska bara gå och byta om.” Han rafsade åt sig ett klädbylte och styrde sedan stegen mot skogsbrynet. ”Ropa när du är klar, okej?” Jag nickade, precis innan han försvann in bakom ett träd.

Så försiktigt jag kunde, bytte jag på nytt om till min slappa t-shirt och shorts. De kändes ganska sunkiga i sommarvärmen och jag kikade därför hoppfullt ner i den väska som jag funnit bikinin och handduken, om Ulrik fått för sig att lägga ner något mer. Det hade han inte.

Jag suckade frustrerat och flätade sedan håret i en enkel fläta. Mer än det kände jag inte för.

”Jag är klar.” Jag ropade ut det så högt jag vågade och såg sedan mot skogsbrynet. Det dröjde några minuter innan Ulrik dök upp. Jag antog att han försökt borsta igenom sitt hår med fingrarna, då det såg mycket rakare ut än innan. Gubbkepsen satt som vanligt på sin plats, men då han slog sig ner bredvid mig på nytt, norpade jag åt mig den och rufsade om hans hår med ena handen.

”Och vad var det där bra för?” Han blängde på mig.

”När jag ser såhär sunkig ut, så är det inte mer än rätt att du ser ut som om du nyss kommit ur sängen.” Jag skrattade och höll gubbkepsen utom räckhåll från honom.

”Sunkig, sa du? Inte alls.” Han log och ryckte lekfullt i min t-shirt. ”Men om du känner så, så behöver du ju inte ha några kläder på dig alls. Det passar mig perfekt.”

”Dröm vidare, du.” Jag skrattade och slängde åt honom gubbkepsen. Jag noterade nöjt att han inte satte på sig den igen.

”Så, är du hungrig?” Jag nickade och Ulrik öppnade därmed picknickkorgen. ”Sicken tur då att jag är så smart att jag har lite gott med mig.” Han blinkade och började plocka upp olika små burkar ur korgen. Jag gissade på att mamma varit med och fixat en del av dem, då jag kunde urskilja saker som var typiskt henne. Saker som hon visste att jag tyckte om. Hon var faktiskt bra. Ibland.

Jag är verkligen ledsen för att inlägget dröjt så mycket som det gjort, men har knappt haft några idéer. Hade nästan skrivit klart det i måndags, men så lämnade idéerna mig totalt och igår hade jag helt enkelt inte lust att skriva.

Tänkte även ta och informera en sak: Den dator som jag för det mesta använder för att skriva på, kommer snart att "försvinna", vilket kommer göra att jag kanske kommer få lite problem med att skriva. MEN jag ska försöka att antingen fixa min egen dator, eller så kommer jag inom kort införskaffa mig en iPad med vanligt tangentbord, vilket då gör att jag troligtvis kommer kunna skriva normalt ändå. Men exakt när detta blir av, är i nuläget oklart, så det kan alltså dröja. Därför kommer uppdateringen vara lite dålig några veckor framåt, men hoppas att det inte gör alltför mycket!

Ha de gött nurå!

Tänkte ta och svara lite:

Grejade lite med en ny header, men dum som jag är, så kom jag inte ihåg hur jag gjorde. Men har däremot beställt en helt ny design, men den kan dröja lite, då hon som gör den har en del att göra. Men jag är säker på att den kommer bli grym! :)
Ha de gött!
//Erica

Halloj!
Tänkte bara tipsa de av er som gillar One Direction om att gå in och kolla min privata blogg. Hade inget att göra under kvällen, så skrev lite på iPoden. Idén till den fanfic det kom att bli av den, kommer jag troligtvis använda senare i en ny Ulrik berättelse, men då betydligt längre fram och då på ett helt annat sätt :)
Ha de gött!
Länk-----> blackkeys.blogg.se
//Erica

”Vad har hänt med din rygg?” Ulrik lät chockad på rösten och jag vände mig nu om med en rynka mellan ögonbrynen.

”Menar du ärret?” Han nickade. ”Det är inget.” Jag slog mig ner på sängen bredvid honom.

”Du kan inte bara förklara något sånt på det sättet.” Han lät irriterad på rösten. ”Jag blir orolig.” Han blängde på mig.

”Ulrik, lägg av”, sa jag, utan att märka att min röst fått en skarp kant. ”Jag vet inte hur jag fick det, okej? Jag har haft det så länge jag kan minnas.” Jag bet mig hårt i läppen, så hårt att jag kunde känna blodsmak på tungan. Den järnaktiga smaken fick mig att vilja spy. Jag hade alltid avskytt blod. Det var bara så.

”Okej, ta det lugnt”, muttrade han och la sig på rygg i min säng. Jag såg på honom där han låg, med ögonen slutna, bar överkropp och håret som spretade åt alla möjliga håll. Hur kunde jag egentligen vara arg på honom?

”Det var inte meningen att snäsa av dig”, mumlade jag och la mig på rygg bredvid honom. Han vände på huvudet så att han kunde möta min blick och log.

”Det är okej.” Han lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag kysste honom tillbaka och kunde känna hur han lutade sig över mig, plötsligt ivrig.

Jag visste vad som var på väg att hända och till min förvåning så ville jag att det skulle hända. Varför skulle jag inte vilja det?

Därför kysste jag honom tillbaka, försökte vara lika ivrig som han, och drog fingrarna genom hans mjuka hår. Hans bröstkorg var nu bara några få centimeter ovanför min, det var nästan att jag kunde höra hans hjärtslag, men bara nästan. För tillfället kunde jag bara höra mina egna, upphetsade och snabba.

En hög, uppfordrande knackning på dörren, fick oss båda att hastigt sätta oss upp och dra oss undan från varandra. Jag kände hur mina kinder hettade och lade även märke till att Ulriks var lätt röda. Tänk om någon hade kommit på oss?

”Alex, sover ni än?” Det var mamma som stod utanför dörren. Ulrik reste sig med ens från min säng och stegade fram till sin resväska, där han letade fram en t-shirt som han drog över huvudet.

”Vi ska strax gå och lägga oss” ropade jag till svar och drog fingrarna genom håret för att få det att se mindre rufsigt ut om hon skulle få för sig att stiga in i rummet.

”Okej. Dröj inte för länge. God natt!”

”God natt.” Jag andades lättat ut, då jag hörde hur hennes fotsteg avlägsnade sig längs korridoren.

”Det var nära ögat.” Ulrik skrattade lågt.

”Ja, jag antar det.” Jag bet mig i läppen och slängde en blick åt hans håll. Han hade bytt sina slitna jeans mot ett par pyjamasbyxor och var nu på väg att krypa ner i sängen.

”God natt Alex.” Han log mot mig.

”God natt Ulrik.” Med de orden släckte jag lampan och kröp ner under mitt eget täcke. Tröttheten kom på nytt över mig och det dröjde inte många minuter innan jag sov.

Följande morgon, vaknade jag av att någon andades mig i nacken. Jag satte mig kapprak upp och såg yrvaket kring rummet. Min blick fann Ulriks säng. Den var tom.

”Ulrik, vad sjutton”, muttrade jag och vände mig om. Till min förvåning var det inte Ulrik som låg vid min sida, utan Leina. Jag skrattade lågt. ”Jaså, det var bara du, tjejen.” Hon höjde på huvudet och slickade mig mjukt på kinden. ”Ja, god morgon på dig också.” Jag log och svängde benen över sängkanten. Klockan på mitt nattduksbord visade på halv tio.

Leina skuttade ner ur sängen och följde mig till garderoben, då jag drog på mig en slapp t-shirt och ett par ytterligare shorts. Jag hade många likadana klädesplagg, tydligen.

Efter att jag dragit fingrarna genom håret och fäst upp det på huvudet i en hög hästsvans, begav jag mig ner till köket, förföljd av en ivrig labrador.

Jack och Tyler var de enda som befann sig i köket. De muttrade korta hälsningar och återgick sedan till sin frukost. Var sjutton hade Ulrik tagit vägen?

Jag gav Leina en hastig klapp och hennes frukost, innan jag började göra i ordning min egen. Jag var vrålhungrig på nytt, men åt trots det inte mer än en skål mjölk, flingor och ett par jordgubbar som jag hittade i kylskåpet. Jag var tvungen att vara hård mot mig själv.

”Alex, innan du säger något, så vill jag bara att du ska veta att vi ska ut och rida idag, vi tre.” Tyler såg triumferande på mig och Jack log han också.

”Jaså?” Jag höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det visste jag inte.”

”Det kan bero på att det var en överraskning.” Tyler himlade med ögonen.

”Och Ulrik då? Jag har inte sett honom idag. Ska han inte med?” Jag såg stint på dem båda, och lade märke till att de utbytte en blick som jag inte kunde tyda.

”Han hade lite annat att göra, det är allt.” Jack undvek att möta min blick och reste sig upp. ”Vi ses vid stallet om en kvart. Var där.” Jack log. ”Annars kommer jag och hämtar dig.” Jag nickade.

”Vi ses senare.” Jack och Tyler försvann båda ut, antagligen för att göra i ordning hästarna, och jag följde strax efter. På nytt i sällskap av Leina.

En kort stund senare, satt jag i sadeln på Sunshine. Tyler satt på en av ponnyerna, Yes, medan Jack red ett långbent sto vid namn Flower.

”Är ni klara?” Tyler såg på oss och jag nickade, samtidigt som jag satte på mig mina solglasögon. Det var otroligt varmt ute och solen gjorde allt för att förblända en.

Tyler styrde ut Yes på en stig som jag visste skulle föra oss genom bushen. Men det fanns oändligt många vägar och stigar längre in, så jag hade inte den blekaste aning om exakt vart vi var på väg.

Vi red i vad som måste vara minst en timme. Jack och Tyler pratade glatt med varandra, men jag höll mig mest i bakgrunden för att kunna njuta av stunden. Det var underbart att befinna sig ute i bushen på Sunshines rygg. Det var knappt något som kunde slå det.

”Hur långt är det kvar?” Jag drog handen över pannan för att torka bort svetten och såg upp mot den molfria himlen som syntes mellan trädgrenarna.

”Inte så långt. Bara några minuter”, fick jag till svar från Tyler.

”Okej.” Jag tystnade igen och fingrade på några strån ur Sunshines man. Därför missade jag den första glimten av platsen vi var på väg på.

Ljudet av rinnande vatten fick mig att se upp. En glänta uppenbarade sig framför oss. I motsatta änden av den, fanns en lugn bäck med ett litet vattenfall. Mitt i gläntan var en filt utlagd tillsammans med en hög kuddar och en picknickkorg.

Jag rynkade lätt pannan. Vad var det här?

”Nu är vi framme.” Tylers röst letade sig in genom mina förvirrade tankar.

”Jag förstod det”, mumlade jag. Jag hade fått syn på en gestalt som stod i vattenbrynet. Ulrik, vem kunde det annars vara?

Försiktigt satt jag av från Sunshines rygg. Ulrik vände sig om vid ljudet av mina fötter som träffade marken och log brett.

”Jaså, äntligen kommer ni.” Han skrattade. ”Tack för hjälpen, killar.” Jack och Tyler log båda brett.

”Ingen orsak. Vi kommer tillbaka senare, då.” Jack samlade ihop Sunshines tyglar och vände sedan Flower tillbaka mot den stig vi kommit ifrån.

”Vi ses.” Tyler vinkade och följde sedan efter Jack in i skogen på nytt. Förvirrad vände jag mig mot Ulrik.

”Var ska dem?”

”Hem.” Ulrik log mot mig. ”Det här är bara för dig.” Han slog ut med armarna och visade då upp vad han hållit gömt bakom ryggen. En liten, perfekt, vit ros.

”Ulrik, du hade inte behövt”, mumlade jag fram och kände hur ögonen tårade sig.

”Klart jag behöver. Du är värd allt det här.” Han log och stegade fram till mig. Fäste försiktigt den lilla rosen i mitt hår och strök sedan bort en ensam tår från min kind.

”Tack”, viskade jag och log, samtidigt som jag gjorde ett försök till att blinka bort tårarna.

”Ingen orsak.” Han kysste mig mjukt och fattade sedan tag om min hand. ”Kom.” Med ett försiktigt ryck, fick han mig att börja röra mig mot vattnet tillsammans med honom. Vad var nu på gång?

Aja, hoppas ni gillar det, så ses vi! :)

Kvällen blev ganska lugn för oss alla. Gabriel och Patrik bossade över grillen och lagade till kött och grönsaker som doftade underbart. Trots detta, åt jag knappt något av det. Jag ville inte avbryta något bara på grund av en kväll.

Till min lättnad verkade ingen märka av att jag knappt åt något. De vuxna satt placerade vid ett bord inomhus, medan vi yngre flyttat utebordet långt ut i trädgården.

Här satt vi nu. Tyler brukade inte alltid vara särskilt delaktig i diskussioner, men han satt nu och skämtade glatt med Jack. Även Liz hade bjudits hit och hon och Jack skrattade ordentligt åt Tyler. Jag var glad över att de verkade ha det så roligt.

”Allt okej?” Ulrik såg på mig med ett leende lekande i mungipan. Han hade knappt släppt mig ur sikte på hela kvällen.

”Jodå.” Jag log tillbaka och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag tänkte bara lite.”

”Något du kan säga högt?” Ulrik kysste mig mjukt på kinden.

”Det är en överraskning”, mumlade jag och blinkade retsamt mot honom.

”Du gör mig nyfiken.” Han suckade tungt och la armen kring mina axlar så att jag kunde luta mig lite tyngre mot honom.

”Hm.” Jag hade slutit ögonen och satt nu bara och njöt av hans närhet. Hans blonda hår kittlade min kind då han försiktigt rörde på huvudet och jag kunde höra hans lätta andetag. Jag hade säkert somnat där och då, om inte den glupande hunger jag känt oavbrutet den senaste veckan, gjort sig påmind.

”Alex, hur är det egentligen?” Ulrik såg oroligt på mig, då jag hastigt slog upp ögonen och ryckte till.

”What´s up?” Även de andra reagerade nu och Liz mötte min blick med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”No, no, I´m okey.” Jag log darrigt och reste mig sedan upp. ”I just need to get a glass of water.” Med så snabba steg som jag kunde uppbåda, gick jag därifrån. Hela min kropp darrade, värre än någon gång tidigare, men jag visste hur jag enkelt kunde få den i balans igen.

De vuxna lade knappt märke till mig, då jag passerade, något som gjorde mig lättad. Mamma skulle bli rasande om hon fick veta något.

I köket lyfte jag ner ett glas från skåpet, fyllde det med kallt vatten och drack hastigt upp det. Jag gjorde om samma sak flera gånger, innan jag till slut satte ner glaset och drog ett djupt andetag för att lugna min skenande puls. Jag visste att det hade varit nära att jag avslöjat mig själv där ute, men jag fick inte. Då skulle allt gå i stöpet, det var jag väl medveten om.

Jag stegade över till skafferiet och drog upp dörren. Jag visste att vattnet egentligen inte skulle räcka, så jag var tvungen att äta något mer.

En kakburk fångade min blick. Jag visste att kakor kunde få mig att falla tillbaka i gamla spår, men det var samtidigt nödvändigt för att inte avslöja mig.

Jag slukade inom ett par minuter tre kakor, de minsta jag kunde hitta, och begav mig sedan tillbaka ut till de andra. De verkade inte ha saknat mig det minsta.

”Allt bra nu då?” Ulrik höjde på ett ögonbryn och jag nickade.

”Jodå. Det var inget fel innan heller.” Jag sjönk på nytt ner bredvid honom och suckade. Jag var trött.

”Så, vad hade du tänkt göra imorgon?” Ulrik log och utbytte en oläslig blick med Jack.

”Inget speciellt, tror jag. Hurså?”

”Nej, inget speciellt egentligen. Men jag kan råda dig att hålla dagen fri, i alla fall.” Han blinkade och reste sig sedan upp. ”Jag tror att jag går och lägger mig nu.”

”You´re going?” Liz såg på honom.

”Yeah, I´m pretty tired.”
”I should get going too.” Liz reste sig upp och kramade om oss alla. ”Bye.” Hon vinkade glatt och försvann sedan iväg runt huset. Jag antog att hon skulle ringa sin pappa för att komma hem.

Efter att Liz gått, var det ingen som stannade kvar så speciellt längre. Alla verkade inse hur trötta de var och alla samtal verkade ha stannat av helt. Ingen hade lust att göra någonting längre.

Vi hade bestämt att Ulrik skulle flytta tillbaka till mitt rum, trots att mamma nu insett att det egentligen inte var en så bra idé att vi bodde tillsammans. Men det fanns inget hon kunde göra åt det. Det var bestämt så nu.

Jessica och Tyler försvann snabbt uppför trappan till sina respektive rum, liksom Jack som begav sig till Toms.

Jag och Ulrik tog det lugnare. Båda var dödströtta och hade inte orken att öka på stegen mer.

”Du ser helt slutkörd ut.” Jag mötte Ulriks blick och han gäspade.

”Gissa om jag är det.” Han drog av sig den svarta gubbkepsen och drog handen genom håret.

”Jag behöver inte gissa. Jag vet det.” Jag log och stängde dörren efter oss.

”Syns det alltså så tydligt?” Han skrattade trött och slängde ifrån sig gubbkepsen på sin säng.

”Ja du.” Jag blinkade och sjönk ner på min sängkant, nästan för trött för att byta om till pyjamas.

”Hm.” Ulrik började fumligt försöka knäppa upp knapparna på sin skjorta, men verkade inte lyckas sådär speciellt bra.

”Kom hit, jag hjälper dig.” Jag skrattade och la huvudet på sned. Han instämde med ett kort skratt, och slog sig sedan ner på sängen bredvid mig. Hans hår stod verkligen åt alla håll nu, men det fick honom egentligen bara att bli ännu vackrare.

Med försiktiga fingrar, började jag knäppa upp hans skjorta. Jag var minst lika trött som han, så varje knapp tog flera minuter. Men han klagade inte.

”Tack.” Han log mot mig, då den sista knappen äntligen gav med sig och han kunde dra av sig skjortan. Jag vände hastigt bort blicken för att låta honom byta om ifred. Trots att jag egentligen inte sett något, så kunde jag känna hur det hettade i kinderna. Jag bet mig besvärat i läppen. Jag avskydde att rodna.

”Ingen orsak alls.” Jag mumlade fram det, utan att veta om han överhuvudtaget hörde det.

Utan förvarning, kunde jag känna hur han slog armarna om mig bakifrån och kysste mig försiktigt i nacken. Jag rös till och slöt ögonen. Jag misstyckte inte alls till det här.

Ulrik släppte på nytt taget om mig och reste sig upp. Jag såg försiktigt upp och möttes av hans bara överkropp. På nytt spred sig rodnanden över mina kinder och jag slog ner blicken.

”Vad är det?” Han skrattade lågt och sjönk ner på huk framför mig så att jag tvingades möta hans blick.

”Inget.” Jag bet mig i läppen och reste mig upp, så att jag kunde vända ryggen mot honom. Med långa steg begav jag mig bort till min garderob och drog ut ett par rutiga pyjamasbyxor och en alldeles för stor t-shirt.

”Säker?” Han lät undrande på rösten och jag kunde höra hur sängfjädrarna knarrade då han på nytt sjönk ner på min säng. Fortfarande med ryggen mot honom, nickade jag.

”Helt säker.” Jag suckade och drog av mig mitt linne. Jag hörde hur Ulrik flämtade till, men valde att inte vända mig om. Istället drog jag t-shirten över huvudet och bytte shortsen mot pyjamasbyxorna.

Ha de gött!

Ulriks perspektiv

Jag och Jack drog oss i lagom takt bort till klädställningarna. Under tystnad hängde vi tillbaka klänningarna och placerade oss sedan strax utanför dörrarna i väntan på Alex och Liz.

”Du, Jack.” Jag såg på honom. ”Får jag fråga dig en sak?”

”Det är klart.” Jack log mot mig. Trots att vi var lika gamla, så var jag en bra bit längre än honom. Det hade varit först nu under de senaste åren som jag hade växt om honom, så det kändes fortfarande udda. ”Ut med språket.”

”Jag har funderat lite över mig och Alex. Du och Liz ska ju gå på balen, men Alex verkar inte riktigt sugen på att gå, allra minst med mig.” Jag stirrade dystert ner på gatstenarna och suckade. ”Jag skulle gärna vilja berätta för henne att jag tycker om henne, men jag vet bara inte hur.”
”Men det vet jag.” Jack flinade mot mig. ”Bjud ut henne på en dejt när hon kommer hem igen. Jag antar väl att det blir nästa vecka, eller något liknande.”

”Är du säker på att det är en bra idé?” Jag såg frågande på honom och han skrattade.

”Jag hjälper dig, okej? Jag tror Tyler och Liz hjälper till, de också.” Jag nickade tacksamt.

”Tack.” Jag kände mig lättad över att Jack så villigt hjälpt mig. Annars hade jag inte haft någon aning om vad jag skulle hitta på.

Alex perspektiv

Det dröjde inte många minuter innan jag och Liz hade betalat för våra klänningar och fått dem nedpackade. Vi begav oss nu ut till killarna, som stod och pratade.

”Hey!” Jag log brett mot dem och vinkade glatt.

”Hi!” Jack skrattade. ”It was a long time ago since we meet.”

”Yeah, I know.” Liz blinkade och placerade sig vid min kusins sida.  De hade verkligen hittat tillbaka till varandra, utan några större problem, tycktes det.

”Was it though?” Ulrik mötte min blick med ett leende på läpparna, men trots att han såg glad ut, så kunde jag märka att något inte stämde. Men jag valde att inte ta upp det.

”Can´t we go and eat something?” Jack putade med underläppen och jag skrattade.

”Sure, of course we can. And yes, Ulrik. It was really though. I´m not sure if I can make it.” Jag låtsades se utmattad ut och han slöt strax upp vid min sida och la armen kring min midja.

”Well, I can always cary you.” Han bet sig underläppen och slängde en blick åt Liz och Jacks håll. De hade börjat gå längs gatan, men Liz såg trots det då och då på oss.

”Det är okej”, mumlade jag, bytte språk nu när det bara var han och jag. ”Jag har berättat för henne.”

”Bra.” Ulrik log brett och placerade sin ena hand under min haka, medan den andra låg kvar kring min midja. Mjukt böjde han ner huvudet och tryckte sina läppar mot mina. Det kände annorlunda mot tidigare. Som om han var ivrigare, hade mer bråttom. Men jag klagade inte.

Bara känslan av att ha honom så nära mig, var obeskrivlig. Det var helt fantastiskt.

”Vi borde kanske gå.” Jag drog mig undan och blinkade mot honom.

”Säger du det så.” Han suckade tungt, men log fortfarande, som för att visa att han egentligen inte var ledsen.

”Japp, det säger jag.” Jag fattade tag om hans hand och drog med honom längs gatan. Han skrattade lågt och följde villigt med.

”Finally.” Liz mötte min blick och log brett. ”We´re both hungry and thought about eating by ourself, but you two lovebirds came perfectly.”

”Thanks for waiting.” Jag log retsamt mot henne och kände hur Ulrik kramade min hand, samtidigt som jag i ögonvrån lade märke till hur han och Jack utbytte en blick. Vad hade de nu på gång?

”Come on, let´s eat.” Jack bröt tystnanden och stövlade in på restaurangen. McDonalds, det ställe jag tyckte minst om i hela universum.

”Oh wow, this is just great”, muttrade jag tyst och suckade.

”Vad?” Ulrik såg nyfiket på mig, men jag ruskade bara avvärjande på huvudet.

”Nej, det är inget.” Jag bet mig i läppen och vände bort blicken från honom. Lät den istället leta sig runt rummet. Bara själva miljön fick mig att känna obehag.

”Säker?” Ulrik höjde på ett ögonbryn och jag nickade kort.

”Alex, Ulrik, what do you want?” Liz vinkade åt oss, redan framme vid kassan. Jag stegade hastigt fram till henne, utan att veta om Ulrik följde med eller inte.

”Just french fries and a coke, okey?”

”Okey.” Liz log. Hon visste om min avsky för snabbmatsstället, men jag gissade på att det var Jack som övertalat henne till att äta där.

”I´ll go and find a table in the meantime.” Jag stack en sedel i hennes hand och vände sedan på klacken. Framme vid kassorna var doften alltid som värst och jag stod inte ut många minuter.

Istället letade jag upp ett bord och slog mig ner med en min som totalt visade att jag var missnöjd. Jag hade hellre gått till något litet café eller Starbucks eller något liknande. Men det antog jag att jag fick ta en annan dag.

Medan de andra väntade på maten, satt jag där vi bordet och trummade uttråkat med fingrarna mot den laminerade ytan. Jag kände mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med en tung suck. Det var bara en Facebookuppdatering, så jag valde att inte bry mig om den.

”Here you go.” Liz placerade min bricka framför mig och jag nickade tacksamt mot henne. Både hon och killarna hade köpt rejält med mat och i jämförelse med deras, så såg min bricka ut att tillhöra en skalbagge.

”You´re all hungry, I see”, mumlade jag och petade förstrött på den lilla påsen med pommes frites. De lockade mig inte alls.

”Aren´t you?” Jack såg förvånat på mig, medan han drog av pappret på sin jättehamburgare. Jag skakade på huvudet, trots att min mage bevisade något annat.

”Not that much.” Jag vände bort blicken från de andra och tvingade i mig ett par pommes frites, som jag hastigt sköljde bort smaken av med ett par klunkar cola.

Jag hade insett under tiden vi shoppat klänningar, att jag var tvungen att dra ner på onyttig mat fram till balen. Då jag provat klänningarna, så hade jag märkt hur min form var. Jag hade inte passat i alla klänningar, knappt den jag tillslut valt, på grund av att jag var för tjock. Det fanns inget annat alternativ. Jag var tvungen att banta och det tänkte jag verkligen ta på allvar. Jag skulle vara smal till balen.

Jag dolde mitt belåtna leende, genom att stoppa in några ytterligare pommes frites i munnen och dricka mer cola. Detta skulle bli min sista skräpmat. Ulrik skulle få se hur vacker jag kunde bli.

”Ulrik.” Jag såg på honom där han satt mittemot mig. ”Would you like to go too the midsummer prom with me?” Jag mötte hans blick och såg hur han sken upp.

”Of course. I would love to.” Han skrattade lågt och hest. Det skratt som gjorde att hela han verkade lysa.

”Good.” Jag log belåtet tillbaka, medan mitt huvud började surra. Jag var tvungen att planera noga hur jag skulle gå till väga. Inget slarv överhuvudtaget. Ingen skulle få veta om något av det förrän senare.

Efter att vi ätit, var Liz tvungen att bege sig hemåt. Jag insåg att jag borde göra samma sak, vilket lämnade killarna till att bestämma om de skulle stanna kvar eller åka hem.

”Kan inte jag hänga med dig en stund?” Ulrik såg på mig. Jag bet mig osäkert i läppen. Det här var inte en del i planen. Jag funderade över vad jag skulle svara, men Jack kom hastigt till min räddning, vilket gjorde mig enormt lättad.

”Men du, Ulrik, vi hade ju lite att fixa hemma.” Ulrik såg förvirrat på honom, innan han lyste upp och nickade ivrigt.

”Just det. Men vi ses väl då, Alex.” Han kysste mig mjukt på kinden, innan han och Jack försvann iväg.

”Ja, vi ses.” mumlade jag för mig själv, innan jag styrde stegen hemåt. Jag skulle ut och jogga innan mörkret föll. Det var lika bra att sätta igång direkt. Det var mindre än tre veckor kvar och det kändes som om det nästan var för knappt om tid.

Under veckan som gick, minskade jag ner på alla mina måltider och begav mig ut och sprang minst en gång varje dag. Jag visste inte om Tom egentligen märkte något, men om han nu gjorde det, så sa han inget. Det var jag lättad över. Det var min kropp, inte hans eller någon annans. Det var jag som bestämde.

Jag kände mig glad och nöjd varje gång jag vägde mig och lade märke till att jag hade gått ner i vikt. Jag kände mig duktig som klarade av det. Jag la överhuvudtaget inte märke till att revbenen började synas mer och mer, allteftersom dagarna gick. Jag var så insatt på mitt mål att jag inte lade märke till något annat.

Jag träffade knappt Ulrik eller någon annan från min familj. Trots att jag började längta hem, så kände jag att jag fick mer tid för mig själv på det här viset.

Jag hade nu pratat med min mamma och vi hade bestämt att jag skulle komma hem på torsdagen, knappt två veckor innan balen. Hon verkade faktiskt sakna mig, något som gjorde mig både förvånad och glad. Hon hade aldrig visat det tidigare.

Torsdagen kom snabbt och innan jag visste ordet av, så hade jag gått ner nästan 5 kg. Jag stod vid busshållplatsen med packade väskor, i väntan på den buss som skulle ta mig hem.

”Ha det så bra nu, okej?” Tom log och placerade en hand på min axel. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, vad det berodde på visste jag inte. Antagligen fortfarande på Michelle.

”Jadå.” Jag log och tog på mig mina solglasögon. ”Det är ingen fara. Jag ska bara hem.”

”Jag vet.” Han skrattade kort och kramade sedan om mig. ”Du har bara blivit så smal. Jag hoppas att du inte håller på att bli sjuk.” Han såg manande på mig och jag skrattade.

”Det är absolut ingen fara, jag lovar.” Bussen kom rullande och jag tog upp mina två väskor. Den ena hängdes över axeln och den andra fick stanna i handen. ”Vi ses.” Jag log mot Tom och hoppade sedan på bussen.

Bussresan tog egentligen inte många minuter, så det dröjde inte alls innan jag steg av den strax utanför vårt hus. Båda bilarna var hemma och jag kunde se Tyler som lekte med Leina ute i trädgården.

”Hej!” Tyler vinkade glatt mot mig och skrattade. ”Kul att du är tillbaka.” Leina skällde glatt och jag släppte ner mina väskor för att kunna krama om Tyler, samt lugnande klappa den ivriga hunden på huvudet.

”Vilket trevligt välkomnande man får.” Jag skrattade tyst. ”Är alla hemma?” Tyler nickade.

”Jag tror det. Jack och Ulrik pratade om att bege sig iväg någonstans, men jag tror inte att det blev något av det.” Nämnandet av Ulrik fick mig att le. Jag ville träffa honom direkt.

”Okej.” Jag nickade kort och lyfte upp mina väskor. ”Jag går in.” Jag styrde stegen mot dörren och hälsade kort på Marita, Patrik, mamma och Gabriel som mötte mig i dörren, på väg till affären. Tydligen skulle vi grilla till kvällen.

Jessica verkade ha stängt in sig på sitt rum, så jag brydde mig inte om att störa. Hon avskydde det ändå. Istället fortsatte jag till mitt eget rum för att lämna av mina väskor.

Rummet var tomt på människor och såg orört ut, om än väldigt välstädat. Jag antog att mamma varit där och röjt.

Jag packade hastigt upp och stegade sedan tvärs över korridoren till Toms rum. Jag kunde höra låga röster därinifrån och förstod att Jack och Ulrik befann sig där.

Jag knackade försiktigt på dörren och hörde hur rösterna tystnade. Sedan närmade sig steg och dörren rycktes upp.

”Alex!” Jack sken upp och kramade om mig. ”Du är hemma igen!” Han skrattade glatt och kramade mig så hårt att det kändes som om min ryggrad skulle gå av.

”Jack, ta det lugnt”, skrattade jag och drog mig ur hans omfamning. Jag möttes direkt av Ulriks blågröna ögon.

”Hej.” Han log och sträckte ut armarna mot mig. Det dröjde inte många sekunder innan jag befann mig i hans famn och han tryckte sina läppar mot mina. Jag var hemma.

Halloj!
Jag hade tänkt ta upp en sak kring bloggen. Jag har på senare tid lagt märke till att antalet kommentarer minskat drastiskt de senaste veckorna, något som gör mig fundersam. Jag tänker absolut inte tvinga er till att kommentera, men då jag har runt 70 läsare per dag och knappt får någon kommentar alls, då börjar jag undra lite. Är berättelsen så dålig att ni inte känner för att kommentera, eller är det något annat? Jag är väl medveten om att många av oss har mycket i skolan för tillfället, men att slänga in en liten kommentar tar väl inte så lång tid? Eller?
Jag har faktiskt funderat på att sluta skriva eller ta en paus. Skriva vidare på berättelsen för mig själv och inte lägga ut den.
Jag kommer kanske göra just detta ganska snart, för en blogg utan kommentarer är inget som lockar mig så speciellt mycket.
Så, har jag inte fått nån kommentar på om jag ska fortsätta eller inte innan helgen, så kommer jag troligtvis ta en paus på obestämd tid. Tyvärr, men det är så det kommer bli.
Ha de gött... Eller hur det nu blir
/Erica

Vi satt där större delen av kvällen och natten. Jag gissade på att vi såg runt tio olika filmer, alla var i princip komedier eller actionfilmer. Jag tittade mest för att hålla Tom sällskap. Jag hade mycket hellre gjort något annat, men det kunde jag inte säga.

Vid halv ett tiden, stod jag inte ut längre.

”Jag går nog och lägger mig”, sa jag lågt med en markerande gäspning. Tom slängde en hastig blick åt mitt håll, uppenbarligen helt inne i filmen han såg.

”Mhm.” Även han gäspade, men han gav inte sken av att vilja gå och lägga sig.

”God natt då.” Jag reste mig från soffan och begav mig till mitt rum. Det kändes mer som mitt nu, när Michelles alla saker var borta. Det kändes även en hel del större, något som gjorde mig lättad. Jag hade aldrig tyckt om små utrymmen.

Hastigt bytte jag om till pyjamas, men tröttheten hade blåst bort då jag kröp ner i sängen. Jag frös, trots att det var en ljummen sommarnatt och drog därför på mig en munkjacka och drog upp täcket till hakan.

Mobilen som lyste upp rummet, då den visade på ett nytt sms, fick mig att haja till. Jag plockade upp den och tryckte upp meddelandet. Från Ulrik, något som gjorde mig förvånad. Borde han inte sova vid det här laget?

00.36 am

To: Alex

Hej, ledsen om jag kanske väcker dig, om du nu har på mobilen på natten. Om du nu är vaken, har du kanske lust att snacka en stund på Facebook? Har svårt att somna :/

Ulrik xx

Jag log och valde att inte svara. Istället fiskade jag upp datorn från min väska och klickade mig in på Facebook.

Trots den sena timmen, var två personer inloggade. Ulrik var den ena. Vem den andra var, tog jag ingen notis om.

Jag tryckte upp chattrutan som bar Ulriks namn och började sedan skriva till honom.

Alexis Watson: Hej nattuggla! :)

Ulrik Munther: Hej på dig också! :) Har du det trevligt mitt i natten?

Alexis Watson: Tänkte precis fråga dig det samma, haha. Men här är väl allt fint. Har fått hålla Tom sällskap ett antal timmar med några tråkiga filmer. Hans tjej, Michelle, har dumpat honom :(

Ulrik Munther: Vad tråkigt :( Hälsa från mig! Vad då, har inte din bror någon bra smak för filmer?

Alexis Watson: Nej, faktiskt inte. Skumt, speciellt som jag har det ;) Vi har i princip kollat på komedier, actionfilmer eller komedi/actionfilmer hela kvällen lång… Hade nog hellre umgåtts med dig :P

Ulrik Munther: Nog hellre umgåtts med mig? Är du inte säker på det?

Alexis Watson: Vad lustig man kan vara då… Klart jag vill umgås med dig, men jag visste ju nu att Tom behövde mig. Om det inte varit såhär, så hade jag hellre gjort något annat. Som att vara med dig, alltså! :) So there.

Ulrik Munther: Haha :) Jag tror att jag ska gå och lägga mig…

Alexis Watson: Var det så tråkigt att prata med mig, eller vad?

Ulrik Munther: Klart att det inte var tråkigt, men batteriet på surfplattan dör snart, samt att Jack börjar få spader på mig

Alexis Watson: Jack?!

Ulrik Munther: Jo, vi bor båda i Toms rum nu när du inte är hemma. Din mamma tyckte visst att det var bättre på det sättet.

Alexis Watson: Okej, då fattar jag… nog. Fast du får ju sova i mitt rum om du vill ;)

Ulrik Munther: Jag spar det tills du kommer hem igen! :) Det är ganska tomt och ödsligt där utan dig.

Alexis Watson: På så vis. Nå, jag ska inte uppehålla dig mer. God natt!

Ulrik Munther: God natt! Och Jack hälsar! :)

Alexis Watson: Hälsa tillbaka!

Med det avslutades vår konversation och jag kunde se hur Ulrik loggades ut. Jag suckade. Jag var fortfarande inte trött och klockan var nu över ett.

Jag kopplade in mina hörlurar i datorn och klickade mig in på Youtube. Något kul fanns säkert där att hitta…

Jag vaknade följande morgon av en låg duns och sedan något som träffade mig hårt vid sidan av halsen. Omtumlad satte jag mig upp och hann då precis fånga upp min dator som var på väg att falla i golvet.

Jag gäspade och sträckte på mig. Tydligen hade jag somnat med datorn i knäet och hörlurarna på. Dessa hängde nu kring min hals, till hälften intrasslade i mitt hår. Jag snörpte irriterat på munnen och satte datorn på behörigt avstånd från sängkanten, innan jag satte igång med att få loss mina hörlurar. Detta gick förvånansvärt enkelt.

För att hålla håret undan ur ansiktet, lyckades jag få fram en hårsnodd ur väskan och sätta upp håret i en stram hästsvans med hjälp av den.

Jag suckade tungt och svängde benen över sängkanten. Golvet var kallt mot mina fotsulor, men samtidigt kändes delar av det ovanligt kallt. Då jag vände blicken nedåt, insåg jag vad som hade skapat dunsen som jag vaknat av.

Min mobil låg där på golvet och jag insåg att även den spenderat natten i min säng. Jag snörpte på nytt irriterat på munnen och plockade därefter upp mobilen. Den verkade ha klarat sig.

Efter detta, blev morgonen bara bättre, till min stora lättnad. Jag klädde mig och fann sedan Tom i köket, i full färd med att steka pannkakor. Bordet var dukat med socker, tallrikar, glas, bestick och det viktigaste av allt; lönnsirap.

”Du vet vad jag är sugen på”, skrattade jag och kramade om honom där han stod vid spisen.

”Gör jag?” Han såg förvirrad ut. ”Jag vaknade bara och ville ha pannkakor, det är allt.” Han log. Jag log tillbaka, glad över att han verkade vara sitt gamla jag igen.

”Hur som helst så är jag hungrig och tänker nu hugga in. Jag ska träffa Liz om en timme.” Jag slog mig ner vid bordet och lade upp två pannkakor på min tallrik, strax följda av lönnsirap.

Då jag en timme senare befann mig i samma park som dagen innan, var jag mätt och glad. Solen sken klart och det blåste en ljummen vind. Det var en perfekt dag för att vara på stranden, men Liz hade andra planer.

”Hi!” Hon vinkade glatt mot mig och rättade till sitt ljust blåa linne. ”How´s everything?”

”Just fine.” Jag log mot henne och gav henne en kram. ”How about you?”

”The same.” Hon krokade armkrok med mig och började styra mig genom parken och mot de stora shoppinggatorna.

”So, what´s the big plan for today?” Jag mötte hennes blick och hon log finurligt.

”Promdress shopping.” Jag såg förvirrat på henne.

”Wasn´t the school prom ages ago?” Jag höjde på ett ögonbryn och hon skrattade åt mig.

”It´s the midsummer prom. I signed us up.” Jag blängde på henne.

”So I need to buy a new dress?” Hon nickade.

”Right you are there. And you´ll have to find a date. I´ve already got one.” Hon bet sig generat i läppen och vek undan med blicken.

”Really? Who?” Jag såg nyfiket på henne. ”Come on Liz, I wan’t to know!”

”It´s Jack.” Jag lade märke till att hennes kinder färgades röda. Hon hade alltså fortfarande känslor för honom, efter alla dessa år.

”I´m so happy for you.” Jag stannade upp och kramade om henne. Hon verkade lättad över att jag godkänt det. ”But who should I go with?” Jag rynkade pannan och stirrade fundersamt framför mig. Min första tanke var Ulrik, men jag visste inte om han skulle känna för det. Han verkade inte vara den sortens kille som gillade att klä upp sig i kostym och köpa blommor. Men kanske hade jag fel. Jag visste ju faktiskt inte.

”Maybe you could go with Ulrik?” Liz verkade ha läst mina tankar.

”I don´t know”, mumlade jag och följde henne in i den första butiken. ”I don´t think he will feel like it.” Jag ryckte förstrött på axlarna och låtsades vara upptagen med att kolla igenom ett ställ med klänningar.

”Well, you can always ask him.” Liz log mot mig, redan med ett par klänningar i handen. ”Here´s your chance.”

Jag snurrade runt och fick syn på Jack och Ulrik som med långa steg kom gående mot oss. Ulrik log brett mot mig, ett leende som fick mina knän att förvandlas till gelé.

”Liz, what´s this?” Jag blängde på henne och hon skrattade.

”I asked them to come and help us pick out a dress.” Hon log retsamt mot mig och nickade till hälsning åt Jacks håll, då han la en arm kring hennes axlar.

”Det gör inget, va?” Ulrik lutade sig ner och mumlade detta i mitt öra och jag vände mig mot honom.

”Självklart inte.” Jag log mjukt mot honom. ”Jag blev bara chockad.” Jag bet mig i läppen. Liz visste inget om oss två och jag visste inte om jag ville att hon skulle veta något än.

”Bra.” Ulrik kramade mjukt om mig och jag drog in hans nu välbekanta doft.

”Jag har inte berättat något för någon av dem”, mumlade jag och han nickade kort.

”Okej. Jag berättade för Jack. Hoppas att det inte gör något.” Ulrik och Jack utbytte en blick. Min kusin log brett och lutade sig sedan ner och viskade något i örat på Liz. Hon log mot honom och de försvann sedan iväg längre in i affären, utom synhåll.

”Nå, då så.” Jag mötte Ulriks blick och han drog mig mjukt intill sig och kysste mig fjäderlätt.

”Kul att vi kunde träffas ändå.” Ulrik blinkade och tog min hand i sin.

”Ja.” Jag log mot honom, utan att veta vad jag skulle säga härnäst.

”Så, ska vi ta och se om vi kan hitta nån klänning åt dig?” Ulrik la huvudet på sned och jag nickade.

”Du får vara smakråd.” Han skrattade.

”Det låter fint.” Han pussade mig mjukt på pannan, innan han stegade fram till ett ställ med klänningar och drog ut en på måfå. ”Vad sägs om den här?” Han såg inte ens på klänningen han höll upp och hans ansikte antog därför en förvirrad min då jag började skratta.

”Det där var det fulaste jag sett”, fick jag fram mellan skrattattackerna.

”Vadå?” Ulrik slängde först nu en blick på klänningen och brast även han ut i skratt.

Klänningen var illgrön med ljust gula volanger och annat allmänt fluff. Den skulle säkert endast passa en kameleont, men ingen människa på vår jord skulle kunna gå klädd i den.

”Jag tror vi skippar den, Ulrik.” Jag tog klänningen ur handen på honom och hängde tillbaka den på sin plats.

”Instämmer.” Han började nu på allvar titta igenom klänningarna i ett ställ, medan jag tog hand om ett annat några meter bort.

En halvtimme senare, hade vi båda varsin hög med klänningar i famnen och styrde därmed stegen mot provrummen. Här fann vi även Jack och Liz.

”What do you think?” Liz snurrade runt framför Jack, iklädd en svart långklänning.

”I´m not sure.” Jack kliade sig fundersamt i nacken. ”I think it´s a little bit to long.” Liz granskade sig själv i spegeln.

”I think you´re right.” Hon vinkade mot mig och Ulrik, innan hon försvann in i provrummet på nytt för att byta till en annan klänning.

”Här.” Ulrik gav mig de klänningar som han hittat, någon som kändes skumt. Jag var inte van vid att killar hjälpte mig handla. Det kändes udda, men samtidigt roligt.

”Vänta här då.” Jag log mot honom och Ulrik nickade. Han slog sig ner i en fåtölj som stod placerad bredvid Jacks och de var strax inne i en livlig diskussion.

Jag suckade och klev in i provrummet bredvid Liz. Nu visste jag att det skulle ta en bra stund innan vi kom därifrån.

Jag hängde upp klänningarna inne i provrummet och drog sedan på mig den första. Den var vit och slutade strax nedanför knäet. Själva kjolen nertill var veckad i volanger och jag insåg genast att det måste vara något som Ulrik valt. Jag var absolut inte ett fan av volanger.

Jag steg ut ur provrummet och granskade mig själv i spegeln. Jag såg urbota dum ut.

”Jag vet inte vad jag ska säga.” Ulrik stirrade på mig och jag mötte hans blick i spegeln.

”Jag vet i alla fall vad jag tycker.” Jack gav ifrån sig ett kort skratt. ”Det där är så inte din stil.”
”Instämmer.” Jag log mot dem båda. ”Den här blir det inte.” Med de orden stegade jag på nytt in i provrummet.

En timme senare hade både jag och Liz provat igenom alla de klänningar vi plockat på oss och bestämt oss för varsin. Det hade gått allra snabbast för Liz, då hon dels börjat en stund innan mig, dels så hade hon redan innan hittat en favorit.

Själv velade jag mellan två stycken. En ljust blå med inga egentliga detaljer förutom ett mörkare blått parti vid midjan. Den satt tight kring överkroppen med smala, nästan osynliga, axelband och var sedan vidare kring benen. Den slutade några decimeter ovanför knäet och var egentligen enligt min mening för kort, men den satt snyggt och de andra verkade tycka om den.

Den andra var däremot den jag egentligen tyckte bäst om. Den var även den blå, men i en mörkare färg än den andra. Den var även längre, slutade någonstans vid fotlederna med en vid kjol och åtsittande överdel utan axelband. Den såg ut som en riktig prinsessklänning.

”I want this one.” Jag höll upp den längre klänningen och såg bestämt på de andra. ”No doubt at all.”

”I think that one is beautiful.” Ulrik log mot mig. ”But wont it be to warm? I mean, it´s a midsummer prom.” Han höjde menande på ögonbrynen mot mig och jag skakade på huvudet.

”Nope. Liz, what do you think?” Liz hade under tiden stått tyst, men vi hade trots det pratat engelska så att hon inte skulle känna sig utanför.

”I love it.” Hon log. ”Then we will match perfectly!” Hon höll upp sin egen klänning och jag skrattade till. Den var precis likadan som min, men i rosa istället för blå.

”Perfect.” Jag kramade om henne och mötte Ulriks blick över hennes axel. Han verkade inte helt nöjd. Om det berodde på klänningen eller något annat, det visste jag inte.

”We can put the other dresses back, if you to pay.” Ulrik gav Jack en manande blick och min kusin nickade kort.

”We sure will.”
”Okey.” Jag ryckte förstrött på axlarna och drog sedan med mig Liz därifrån. Det dröjde inte många sekunder innan vi var inbegripna i ett livligt samtal och stod i den alldeles för långa kön. Det här verkade som om det skulle gå som smort.

Efter att Ulrik gått, hade jag inte den blekaste aning om vad jag skulle göra. Det var som om alla tankar runnit ur mitt huvud. Jag hade inga idéer.

Jag vandrade sysslolös runt parken medan solen fortsatte sjunka ner mot horisonten. Människor runt omkring mig började alla röra sig hemåt eller till de trygga ljusen från restauranger och klubbar. Parken mörknade hastigt och det började bli svalare. Jag borde ta mig tillbaka till Toms lägenhet, men jag kände ingen större lust.

Jag rös till då en vindpust svepte förbi och fick huden på mina bara armar att knottra sig. Temperaturen sjönk snabbt så fort solen gått ner.

Då stjärnorna började blinka mot mig från den mörka natthimlen, började jag tillslut röra mig hemåt. Jag visste att det inte var bra att röra sig för mycket ute i Sydney efter mörkrets inbrott. Det fanns allt folk som skulle kunna skada en, trots att jag aldrig sett någon. Inte än i alla fall.

Gatorna var hyfsat folktomma, trots att det fanns grupper med människor här och där. Jag märkte redan på långt håll att alla inte var helt nyktra.

”Hey, sweetie, wanna have a beer?” Ett hest, sluddrigt rop kom drivande mot mig och jag skyndade på stegen. En obehagskänsla bubblade inom mig. Jag borde ha begett mig hemåt mycket tidigare än såhär.

En hård knuff i bröstet, fick mig att stappla några steg baklänges och ilsket se upp.

”Hey, watch out. You can´t just walk straight into people.”

”Take it easy, tiger.” En mörk röst svarade mig med ett lågt skratt som efterföljande.

Jag mötte personens blick. Ett par järngrå ögon såg vaket tillbaka på mig, halvt om halvt dolda under svart, rufsigt hår. Ett brett leende var fäst på de smala läpparna, som även innefattade en piercing.

”Excuse me? Are you some kind of rapist and that´s your headline?” Jag blängde på honom med händerna i sidorna. Antagligen var jag otroligt oförskämd, men det brydde jag mig inte om.

”You´re a funny one.” Han skrattade på nytt. ”I´m Zack if you wan´t to know. And no, I´m not a rapist. I´m seventeen, almost eighteen, so that would just be insane.” Han blinkade åt mig och vände sedan hastigt bort blicken.

”I´m sorry. I´m just a bit freaked out at the moment. You can call me Alex.” Jag bet mig i läppen och lät händerna slappt falla ner längs sidorna. Det var som om all luft gått ur mig.

”First time in, Sydney, eh?” Zack skrattade och drog handen genom håret, något som bara fick det att bli än mer rufsigt.

”No, not really. I live here.” Jag ryckte lätt på axlarna och körde ner händerna i fickorna på shortsen.

”Oh.” Zack såg förvånad ut, men nämnde inte det hela vidare. ”So, I guess that I´ll let you move on then.” Han tog ett steg åt sidan och jag log försiktigt mot honom.

”Bye.” Jag höjde handen till avsked och fortsatte sedan längs gatan. Min mage kurrade och den lockande doften från en restaurang fick den att vända sig ut och in. Jag suckade. Jag var tvungen att äta.

Jag slog in på en ny gata, där jag visste att en av det låg en kinarestaurang. Det var en av mina favoriter, trots att jag inte varit där så speciellt många gånger.

Det tog inte många minuter för mig att beställa och få maten, så att jag kunder slå mig ner vid ett av borden och äntligen mätta min skrikande mage.

Jag kunde känna mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med ena handen, medan jag tog en klunk av min dryck på samma gång. Det var Tom som ringde.

”Hallå?” Mitt svar var lätt grötigt, då jag gjorde mitt bästa för att svälja ner tuggan jag just hade stoppat in i munnen.

”Hej. Var är du?” Tom lät inte det minsta irriterad, snarare uppgiven.

”Jag sitter och äter. Hurså?” Jag hade till sist lyckats tugga klart och sköljt ner maten med en ny klunk av min dricka.

”Nej, inget egentligen. Jag undrade bara.” Han suckade tungt.

”Du, hur är det egentligen?” Jag kände hur den klump av ledsamhet över vad han sagt, sakta började lösas upp. Något var uppenbarligen fel.

”Michelle stack. För gott.” Han snyftade till och jag insåg att han måste gråta.

”Ta det lugnt, Tom, okej? Jag är hemma om en liten stund. Jag köper med mig lite godis, så kan du plocka fram några filmer. Låter det som en bra deal?” Jag snurrade en hårslinga runt fingret och stirrade frånvarande ner i min mat. Jag missade därför den mörkhåriga kille som steg in på restaurangen, såg sig omkring och sedan stegade fram till disken för att beställa mat. En kille med järngråa ögon och en piercing i underläppen.

”Okej. Tack Alex och jag är verkligen ledsen över vad jag sa. Jag menade det aldrig.” Han drog ett djupt, darrande andetag.

”Det är ingen orsak alls. Du är min bror, eller hur?” Jag bet mig i läppen och riktade blicken ut genom fönstret och granskade den mörka gatan. ”Vi ses om en stund, då.”

”Ja, vi ses.” Jag hörde ett lågt klick och samtalet bröts därmed omedelbart.

Jag suckade tungt och tryckte i mig den sista maten, innan jag reste mig från bordet och hängde väskan över axeln.

”Hi Alex! Nice to see you again.” Rösten fick mig att snurra runt.

”Hi Zack.” Jag rynkade lätt pannan. Hade han följt efter mig hit, eller var det bara ett sammanträffande? Jag hoppades innerligt på det senare alternativet. Bara tanken på att han möjligtvis följde efter mig, gjorde att det kröp i skinnet. Jag kände faktiskt inte killen.

”So, you like this place to, huh?” Han log och ställde ner sin bricka på det bord jag nyss lämnat. Jag nickade.

”It´s great.” Jag började ta några trevande steg mot dörren.

”You know, I thought I recognized you before and now I know why. You´re Alexis Watson, right? In grade 10?” Hans ord fick mig att vända mig mot honom, där han stod vid bordet med ett leende på läpparna.

”That´s right.” Jag rynkade pannan av koncentration, medan jag försökte komma ihåg vem han var. ”Aren´t you Zack Parker, grade 11?” Jag log mot honom och han nickade.

”Well, this was awkward.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”I mean, we used to be friends before.”
”Oh, right.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna, samtidigt som minnena kom rusande tillbaka.

”I feel the same.” Han skrattade på nytt. ”What happened to us, anyway?” Han la huvudet på sned och jag ryckte på axlarna.

”No idea.” Jag log och drog upp mobilen för att kolla klockan. ”I´m sorry, Zack, but I´ve got to go. I guess I´ll see you around?” Han nickade glatt.

”Sure. See you! We´re friends at Facebook, so I´ll contact you through there, okey?”

”Okey.” Jag nickade mot honom och fortsatte sedan ut på gatan, för att leta rätt på närmsta affär.

Det tog inte många minuter, innan jag inhandlat det jag skulle och var på väg uppför trapporna till Toms lägenhet. Då vibrerade min mobil på nytt och jag drog upp den med en suck. Namnet på skärmen fick mig däremot att le.

”Hej Ulrik.” Jag bet mig leende i läppen och balanserade mobilen mellan huvudet och axeln, medan jag drog upp lägenhetsdörren med min lediga hand.

”Halloj!” Jag kunde höra på hans röst att han log. ”Tänkte bara kolla så att allt är okej. Så att du kom hem ordentligt och så.”

”Jag steg faktiskt precis innanför dörren.” Tom mötte mig i hallen med ett sorgset uttryck i ansiktet. Jag log försiktigt mot honom och räckte honom påsen med godis. Han nickade och försvann ut i köket, lämnade mig åt att själv stänga dörren och krångla av mig mina converse.

”Vilken tur.” Ulrik suckade lättat. ”Så, vad gör du imorgon? Vi kanske skulle kunna träffas igen? Jack ville in till stan, så jag kan hänga på och se om vi kan kila förbi er.”

”Åh, jag är ledsen Ulrik, men jag ska träffa Liz imorgon.” Jag suckade. ”Jag hade gärna umgåtts, men tyvärr.” Jag ville verkligen träffa dem båda, men visste att Liz den här gången helst av allt ville att det bara skulle vara vi två.

”Åh, okej.” Ulrik lät lite smått besviken. ”Men jag antar att vi kan träffas igen när du kommer hem igen.”

”Ja, jag antar det.” Jag hade tillslut lyckats få av mig skorna och styrde nu stegen mot köket, där Tom just plockade fram en flaska Cola.

”Men vi hörs väl då.” Ulrik suckade lätt.

”Ja, vi hörs. Hej då.” Uppenbarligen synkroniserat, la vi båda på.

”Vem var det?” Tom mötte min blick. Jag vek hastigt undan, osäker på om jag skulle berätta sanningen. Jag visste att Tom inte riktigt var förtjust i Ulrik efter vad han gjort mot mig.

”Jack. Han ville bara kolla lite vad som hände.”

”Okej.” Tom nickade långsamt, uppenbarligen borta i sina egna tankar.

”Så, skulle vi kolla på film, eller?” Jag tog colaflaskan ur hans hand, plockade ner två glas ur skåpet och begav mig sedan in i vardagsrummet, där Tom bunkrat upp med en rejäl hög filmer. Tom var mig tätt i hälarna med godiset upphällt i en skål.

”Jag tog lite blandade filmer.” Tom plockade upp fjärrkontrollen och började zappa mellan kanalerna.

Jag plockade upp filmerna för att titta igenom dem, plockade ur de som kändes olämpliga.

”Jag tror vi skippar skräckfilmerna och de sorgliga. Okej? Du behöver se något som får dig att skratta.” Jag tog på måfå upp en film ur högen som blivit kvar och reste mig för att sätta på den.

”Det låter väl bra.” Tom suckade och då jag vände mig om för att slå mig ner i soffan igen, hade han sjunkit tillbaka mot ryggstödet och kramade krampaktigt fjärrkontrollen i handen. Jag lossade hans grepp kring den, satte på filmen och placerade sedan hans arm kring mina axlar.

”Det kommer bli bra, jag lovar.” Jag sökte efter hans blick.

”Tack, Alex. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.” Han pussade mig mjukt på hjässan och riktade sedan blicken mot tv:n, nu med ett litet leende i mungipan. Även jag log. Allt skulle verkligen bli bra, jag visste det säkert.

(Zack, men tänk honom bara med piercing i läppen :p)

Men jag hoppas att ni gillar den här delen i alla fall! Kommentera gärna, ni har börjat bli lite dåliga på den saken ;) Kommenterar ni riktigt bra, så kommer det kanske upp en tävling imorgon eller en till del, beroende på vad jag har tid för

Och vem tror ni Zack är? Hm, enligt mig känns han lite skum :P

Aja, ha det så gött!

Dagen förflöt i en lagom takt. Jag och Ulrik hade det trevligt tillsammans. Promenerade runt i Sydney och pratade.

Ulrik var så lätt att prata med. Han lyssnade alltid noga och gav råd och svar när jag behövde det. Han skämtade och skrattade oavbrutet och bara av att vara i hans närhet, blev man gladare.

Vi hade precis slagit oss ner på ett litet café och beställt varsin kaffe och en brownie. Solen sken fortfarande från himlen, om något svagare än tidigare, då eftermiddagen började lida mot sitt slut.

”Har du någon speciell tid då du ska hem”, frågade jag och smuttade på mitt kaffe. Det var jobbigt varmt, så varmt att jag kunde känna hur det brände till på tungan.

”Jag tror inte det.” Ulrik rynkade fundersamt pannan. ”Din mamma sa inget om det.”

”Okej.” Jag kände hur humöret sjönk när han nämnde mamma.

”När hade du tänkt komma tillbaka?” Han mötte min blick och log frågande. Jag ryckte på axlarna.

”Ingen aning. När jag känner för det, antar jag. Jag skulle egentligen vilja åka hem redan nu, men mamma skulle nog bli rejält skadeglad då.” Jag suckade tungt och lutade mig bakåt mot stolens hårda ryggstöd.

”Jag tror hon saknar dig.” Ulrik slängde en hastig blick ut över den lilla parken som caféet låg beläget bredvid. Gräset hade börjat gulna av den starka solen och en fontän gjorde sitt bästa med att spruta ut sitt vatten.

”Det tror jag så mycket jag vill”, muttrade jag och granskade mina händer som vilade i knäet. ”Hon har aldrig sagt det i alla fall. Allt hon tjatar om är att hon tycker att jag ska bli mer som Jessica och Tyler. Vad då? Bortskämd, snobbig och sminkad?” Jag snörpte frustrerat på munnen. Det jag sa var sant. Mamma verkade aldrig nöjd med mig, hur bra resultat jag än fick i skolan. Ibland kändes det som om hon inte ens lade märke till att jag växte och blev äldre.

”Det där är inte sant och det vet du.” Ulrik såg på mig och sträckte sig efter min hand.

”Och vad vet du om det?”, fräste jag och blängde på honom. ”Hon har alltid varit sådan, aldrig kunnat acceptera mig för den jag är. Hon tjatar alltid om att jag är för lik pappa. Oansvarig och egoistisk.” Jag märkte att jag höjt rösten och att folk i närheten gav mig nyfikna blickar. Jag visste att de inte kunde förstå vad som sades, men jag gillade trots det inte uppmärksamheten de gav mig.

”Alex, det är okej.” Ulrik reste sig från sin stol, stegade runt bordet och sjönk ner på huk framför mig. Han fattade tag om mina händer med sina egna och mötte min blick. ”Du har rätt, jag vet inte. Jag försöker bara hjälpa till.” Han log.

”Det är ingen fara”, mumlade jag och såg på våra händer tillsammans. Det var som om de passade ihop, hur det nu kunde vara möjligt.

Jag hade alltid skrattat åt löjliga kärleksromaner, där huvudrollen, oftast spelad av en kvinna, tjatade om hur hennes och pojkvännens händer passade perfekt ihop och att de var menade för varandra. Inte förrän nu förstod jag att det, på något konstigt sätt, faktiskt kunde vara så.

”Säker?” Ulrik höjde på retsamt på ögonbrynen och jag nickade, samtidigt som ett leende spred sig över mina läppar.

”Helt säker.” Jag lutade mig fram och kände strax hans mjuka läppar fånga upp mina.

”Bra.” Han lutade sig tillbaka och reste sig sedan upp. Tydligen hade hans ben tröttnat på den ställning han suttit i.

”Ska vi gå, kanske?” Jag la huvudet på sned och följde honom med blicken, då han begav sig tillbaka till sin sida av bordet för att hämta sin gitarrväska. Av någon konstig anledning hade han burit runt på den större delen av dagen. Jag förstod inte hur han orkat.

”Inte långt, hoppas jag. All promenering idag tar död på mig.” Han grimaserade lekfullt.

”Hm, du var inte tålig du”, retades jag och knuffade till honom med höften, då jag passerade honom. ”Det hela har kanske något med din gitarrväska att göra?”

”Haha, väldigt kul.” Han log och himlade med ögonen. ”Du är en sådan skämtare.”

”Är jag?” Jag rynkade förvånat pannan. Jag hade inte förstått att han tagit det som ett skämt. Det hade i alla fall inte varit menat som ett sådant.

Han skrattade bara åt mig, som om det var ett svar, och fattade tag om min hand.

Vi promenerade genom parken och jag kände först nu hur trött jag faktiskt var. Ulrik var alltså inte den enda.

”Jag vet faktiskt inte varför jag har med mig gitarren.” Ulrik bröt tystnaden och jag sneglade på honom genom mina mörka solglasögon. Jag erinrade mig att de tillhörde Tom egentligen, men tanken försvann lika fort som den kommit.

”Jaså?” Jag fortsatte se honom, men visste inte riktigt om han var medveten om det. Själv gick han och granskade träden, buskarna och blommorna längs gångstigen.

”Det är en vana, antar jag.” Han ryckte lätt på axlarna och såg som hastigast på mig. ”Vill du höra mig spela?” Han verkade osäker på vad jag skulle svara, som om jag inte skulle vilja det.

”Du behöver inte ens fråga”, skrattade jag. ”Klart jag vill höra dig spela.”  Han log lättat.

”Kom.” Han drog med mig över det gula gräset, mot den svala skuggan under ett träd. Trots att det inte var lika varmt som tidigare under dagen, så var skuggan fortfarande härligt svalkande.

Jag slog mig ner i gräset, med ryggen lutad mot trädstammen. Jag granskade Ulrik noga, medan han packade upp sin gitarr och såg till så att den var stämd. Det var som om jag ville lägga varje rörelse han gjorde på minnet. Som om jag ville spara det för evigt, vilket jag undermedvetet kanske ville.

”Vad ska du spela?” Jag hade tagit av mig hatten och solglasögonen och lagt dem på marken bredvid mig. De behövdes inte i skuggan.

”Jag hade tänkt spela en låt som heter Soldiers. Jag tävlade med den i Melodifestivalen hemma i Sverige.”

”Jaså.” Jag log. Jag hade hört talas om tävlingen ett par gånger. ”Gick det bra då?”

”Jag kom trea i finalen.” Han log, verkade inte ett dugg ledsen över att han inte vunnit.

”Grattis! Fast jag antar att det är lite sent nu.” Han skrattade.

”Det är aldrig försent när det kommer från dig.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna och drog fingrarna genom håret för att få något annat att tänka på.

”Okej.” Jag mumlade fram det, bara för att bryta tystnaden.

”Jag kommer fejka ett munspelssolo någon gång ibland. Glömde munspelet hemma i Sverige.” Han blinkade retsamt och jag nickade kort med ett leende på läpparna.

”Kör på, bara.”

Ulrik placerade sig framför mig och greppade gitarren. Han slog några prövande ackord på den och började sedan spela, samtidigt som han gjorde ljud som tydligen skulle föreställa ett munspel. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det lät ganska komiskt.

Ulrik gav mig en hastig, road blick och började sedan sjunga. Hans mjuka röst virvlade runt parken, beblandade sig med gitarrens toner och bildade något underbart.

Jag lade märke till att folk i närheten stannade upp för att lyssna, på någras ansikten dök miner av igenkänning fram och jag antog att det kunde finnas några få fans här, trots att det lät så osannolikt. Halvvägs runt jorden.

Låten väckte även hos mig känslor av igenkänning. Jag hade hört den tidigare någon gång, trots att jag inte kunde komma ihåg det. Det var frustrerande att jag inte kom ihåg, men trots det, så var jag inte frustrerad så speciellt länge. Ulrik och hans gitarr pockade på min uppmärksamhet.

”Nå, vad tyckte du?” Han såg undrade på mig, då han spelat den sista tonen. Jag log mot honom.

”Du är grymt duktig! Inte konstigt att du är den du är.” Han log.

”Trevligt att höra det.”

Jag reste mig upp och såg på medan han stoppade tillbaka gitarren i sin väska. Jag placerade solglasögonen i min väska och snurrade sedan hatten i händerna i väntan på att han skulle bli klar.

”Klockan börjar bli mycket.” Jag kände det som om jag förstörde stämningen, men det var sant.

”Jag kanske ska ta och ringa din mamma.” Ulrik mötte min blick och drog upp mobilen ur fickan. ”Om du nu vill bli av med mig.” Han putade med underläppen och kikade under lugg på mig.

”Nu är det du som är skämtaren”, log jag och himlade med ögonen. ”Klart jag inte vill bli av med dig, knäppgök. Men mamma brukar bli rätt förbannad om man inte är hemma till middagen.” Jag suckade och tryckte ner hatten på huvudet för att få händerna fria.

”På det viset.” Ulrik såg bekymrat på mig en kort stund, innan han vände sig bort, knappade in något på sin mobil och tryckte den sedan mot örat. Det dröjde ingen lång stund innan han började prata med någon i andra änden. Antagligen mor min.

Under tiden passade jag på att dra upp min egen mobil ur fickan. Jag hade knappt använt den på hela dagen. Det hade inte behövts.

Jag fann nu att Liz hade ringt mig och skickat ett sms där hon undrade om vi skulle träffas snart. Jag svarade henne tillbaka att vi kunde höras av under morgondagen. Jag saknade henne, trots att det egentligen bara gått några dagar sedan vi sågs förra gången.

”Så, vad sa hon?” Jag såg på Ulrik, försökte låta undvikande då jag pratade med honom. Han hade lagt ner mobilen i fickan igen och verkade sysslolös.
”Hon kommer till en gata längre bort om en kvart.” Han log. ”Synd att jag inte kan få dig att följa med.”

”Jag kommer hem snart, okej? Jag behöver bara få vara ifrån henne ett litet tag till.” Jag lade huvudet på sned och såg på honom, hoppades att han skulle förstå. Han nickade.

”Okej. Ingen fara.” Han log. ”Följer du med?” Jag skakade på huvudet.

”Helst inte. Jag vill inte träffa mamma heller, eller att hon ser mig med dig. Du behöver inte berätta, va?” Jag såg bedjande på honom och han nickade kort.

”Självklart inte.” Han log och lutade sig fram så att hans läppar mötte mina. Jag kysste honom tillbaka, precis innan han drog sig undan. ”Slut ögonen”, viskade han mjukt. ”Slut ögonen och räkna till 30.” Förbryllad gjorde jag som han sa. Slöt ögonen och räknade tyst till 30.

Jag kunde känna hur han tryckte sina läppar mot mina en sista gång, innan jag kunde höra honom ta ett par steg bakåt.

Då jag räknat klart och slog upp ögonen på nytt, var han borta.

Nej, nu får ni ha det så gött! Länken till min blogg hittar ni HÄR eller så klickar ni på min "namnbild" nedan! 

Då jag steg av bussen, hade det börjat blåsa kallare. Jag gladde mig över att jag hade varit smart nog att lägga ner en kofta i väskan. Den hjälpte mig att hålla värmen en kort stund i alla fall, medan jag gick mot Toms och Michelles lägenhet.

Varför Tom varit så irriterad, det förstod jag inte. Han hade verkat ha så kort stubin, något han aldrig haft tidigare. Jag undrade om det kunde ha hänt något med Michelle, men jag slog hastigt bort den tanken. Det var alltför osannolikt.

Porten var till min lättnad upplåst då jag drog upp den. Jag hade varit rädd för att den skulle vara låst, vilket den ibland brukade vara. Det brukade ställa till det för mig, då jag inte hade någon nyckel.

De fyra trapporna upp, tog inte många minuter, då jag småsprang uppför dem. Jag andades tungt när jag kom upp till den rätta våningen och tvingade mig till att stanna och dra flera djupa andetag. Jag tänkte inte precis komma instörtande i lägenheten, flåsande som en buffel. Det skulle bara visa Tom att han kunde köra med mig som han ville.

Efter att min puls lugnat ner sig, tog jag de få stegen fram till dörren och tryckte ner handtaget, bara för att mötas av en mörk lägenhet och total tystnad. Jag rynkade pannan och tog några få steg in.

”Hallå? Någon här?” Inget svar. En klump av oro började bildas i magen på mig. Något måste ha hänt. Tom kunde väl inte sticka, om han nu var så ivrig över att jag skulle komma hem på direkten. ”Hallå? Tom? Om du gömmer dig, så är det inte roligt.” Jag slog igen dörren efter mig. Ljudet ekade i lägenheten och verkade fortfarande inte jaga fram någon reaktion.

Jag suckade tungt och stegade längre in. Jag kunde höra Toms röst inne i hans och Michelles sovrum och jag styrde stegen dit.

Dörren stod på glänt och jag kikade in. Tom och Michelle satt mittemot varandra i sängen, uppenbarligen diskuterande något. Men de pratade för lågt för att jag skulle kunna höra vad de sa.

Jag var irriterad på dem för att de inte brytt sig om att jag kommit hem. Det hade ju varit så otroligt bråttom. Jag knackade därför högt på dörren.

”Åh, hej Alex.” Tom såg upp på mig.

”English, Tom, english!” Michelle blängde på honom.

”I´m sorry, babe.” Han log och kysste henne på kinden. Jag vände besvärad bort blicken.

”So, what was it? You wanted me to come home as fast as I could. Now I´m here. What´s up?” Jag höjde på ett ögonbryn.

”Oh, right. I wanted you to go and buy some food. Whatever you like for tonight.” Tom sträckte fram handen med ett par sedlar i.

”So that was your emergency?” Jag såg chockat på honom. Hade han förstört min dag för att jag skulle gå och handla åt honom. ”You´re unbelieveble! Why can´t you do it yourself?”

”Just do it.” Nu lade sig Michelle i diskussionen. ”Come on, do it. I haven´t seen Tom for two weeks now.”

”I´m barely seeing him as it is”, fräste jag och mötte ilsket hennes blick. Jag borde egentligen ha förstått att det var hon som låg bakom det här. ”He’s living here and doesn´t have the time to go home for months. And you´re complaining over two weeks!”

”Alex, let go of her!” Tom röt till, vilket fick mig att hoppa högt. ”You´re always bugging everyone about dad and everything. I´m sick and tired of you!” Jag stirrade chockat på honom. Aldrig att jag hade trott att han kände så.
”Oh”, mumlade jag fram och svalde hårt. ”Okey.” Jag kände hur tårarna steg i ögonen, men blinkade bort dem. ”I´ll go and shop for you then.” Jag tog emot pengarna, noga med att inte möta hans blick. Han hade verkligen sårat mig.

”Alex, I´m sorry.” Han lät ledsen på rösten, men jag såg fortfarande inte på honom.

”Shut up”, muttrade jag och lämnade sedan lägenheten med snabba steg.

Jag vet inte hur länge jag gick. Jag ville bara komma bort från min bror just då. Så långt bort som jag bara kunde.

Jag visste att jag var tvungen att återvända senare, men nu behövde jag bara få vara ifred och tänka. Igen.

En låg snyftning letade sig ut över mina läppar och jag stannade till. Jag darrade i hela kroppen av den ansträngning som kom sig av att småspringa fram och samtidigt hålla tillbaka tårarna.

Att sjunka ner på en bänk, var vad som gällde härnäst. Jag valde en som stod halvvägs in i en park och lutade mig trött mot ryggstödet. Jag kramade fortfarande pengarna i handen och hade väskan i knäet.

Helst av allt hade jag velat åka hem, men jag visste att det inte var möjligt än. Då skulle mamma få som hon ville och det var inget som jag ville. I alla fall inte just nu.

Mobilen vibrerade till i fickan och jag drog upp den. Två nya sms.

12.15 am

To: Australian girl

It´ll be so nice to meet you tomorrow! My first australian friend, you know ;)

12.29 am

Do you mind if we change the time? Talked to the one who can take me into Sydney and it´s better if I come around 11 am. Does that suit?

12.38 am

To: Swedish boy

It´ll be nice to meet you to!

Sure, why not? 11 will be perfect. Visiting my brother at the moment, so I´m living pretty near the harbour. Do you know where the speed boats are? We can meet somewhere around there!

12.40 am

To: Australian girl

The speed boats, you say? Okey, I think I´ll find my way there. Or else I´ll call you. Does that sound like a good deal? By the way, I´m Ulrik.

Hans namn fick mig att haja till. Ulrik. Inte den Ulrik jag kände, väl? Jag svalde och skakade sedan bestämt på huvudet. De hade säkert bara samma namn. Det var bara ett sammanträffande, inget annat.

12.43 am

To: Ulrik

See you there then, Ulrik! And you can call me Alex ;)

12.44 am

To: Alex

Oh, is your name Alex? It´s a beautiful name! See you tomorrow! 11 am, sharp by the speed boats!

12.47 am

To: Ulrik

See you there! /Alex xx

Efter att jag skickat det sista sms:et, la jag ner mobilen i fickan på nytt och reste mig sedan från bänken. Jag kände mig redan gladare.

Med förnyade krafter, begav jag mig mot affären, samtidigt som jag försökte trycka undan tankarna på Tom. Han var inte viktig nu.

Resten av dagen passerade långsamt. Jag handlade åt Tom och Michelle, begav mig sedan hem och stängde in mig på ”mitt” rum. Jag ignorerade Tom så gott jag kunde, trots hans försök till att be om förlåtelse. Jag var inte riktigt redo för det än. Att förlåta honom.

Trots att jag handlat åt dem, valde Michelle istället att beställa kina mat. Jag åt på mitt rum, för att slippa se dem båda sitta och utväxla mer än ord. Ibland kunde de vara otroligt störiga tillsammans.

Efter middagen, gick jag och lade mig. Jag var faktiskt grymt trött och orkade inte med att inte göra något under resten av kvällen.

Morgonen därpå, vaknade jag ovanligt tidigt. Jag gissade på att det berodde på att jag gått och lagt mig så tidigt kvällen före. Eller så var jag kanske helt enkelt nervös inför mötet med Ulrik.

Jag valde att ta en dusch och sedan klä mig i shorts, linne och en magtröja över det. Det såg ut att bli en varm dag, så jag ville inte klä mig i alltför tjocka kläder.

Efter en snabb frukost, tillsammans med Tom, begav jag mig iväg. Jag berättade då ordentligt för honom vart jag skulle. Han verkade inte bry sig märkvärt, men han skulle inte få förstöra min dag igen.

Solen sken från en blå, molnfri himmel och det verkade vara totalt vindstilla. En perfekt dag för en dag på stranden.

Jag hade i sista stund tryckt ner en hatt på huvudet, något som jag var glad över. Den skyddade mot den värsta solen, tillsammans med mina solglasögon.

Att ta sig till hamnen tog inte många minuter. Inte heller att hitta de turistbåtar som körde folk runt hamnen i hög fart. Jag hade testat det själv ett stort antal gånger och älskade det. Vattnet som sprutade över en, den höga farten och vinden som slet i ens hår. Det var underbart.

Jag fann att jag var några minuter tidig, så jag lutade mig mot staketet ut mot vattnet och granskade en grupp människor stiga på en av båtarna, alla iklädd lila regnkappor. Alla såg lika komiska ut, men jag visste samtidigt att jag inte skulle se bättre ut än dem.

Jag lyssnade till alla ljud, alla rörelser omkring mig. Fåglar som skrek och cirklade runt över vattnet. Folk som gick i grupper över kajen och pratade om allt de passerade, eller bara pratade i allmänhet. Det var flera olika språk som användes för det mesta.

Jag slängde en blick på klockan. Tio över elva. Han var sen. Eller bara vilse. Han hade ju sagt att han skulle ringa mig om han inte hittade.

”Excuse me, but do you know where I can find the speed boats?” En välbekant röst fick mig att haja till och snurra runt.

Ett par meter stod en kille med rufsigt, blont hår, blågröna ögon och iklädd shorts och t-shirt. Han stod och pratade med en äldre man, tydligen var detta den person han frågade om vägen.

”Over there.” Mannen pekade åt mitt håll och killen nickade, något som gjorde att hans gubbkeps hotade med att glida av.

”Thank you, so much.” Killen log mot mannen, men han log inte tillbaka, utan skyndade bara vidare.

Killen styrde nu stegen mot mitt håll och jag lutade mig på nytt mot räcket med hjärtat bultande hårt i bröstet. Att han tvunget skulle behöva befinna sig här.

Jag hoppades intensivt på att han inte skulle känna igen mig. Det skulle bara göra allt krångligare än vad det redan var.

Utan förvarning, la någon en hand på min axel. Jag snurrade runt och fann mig stå öga mot öga med den person som jag minst av allt ville träffa just då. Ulrik.

”Hej”, fick jag fram och vände bort blicken från hans fina ögon.

”Hej.” Han lät chockad på rösten. ”Är det dig jag har sms: at med hela den här tiden?” Han lät skeptisk och jag såg ilsket upp.

”Så vad då? Är det något fel på det?” Jag la armarna i kors över bröstet.

”Nej, nej, inte alls. Jag blev bara så förvånad.” Han bet sig i läppen och såg på mig under lugg. ”Jag är ledsen för vad jag gjorde. Det är jag verkligen.”

Jag såg misstroget på honom, trots att något inom mig sa mig att jag borde förlåta honom. Det hade ju bara varit ett misstag. Ett misstag som upprepats ett stort antal gånger.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, mumlade jag. Jag ville säga att jag förlät honom, men jag var osäker på om det var rätt. Tänk om jag gjorde fel val?

”Du behöver inte säga någonting alls.” Ulrik log försiktigt. ”Du behöver inte förlåta mig om du inte vill. Visst, resten av den här resan kommer ju bli ganska tråkig, men jag är väl medveten om att jag sårade dig. Förlåt.” Han vände sig för att gå.

”Du behöver inte gå”, sa jag, osäkert. Vad sysslade jag med?” ”Vi hade ju bestämt träff, eller hur?” Han såg på mig och log.

”Jag kan väl stanna då. En stund, för din skull.” Jag log tillbaka.

”Kom, jag vet ett bra fik en bit bort.” Jag bet mig i läppen och sneglade på honom, då vi började gå längs vattnet. ”Och du är förlåten.” Han såg förvånat på mig.

”Menar du det?” Jag nickade kort.

”Såklart.” Jag såg ut över hamnen, mot operahuset som låg där på andra sidan med solen glittrande på det vita taket.

”Tack.” Han lät lättad på rösten.

”Ingen orsak.” Jag ryckte lätt på axlarna. Jag hade insett att det inte var något att bråka om. Det var inte viktigt längre.

Jag kände hur Ulrik fattade tag om min hand och kramade den försiktigt. Jag kramade den tillbaka och mötte hans blick.

”Jag tycker fortfarande om dig.” Han la huvudet på sned och såg forskande på mig.

”Det borde du kanske. Det har gått två dagar.” Jag blinkade retsamt och han skrattade.

”Alltid samma humor.” Han log och stannade till. Jag mötte hans blick och kunde inte göra annat än att le då jag såg hans leende.

”Oh, god, jag vill verkligen kyssa dig”, muttrade jag generat och vände bort blicken.

”Inte om jag kysser dig först.” Han drog mig intill sig och placerade två fingrar under min haka, så att han kunde vända upp mitt ansikte. På nytt mötte jag hans blick.

Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet på mig. Jag hade inte blivit förvånad om han hört det. Det kändes som om hela världen kunde höra min skenande puls.

Jag insåg att jag drivit iväg i mina tankar, då han mjukt men bestämt tryckte sina läppar mot mina, med händerna vilande på min midja.

Jag kysste honom tillbaka och la armarna kring hans hals. Precis som de två första gångerna, så var det underbart. Det kändes fortfarande som om det blev bättre för varje gång. Vad det berodde på, det visste jag inte. Det var bara en känsla jag hade. Tillsammans med känslan av att allt nu skulle ordna sig. Till slut.

Bilresan gick snabbare än vad vi hade räknat med och det dröjde ingen lång stund innan Tom parkerade bilen utanför huset där han bodde tillsammans med Michelle.

Huset var fem våningar, något som kan låta högt, men som absolut inte var det om man jämförde med husen runt omkring. Hus som var tio våningar höga eller ännu högre. Alldeles för höga för min smak.

”Kommer du?” Tom höll otåligt upp min dörr och jag hoppade ur. Han verkade ovanligt irriterad för att vara min bror. Kanske hade det hänt något som han inte ville prata om? Eller nej, förresten, jag borde inte dra förhastade slutsatser.

Efter att jag lyft ut mina väskor ur bilen, följde jag Tom upp till hans och Michelles lägenhet. Jag kunde vägen väl, för här hade jag varit ett stort antal gånger då jag inte orkat med mamma. Det var som mitt andra hem.

”Hi Tommy!” Michelles gälla skrik, fick oss båda att hoppa högt. Vi hade trott att ingen skulle vara hemma, så hon skrämde oss rejält.

Hastigt flyttade jag mig åt sidan, då Michelle skyndade fram mot Tom och slängde sig kring hans hals. Det dröjde inte många sekunder, innan han slog armarna om henne och kysste henne passionerat. Jag vände generad bort blicken. De påminde mig lite för mycket om vad jag och Ulrik hade kunnat ha, om han inte gjort det han gjort.

Utan att ägna kärleksparet en enda blick, stängde jag dörren och fortsatte sedan in i det rum som jag brukade få sova i. Jag lade märke till att Michelle börjat använda rummet mer och mer som garderob, vilket gjorde mig förvånad. Hon hade aldrig egentligen brytt sig om det lilla rummet, utan låtit mig göra vad jag ville med det. Men nu började hon ta över det. Det kändes som om hon inte ville ha mig där.

Med en suck släppte jag mina väskor på golvet och slängde mig på den gnisslande sängen. Att det gnisslade brukade egentligen aldrig störa mig, men nu var det plötsligt skärande för öronen. Jag började för första gången någonsin ångra att jag följt med Tom. Jag kände mig inte välkommen.

Mobilen som började vibrera i fickan, gjorde att jag tvingades sätta mig upp och leta fram den ur fickan på mina shorts. Namnet Harry fick mig att haja till. Det var nästan att jag glömt mötet med killarna. Att Harry hade mitt nummer.

”Hi Harry”, svarade jag, medan ett leende smög sig fram på mina läppar. Jag hade inte hört av honom sedan dagen innan. Han hade inte svarat på mitt sms, så jag hade antagit att han var upptagen.

”Hi Alex.” Harry lät allt annat än glad på rösten. Detta gjorde att mitt leende hastigt bleknade bort och jag började gå oroligt runt det lilla rummet, så gott jag kunde för Michelles klädställningar.

”What´s up?” Jag stannade till framför det lilla fönstret och tittade ut över Sydney. Min vackra hemstad.

”Well, just packing. We´re going home tomorrow.” Harry lät nonchalant, som om han väntade sig att jag skulle börja gråta av förtvivlan och be honom stanna. Det tänkte jag absolut inte göra. Jag kände honom knappt.

”Oh, okey. I hope that you´ll get a safe trip.” Jag bet mig lätt i underläppen, försökte ignorera Tom och Michelle i rummet intill. För första gången märkte jag hur tunna väggarna. Jag kunde i princip höra allt de sysslade med, något som gjorde att magen vände sig. Det kändes inte längre som om jag hörde hemma här. Jag hörde inte hemma någonstans för tillfället.

”I hope so to. We´re leaving tomorrow at 3 pm. Would you like to come and say goodbye?” Jag märkte att han försökte låta hoppfull, som om han egentligen brydde sig.

Något sa mig att jag inte kunde möta honom. Jag tänkte efter. Det var tisdag dagen därpå. Jag skulle möta killen från Sverige vid två. Jag suckade.

”I´m sorry Harry, but I can’t. I’m meating a friend at that time. I´m so sorry.” Jag svalde hårt. Varför kände jag mig ledsen för att han skulle åka, egentligen? Han verkade ändå inte ha sett mig som något annat än någon att flirta med ett kort tag. Aldrig att jag hade trott att killarna i One Direction kunde vara sådana.

”Oh, okey. Well, I´ve got to go. Goodbye then.” Han lät inte ledsen på rösten, inte alls, bara ointresserad. Som om han inte brydde sig.

”Goodbye, Harry”, mumlade jag och tryckte sedan bort samtalet. Jag suckade och stoppade ner mobilen i fickan på nytt. Vad jag nu skulle ta mig för, det visste jag inte. Men jag visste att jag behövde komma ut. Klockan var inte mer än tio och jag hade inte precis tänkt sitta och rulla tummarna i väntan på att Michelle och Tom skulle avsluta det de höll på med. Inte alls.

Efter att hastigt plockat ur det som jag inte behövde ur min axelväska, lämnade jag en lapp till min bror på bordet och stack.

Den varma luften slog mot mig. Mycket mer syrerik än luften inomhus. Ett litet leende lekte i mungipan, medan jag började gå längs gatan.

Till en början hade jag inget mål för promenaden, men efter att ha passerat flera gator, stod valet plötsligt framför mig i form av en buss. Utan att tänka över det vidare, hoppade jag på bussen. Jag visste precis var den skulle. Till just den plats som jag ville till. Pappa.

Bussresan tog längre tid än vad jag föreställt mig, på grund av all trafik, men jag brydde mig inte om det. Jag satt ändå med hörlurar i öronen och försökte hindra mig själv från att somna. Att resa gjorde mig alltid så otroligt sömnig, om det inte var jag som körde. Då var jag plötsligt hur pigg som helst och satt och sjöng med i låtar som spelades i radion. Det höll mig glad och vaken, något som jag försökt pränta in i mina passagerare. Ingen av dem hade än förstått det.

Bussen stannade på en hållplats efter att jag bestämt tryckt på stoppknappen. Chauffören verkade nästan irriterad över att jag skulle av, men det lät jag inte röra mig ryggen. Jag hade viktigare saker för mig.

På nytt drog jag flera djupa andetag av den friska luften. Den var renare här än vad den hade varit inne i stan.

Med tysta steg mot den röda sanden, började jag gå längs en liten väg. Jag kunde den alltför väl. Jag hade gått här ett stort antal gånger. Varje gång jag känt mig ledsen eller förvirrad, så hade jag begett mig hit. Detta var min fristad.

En liten kyrka med en betydligt större kyrkogård omkring sig, dök upp framför mig. Jag var inte den enda här. Flera personer vandrade runt mellan gravstenarna eller satt på bänkarna som var utplacerade. Ingen verkade prata, utan alla verkade mest vara där för att tänka, precis som jag.

Mekaniskt hittade jag vägen fram mellan gravstenarna i alla möjliga olika former. Det var så bisarrt att det blev vackert. Jag antog att det var det som jag tyckte om med den här platsen.

Min pappas gravsten var bara en enkel sten med hans namn på. Jag sjönk ner på knä och strök försiktigt med handen över den. Skriften gjorde att ytan inte var helt slät, men trots det kunde jag varenda centimeter av stenen utantill. Den förändrades aldrig som livet gjorde.

”Hi dad”, mumlade jag tyst och fäste blicken på hans namn.

Edward James Watson

12/2 1959 – 18/8 1996

Jag svalde hårt. Varför var jag alltid på väg att börja gråta varje gång jag befann mig här? ”How is everything?” Jag visste mycket väl att han inte kunde svara, men det var en rutinfråga. Jag ville att han skulle svara, trots att han inte kunde. ”I guess everything is moving on in a pretty normal way. Not much for you to do up there.” Jag bet mig i läppen och drog fingrarna genom håret. Det var i samma nyans som hans hade varit. Det berättade alltid Tom och mamma. Alltid, varje gång jag funderade på att färga om det eller göra något drastiskt med det. De ville visst inte ta bort den delen som påminde om pappa. ”I miss you dad. I wish that you where here right now. I need you.” Jag suckade. ”It´s impossible, I know. I´ve known that for a while. But I would like to have just one chat with you. Just one.” Jag kände mobilen vibrera i fickan. Någon ville tydligen ha tag på mig. Jag suckade. Aldrig en lugn stund. ”I´m sorry dad. I´ve got to go. I love you.” Jag snuddade med handen vid mina läppar och placerade den sedan på den svala stenen. ”Bye for now.” Jag log sorgset och reste mig sedan. Borstade bort sanden och gräset från mina kläder medan jag gick.

Mobilen hade sedan länge slutat vibrera, då jag kom fram till busshållplatsen. Jag drog upp den och fann ett par missade samtal från Tom, samt ett sms där han undrade var jag i hela fridens namn befann mig. Jag rynkade pannan. Jag hade ju lämnat en lapp.

Detta svarade jag honom också. Jag fick ett irriterat svar tillbaka, där han skrev att han inte fått någon lapp och att jag skulle komma hem. Direkt.

Jag svarade bara kort att jag tänkte komma så fort jag kunde. Allt hängde på att bussen faktiskt kom för en gångs skull, vilket den även gjorde till min stora lättnad. Nästa skulle inte gå förrän om en timme.

Jag steg på, visade busskortet för chauffören och satte mig sedan på en ledig plats. För en gångs skull var bussen faktiskt hyfsat full. Jag visste att det berodde en hel del på att det var sommarlov och alla ungdomar skulle in till stan och ”göra den osäker.” De hade nu all tid i världen att göra precis vad de ville.

Jag lutade pannan mot bussfönstret, medan en Beatles låt började spelas i hörlurarna. Jag hade egentligen aldrig lyssnat på bandet, men hade för ett tag sedan upptäckt tjusningen med dem. Så nu var de lika regelbundna som One Direction och Biffy Clyro.

Jag kände igen låten som Let It Be och log för mig själv. Mamma hade berättat att den spelats på pappas begravning. En passande låt för honom. Min älskade pappa.

'

---

Äntligen får ni del 13! Ledsen för dröjsmålet!

Jag hoppas att ni alla haft en fin vecka. Min har varit rätt lugn. Har bara haft en riktig skoldag den här veckan, då skolan tyckte att vi skulle se på film, spela beach volleyboll och återskapa Beatles (Joke), medan de yngre eleverna hade IT- dagar. Vi nior har nämligen inga datorer, trots att vi behöver det...

Nej, nu ska jag inte gå in vidare på mina problem.

Glöm inte att jag har en liten frågestund för tillfället. Klicka er in på min personliga blogg HÄR för att ställa frågor. Lite mer info finns i inlägget under detta. Så, kommentera flitigt där nu, för jag vill gärna ha mycket frågor att svara på ;)

Ha de gött!

---

Det kändes som om någon täppt för alla mina sinnen. Jag hörde allt som genom en dimma, uppfattade bara vagt att de andra rörde sig omkring mig. Insikten att Ulrik faktiskt läst min dagbok och nu visste alla mina innersta tankar och känslor, det skrämde mig. Att han ens varit kapabel till att göra något sådant, det hade jag aldrig trott.

Så fort middagen avslutas, där jag knappt fått i mig en tugga, begav jag mig hastigt till badrummet, utan att möta någons blick. Jag visste att jag oroade mamma och Tom, men jag hade inte orken att prata. I alla fall inte än.

Jag låste dörren efter mig och gled sedan ner längs dörren, tills jag träffade golvet. Jag hade inte gråtit tidigare, utan hade hållit allt inom mig för att inte avslöja något för de andra.

Men nu rann tårarna. Långsamt och tyst rann de nerför mina kinder och droppade ner i knäet på mig.

Att en dag som börjat så bra, kunde sluta så fruktansvärt kasst. Jag hade inte räknat med det överhuvudtaget.

Jag kände något vibrera till i fickan och drog upp mobilen. Jag hade helt glömt att jag haft den i bakfickan på mina jeans och nu såg jag att jag hade fått flera sms. Jag insåg att det kanske var lika bra att kolla igenom dem nu. Det skulle inte dröja länge till innan någon kom och knackade på för att se vad jag egentligen sysslade med.

4.12 pm

To: Australian girl

Hey! Long time since we spoke, don´t you think? Maybe we should meet soon? Text me and we can decide somewhere to meet!

6.15 pm

To: Swedish boy

Hi! Yeah, it was a while since the last time. I think I have a lot of time free. But maybe sometime next week?

Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett svar. Jag undrade om han kanske hade väntat på mitt sms. Eller nej, det lät för osannolikt.

6.16 pm

To: Australian girl

Next week you say? Hm. Yep, I´m all free! Any day in particular? :)

6.18 pm

To: Swedish boy

Let´s say… Tuesday? Around 2 pm down by the harbour? We could take a coffee or something.

6.23 pm

To: Australian girl

Perfect! See you there then! :)

Jag log så gott jag kunde. Nu hade jag något roligare att se fram emot än att tvingas bo med Ulrik minst en månad till.

Med en suck reste jag mig upp och tvättade av ansiktet så att jag skulle se lite vaknare ut. Jag grät inte längre, men ville fortfarande inte att det skulle synas alltför tydligt. Lite vatten i ansiktet kunde alltid råda lite bot på det.

Med tysta steg, begav jag mig tillbaka till mitt rum. Mobilen och dagboken hade fått bosätta sig i varsin hand. Jag vågade inte släppa dem ur sikte med Ulrik i närheten.

Till min lättnad befann han sig inte på mitt rum, något som fick mig att andas ut av lättnad. Jag orkade inte med honom för tillfället.

”Hej, är allt okej?” Tom uppenbarade sig i dörröppningen och jag nickade kort.

”Allt är fint. Hurså?” Jag bet mig i läppen och sjönk ner på sängkanten. Han mötte bekymrat min blick.

”Allt verkar inte fint. Alex, jag märker det på dig, okej?” Han drog handen genom håret och suckade. ”Varför litar du inte tillräckligt på mig för att berätta?”

”Tom, lugn. Jag vill bara få smälta det själv.” Jag såg stint på honom. ”Förstår du?” Nu var det han som nickade kort.

”Säger du det så.” Han lät blicken leta sig runt rummet. ”Jag ska dra hem imorgon.” Hans ord fick mig att rycka till och räta upp mig.

”Ska du hem? Redan?” Jag rynkade pannan. ”Varför?” Jag knöt händerna. Jag behövde ha honom här, om så bara för ett par veckor.

”Michelle vill ha hem mig och Jack driver mig till vansinne.” Toms ansikte genomfors av ett bistert uttryck.

”Låt mig följa med i så fall. Jag behöver komma bort från det här.” Jag gjorde en gest runt rummet och la mig sedan på rygg i sängen. Jag kunde höra hans tunga fotsteg och sedan viktändringen, då han la sig bredvid mig.

”Inte utan en riktig anledning.” Han såg på mig, log försiktigt. ”Kom igen, berätta för doktor Tom.” Han höjde på ett ögonbryn och jag skrattade lågt.

”Okej, okej, om du nu insisterar så.” Jag drog ett djupt andetag och förklarade sedan viskande situationen för honom. Hans ansiktsuttryck blev allt allvarligare medan jag talade och jag förstod att han inte var glad över vad han hörde.

”Ska jag spöa upp honom?”, var det första han sa efter att jag slutat tala. Jag skakade häftigt på huvudet.

”Han är inte värd det. Nå, får jag följa med?” Jag la bedjande huvudet på sned och han nickade.

”Om du får lov för mamma, så är det okej för mig.” Jag log brett mot honom och gav honom sedan en kram.

”Tack Tom, du är bäst!” Jag hoppade upp från sängen, genast gladare, och skyndade iväg för att leta upp mamma, fylld av förhoppningar.

”Hej Alexis.” Gabriel log mot mig. Hans svenska var egentligen inget att hurra för, men man förstod honom och han förstod oss. Mer kunde man egentligen inte kräva.

”Hej. Är mamma här någonstans?” Han skakade på huvudet.

”Nej, hon åkte iväg och handlade lite smått.” Gabriel såg illa till mods ut. ”Är det okej om vi byter till engelska? Min svenska är lite rimrostig.” Jag nickade med ett leende på läpparna.

”It´s all okey, mate.” Han andades lättat ut.

”Thanks. All the Swedish sometimes makes my head spin. It´s a beautiful language, but hard to learn for an adult.”

”Maybe. Oh, right, I was supposed to ask mum, but I can ask you instead.”

”Just go for it.” Gabriel la ifrån sig sin bok och såg på på mig genom sina runda glasögon.

”Can I go home with Tom for a couple of days? I haven´t seen him for so long, so I want to spend some time with him.” Gabriel såg osäker ut.

”I´m not sure. What about Jack and Ulrik?”

”Oh, I´m sure they will manage.” Jag gjorde en avvärjande gest.

”If you´re sure, so. Then I guess I say yes.” Gabriel log försiktigt.

”Thanks Gabe!” Jag kramade om honom, något som förvånade oss båda. Vi brukade inte kramas så speciellt ofta. Vår relation hade alltid varit ganska spänd. Vi höll oss ofta på en vänskaplig nivå och respekterade varandra. Inget mer än så.

Jag log en sista gång mot honom och skyndade sedan tillbaka uppför trappan för att börja packa. Det kändes som om inte ens Ulrik kunde förstöra mitt humör just nu.

Packningen tog inte många minuter. Den bestod mest av att jag slängde ner några nödvändiga saker i en väska och att jag svor över att jag skulle behöva utelämna mitt rum åt Ulrik i någon vecka. Det var inget som jag såg fram emot det minsta. Jag litade inte på honom längre. Kanske hade jag aldrig gjort det? Vad visste jag? Jag var för virrig för mitt eget bästa för tillfället.

Följande morgon, steg både jag och Tom upp tidigt. Vi ville komma iväg innan trafiken blev för packad, något som den gärna blev på en måndagmorgon. Alla som skulle in till staden blev som tokiga och det var alltid bäst att bege sig ut i god tid. Likadant var det på eftermiddagen när alla skulle hem igen. Köer överallt, bilar som tutade och folk som krockade åt höger och vänster. Det var kaos.

Till min förvåning, vaknade resten av familjen samtidigt som oss. Jag antog att mamma tvingade dem till det för att de skulle kunna vinka av oss. Endast Marita, Patrik, Jack och Ulrik hade mamma lämnat ifred. Jag antog att hon inte ville visa dem sin bossiga sida. Men de hade inte kunnat undgå den, det var jag säker på. Mamma visade den större delen av dagarna.

”Alex, är du säker på det här?” Mamma såg genomträngande på mig och jag nickade bestämt. Ända sedan hon kommit hem och fått reda på vad Gabriel gett mig lov till att göra, så hade hon försökt övertala mig till att stanna kvar hemma. Jag förstod att hon ville ha mig kvar till att ”vakta” Jack och Ulrik, men jag tänkte inte gå med på det.

”Mamma, jag är helt säker, okej? Jag ska bara hem till Tom ett par dagar. Inte flytta till Alaska.” Jag lyfte upp mina två väskor och undvek hennes bedjande blick. Ibland var hon faktiskt otroligt lat.

”Jaja.” Hon viftade avvärjande med händerna. ”Ha det så kul nu då.” Hon suckade tungt och tog ett steg tillbaka för att ge mig utrymme. Nu började hennes nästa steg för att få sin vilja igenom. Medgivandet och surandet. Det som Jessica även fullbordat.

”Hej då!” Jag log retsamt mot henne och följde Tom till bilen. Han slängde in våra väskor där bak och vi hoppade sedan in i bilen. Vi vinkade en sista gång mot de andra och min bror backade sedan ut från uppfarten.

Jag undvek noggrant att se på Ulrik. Det hade jag gjort ända sedan föregående kväll. Jag undrade om jag någonsin skulle förlåta honom. Troligtvis inte.

Jag satt där i flera timmar, pratade tyst med Sunshine och bara tänkte över allt som hänt. Jag var förvirrad, visste egentligen inte vad jag skulle tänka eller känna kring Ulrik. Något inom mig sa mig att jag var förälskad. Otroligt och oåterkallerligt förälskad i honom. Något annat sa mig att glömma honom, att han inte var något annat än en uppblåst svensk artist. Jag borde inte bry mig.

Sunshine verkade tycka mitt sällskap var trevligt. Han stod den mesta tiden med halvslutna ögon och hängande underläpp, totalt avslappnad som det såg ut. Men jag kunde se på hans silkeslena öron att han registrerade vart enda litet ljud som någon eller något utförde.

”Nä du grabben, jag måste nog gå nu.” Jag reste mig upp och borstade bort smutsen från jeansen. Sunshine frustade och jag strök med handen över hans hals. ”Ta det nu lugnt med ditt skadade ben.” Jag log och pussade honom på mulen innan jag lämnade stallet.

Den svala kvällsluften träffade mig och vinden drog i mitt mörka hår. Jag drog några långa, uppfriskande andetag och styrde sedan stegen mot huset.

Något fångade min blick. En rörelse borta vid det gamla trädet på husets baksida. Jag valde istället att bege mig hitåt, för att se vem det kunde vara.

Ulriks perspektiv

På nytt satt jag på bänken under det gamla trädet. Det hade under veckorna blivit mitt hemliga gömställe, dit jag begav mig så fort jag behövde tänka. Eller läsa Alexs dagbok, något som jag fortfarande sysslade med. Jag hade lärt mig att trycka undan det dåliga samvetet, trots att det flera gånger kommit smygande ändå.

Jag hade känt mig otroligt dum under dagen, då jag burit runt dagboken i bröstfickan på min skjorta. Jag hade inte tänkt mig att Alex skulle följa med eller att vi skulle komma så bra överens som vi gjort. Om hon sett den, hade jag varit dödens.

Jag slog försiktigt upp boken och bläddrade fram till rätt sida. Jag behandlade boken som om den var gjord av glas, för att inte lämna några märken efter mig. Jag visste redan att Alex var misstänksam mot mig angående dagboken.

”Hej!” Rösten fick mig att hoppa till och se upp. Ingen brukade komma ut hit när jag var här. ”Jag ser att du har hittat mitt lilla gömställe.” Alex log brett mot mig.

”Jo, det är trevligt här.” Jag log tillbaka, då hon slog sig ner bredvid mig. En svag doft av häst kom drivande mot mig från hennes håll genom mörkret.

”Jag brukar sitta här och tänka på min pappa. Han dog några månader efter att jag fötts.” Hon höll blicken fäst på något långt borta och hennes ansikte fick ett lätt ledsamt uttryck. Jag tog tillfället i akt att köra ner dagboken i bakfickan för att hon inte skulle få syn på den.

”Jag beklagar.” Jag la försiktigt armen kring hennes axlar och hon mötte min blick med ett litet leende lekande på läpparna.

”Det är ingen fara. Jag lovar.”

Alex perspektiv

Jag tyckte om att sitta där med honom. Hans arm kring mina axlar gjorde att jag höll mig varm och hans vackra leende fick mig att känna mig så lycklig. Jag tyckte verkligen om honom, det kunde jag inte förneka.

”Alex”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log och lade först nu märke till hur nära vi satt varandra. Jag kunde känna hans mjuka andedräkt svepa över min kind och ljudet av hans lugna andetag. Det var rofyllt och så rätt. Det här var rätt.

”Det finns något som jag skulle vilja göra.” Han såg undrande på mig.

”Gör det du måste.” Jag nickade, som för att visa att vad han än tänkte ta sig till, så var det okej för min del.

”Tack.” Han lutade sig närmare och jag drog in hans varma doft i näsborrarna. Den snurrade runt, lades till i mitt hjärtas envetna bultande mot mina revben.

Ulrik lutade sig ännu närmare, hans läppar var bara några få centimeter ifrån mina. Jag längtade efter att han skulle trycka sina egna mot mina, men det kändes som om det tog åratal.

Tillslut var det jag som slöt mellanrummet, trött på att vänta.

Det kändes som om världen rämnade omkring oss. Hans mjuka läppar mot mina, hans hand som vilade mot min rygg och hans hår som kittlade min kind. Det var som allt jag någonsin drömt om.

Jag hade aldrig kysst någon förut. Det hade aldrig känts rätt. Men jag hade fantiserat om det, ett stort antal gånger. Det var ibland knappt att jag kunnat skilja mellan dröm och verklighet, om jag inte vetat sanningen.

”Wow”, fick jag ur mig, då Ulrik lutade sig tillbaka med ett brett leende på läpparna.

”Jag håller helt med”, skrattade han och drog mig intill sig i en varm kram.

”Så, jag antar att det här betyder att vi är ett par?” Jag bet mig i läppen och mötte hans blick. Jag ville få det uttalat. Jag ville inte behöva undra över det.

”Jag antar det, ja. Om det är det du vill, alltså?” Han höjde på ena ögonbrynet. Jag nickade.

”Jag har väl inget annat val än att dras med dig.”
”Nej, det har du inte. Nu är du min!” Han skrattade lågt och kysste mig på nytt. Det kändes nästan bättre nu än första gången. Som om det förbättrades för varje gång.

”Vi kanske ska gå in? Jag tror att middagen är klar strax.” Jag reste mig upp och sträckte ut handen mot honom. Han mötte min blick och flätade in sina fingrar i mina, då vi började gå tillbaka till huset.

En låg duns bakom oss, fick mig att stanna till. Tanken på dingos kom smygande och jag vände mig hastigt om och spanade ut i skymningen. Inget.

”Det var säkert inget.” Ulrik lät stressad på rösten och hans händer letade igenom den ena fickan på hans jeans, till den andra.

”Har du tappat något? Det kan ha varit det som lät.” Jag tog några steg tillbaka och satte mig på huk i gräset så att jag kunde granska marken närmare. Något fångade min blick. En bok.

”Alex kom igen, vi går in.” Jag valde att ignorera Ulrik och sträckte istället fram handen. Boken kändes välbekant, som om dess plats var i min hand. Då jag slog upp den, förstod jag varför.

”Vad sjutton gör den här ute?”, mumlade jag och borstade bort lite smuts från den blåa ytan, samtidigt som jag reste mig upp.

”Jag har ingen aning.” Ulriks röst bröts och jag såg genomträngande på honom.

”Säg inte att du har läst den.” Min röst darrade, men jag svalde i ett försök till att hålla den stadig.

”Alex, jag är så ledsen.” Han såg bort och bet sig i läppen. ”Det var verkligen inte meningen, men jag kunde inte lägga av.” Jag stirrade på honom. Alla glada känslor jag haft tidigare på grund av honom, försvann nu i ett nafs.

”Du är inget annat än en stor fet lögnare, Jens Ulrik Munther”, väste jag och kramade dagboken i handen så att metallhörnen grävde sig in i handflatan.

”Alex, snälla.” Han såg bedjande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Håll bara tyst.” Med de orden skyndade jag mig in i huset, kämpande med tårarna. Jag fattade inte hur han ens kommit på tanken att läsa min dagbok. Det var något av det värsta en människa kunde göra. Nästan.

Tom och Jack verkade inte märka av vad jag och Ulrik höll på med, något som gjorde mig lättad. Hade de upptäckt det, så hade de säkert börjat reta oss för det. Det slapp jag helst.

På något sätt, så kändes det naturligt att hålla Ulrik i handen. Som om min hand passade perfekt ihop med hans. Jag visste inte om han kände likadant, men jag hoppades det. Om han bara höll min hand för att han inte ville såra mina känslor, då skulle jag aldrig kunna se åt hans håll igen. Det var bara för mycket, killar som gjorde sådant.

Sightseeingen i Sydney tog större delen av dagen. Vi promenerade runt, tittade på de saker som vi visste att Jack och Ulrik skulle ha nytta av att veta var de låg och bara hade det allmänt trevligt. Jag var glad över att jag lyckats komma så nära båda två. Jag hade varit rädd för att jag bara skulle kunna umgås med Jack, men i de flesta lägen, så var faktiskt Ulrik den som var lättast att vara med. Han lyssnade när man pratade och gjorde allt för att muntra upp en så fort man kände sig det minsta deppig. Jag var otroligt glad över det.

Då kvällen närmade sig, slog vi oss ner i en park. Solen hade börjat sänka sig ner mot horisonten och den stekande värmen började äntligen lägga sig. Trots att jag älskade värmen, så var tiden precis mellan dag och kväll den skönaste. Det var då perfekt.

Jack och Tom hade lämnat mig och Ulrik för att gå och köpa något att äta. Så vi satt där, ensamma, lutade mot ett träd.

”Alex.” Ulriks röst fick mig att vakna upp ur mina tankar och jag vände trött på huvudet åt hans håll.

”Mm?”

”Jag har något som jag skulle vilja säga dig.” Han mötte min blick och log.

”Okej, ut med språket, grabben.” Jag blinkade och log tillbaka. Väntade på att han skulle fortsätta.

”Jag tycker om dig. Mer än som vän, alltså.” Han harklade sig lätt och drog handen genom håret. Verkade vänta på min reaktion.

”Jag… jag vet inte vad jag ska säga”, fick jag fram och bet mig i läppen. Hoppades på att jag inte förstört allt med mina tanklösa ord. ”Jag tycker om dig också, men jag vet inte om vi har något som skulle kunna funka.”

”Åh.” Han såg besviken ut. ”Glöm att jag sa något.” Han riktade blicken bortåt, såg inte på mig.

”Ulrik, lyssna”, sa jag skarpt och fixerade honom med blicken. Även om han vägrade se på mig, så tänkte jag ändå fortsätta hålla honom inom synhåll. ”Jag sa aldrig att vi inte kan ge det en chans. Vi har nästan två månader kvar här. Men om du inte vill, så gärna för mig. Låt du det gå i stöpet.” Jag visste att jag babblade, men jag brydde mig inte om det. Det var han som vägrade lyssna. Det var han som tagit upp det från början.

”Alex, bara låt det vara.” Hans röst fick mig att hoppa till och jag stirrade förvirrat på honom.

”Vad då bara låt det vara? Det var du som tog upp det. Varför ger du upp så lätt?” Jag suckade och drog upp några grässtrån från gräsmattan vi satt på och tvinade dem mellan fingrarna, tills de smulades sönder till inget annat än ett fint, grönt pulver.

”Jag ger inte upp, jag vill bara inte se dig sårad. Om vi får ihop det nu, så har vi två månader och sedan inget mer. Det blir bara bortkastat.” Han suckade tungt och mötte min blick. ”Det förstår du va?”

”Det jag inte förstår är varför du tar upp det här om du nu ändå inte bryr dig. Du får det att låta som om jag svikit dig när jag säger att jag inte tror det kommer funka, men när jag kommer på bättre tankar, trycker du ner mig igen. Fan heller.” Jag brukade inte svära, men jag var alltför uppretad för att orka tänka på mitt språk. Ett svärord här och där spelade ändå ingen större roll.

Ulrik svarade inte. Istället såg jag hans hand röra sig upp mot bröstfickan på hans skjorta. Jag hade inte lagt märke till att han haft något där tidigare, men såg nu att hans fingrar slöt sig kring något.

”Okej, okej, förlåt.” Han log. ”Vi ger det en chans. Eller vad säger du?” Jag log tillbaka och nickade.

”För nu.”

”Hey, matdags!” Jacks röst bröt tystnaden och fick oss båda att se upp.

”Äntligen, jag är vrålhungrig.” Ulrik skrattade och jag såg hans hand lämna bröstfickan. Jag antog att han hade sin plånbok där eller nåt.

”Varsågod.” Jack räckte mig en påse och jag nickade till tack. Även jag var hungrig och jag tänkte inte slösa någon tid på att fortsätta tänka över mitt och Ulriks samtal. Vad vi egentligen bestämt oss för, var jag inte helt säker på än. Men jag fick tänka vidare senare.

Vi åt under tystnad. Alla verkade utsvultna, vilket jag kunde förstå. Att gå runt Sydney hade varit tröttsamt.

”Så, vad känner ni för att göra nu?” Tom knycklade ihop sin tomma påse och placerade den på gräset bredvid sig.

”Jag vet inte hur det är med er andra, men jag skulle nog vilja bege mig hemåt. Jag är trött.” Jag gäspade menande och de andra skrattade.

”Vi är alla medvetna om att du är den yngsta här, Alex. Vi förstår att du vill hem till barnprogrammen.” Jag blängde bara till svar, medan Jack vek sig dubbel av skratt.

”Vad säger ni andra?” Tom såg på Ulrik. Jack var knappast kontaktbar där han rullade omkring på marken.

”Jag vill nog också dra mig hem”, mumlade Ulrik. På nytt hade hans hand letat sig upp till bröstfickan. Jag kunde nästan skymta vad han hade där, men det var knappt. Hans hand skymde sikten.

”Då tar vi oss alltså hemåt.” Tom suckade och reste sig upp, liksom jag och Ulrik. Jack låg fortfarande kvar på marken. ”Ger du mig ett handtag, Ulrik?” Ulrik nickade.

Både han och Tom tog tag i varsin av Jacks armar och drog omilt upp min kusin på fötter. Han verkade inte bry sig märkvärt, utan grymtade bara irriterat över att behandlingen fått hans muskler att ömma.

”Kom nu knäppskalle.” Jag krokade arm med honom och drog med mig honom efter de andra.

”Tyst”, var det enda som jag fick till svar.

Bilresan hem var endast ackompanjerad av musiken som strömmade ut ur stereon. Jack somnade, till allas förvåning, ganska snart och även jag kände mig lite smått dåsig, där jag satt i baksätet bredvid Ulrik.

Tom trummade mjukt med fingrarna mot ratten och verkade inte riktigt bry sig om oss därbak. Alltså tog jag tillfället i akt och lutade huvudet mot Ulriks axel. Han verkade inte precis förvånad över det, men jag antog att han vant sig vid att ha mig i närheten.

”Trött?” Ulriks röst fick mig att rycka till. Vibrationerna från den hördes genom varje muskel i hans kropp.

”Mm.” Jag gäspade och slöt ögonen.

”Jag kan förstå det. Du var uppe tidigt imorse.” Han skrattade tyst.

”Jag antar väl det”, mumlade jag och insåg att det kanske varit ett misstag att luta mig mot Ulrik. Han verkade bara vilja prata, utan att ta någon hänsyn till att jag ville vila.

Jag satte mig därför upp och lutade istället pannan mot det svala bilfönstret. Innan jag fokuserade blicken på det växlande landskapet, så hann jag se Ulriks besvikna min. Visst, han fick väl vara besviken om han kände för det, jag hade inte gjort något fel. Eller hade jag kanske det, utan att veta om det?

Utan förvarning svängde bilen in på uppfarten och jag insåg att jag måste ha somnat. Hur skulle annars tiden kunna rusa något så otroligt? Det fanns ingen annan vettig förklaring.

Jag klev hastigt ur bilen och slängde igen dörren efter mig. Ljudet skar genom luften likt ett pistolskott och några upprörda frustningar från hästhagarna, visade att det stört fler än mig.

Jag skyndade mig upp till mitt rum och bytte den vita klänningen mot jeans och en skjorta. Jag behövde få något annat att tänka på.

Sunshine stod till min förvåning redan inne i stallet när jag kom dit. Han frustade upprört över att behöva vara instängd. Jag skrattade tyst.

”Hörru, det är inte mitt fel.” Jag strök honom över mulen.

”Inte mitt heller. Det är Kings.” Mammas röst fick mig att snurra runt.

”Va? King?”

”Han fick spel i hagen idag, verkade inte bry sig om de andra. Sunshine fick en ful spark på ena frambenet. Han får stå inne ett par dagar.” Hon räckte mig hans hönät och jag öppnade boxdörren, så att jag kunde fästa det på sin plats. Medan Sunshine åt, lade jag mycket riktigt märke till ett bandage kring hans vänstra framben. Jag suckade. Att King skulle bråka något så fruktansvärt.

King hade varit mammas häst redan från början. Han hade alltid varit hetlevrad och vild av sig så fort mamma inte fanns i närheten, men så fort hon höll honom eller satt på hans rygg, så var han lugn som en filbunke. En fin häst, men samtidigt en sån satmara.

Sunshine verkade inte bry sig ett skvatt, då jag sjönk ner i spånet bredvid honom och drog upp knäna till bröstet, så att jag kunde luta hakan mot dem. Jag behövde tänka, långt bort från alla andra. Sunshine var bäst sällskap just nu.