Tom och Jack verkade inte märka av vad jag och Ulrik höll på med, något som gjorde mig lättad. Hade de upptäckt det, så hade de säkert börjat reta oss för det. Det slapp jag helst.

På något sätt, så kändes det naturligt att hålla Ulrik i handen. Som om min hand passade perfekt ihop med hans. Jag visste inte om han kände likadant, men jag hoppades det. Om han bara höll min hand för att han inte ville såra mina känslor, då skulle jag aldrig kunna se åt hans håll igen. Det var bara för mycket, killar som gjorde sådant.

Sightseeingen i Sydney tog större delen av dagen. Vi promenerade runt, tittade på de saker som vi visste att Jack och Ulrik skulle ha nytta av att veta var de låg och bara hade det allmänt trevligt. Jag var glad över att jag lyckats komma så nära båda två. Jag hade varit rädd för att jag bara skulle kunna umgås med Jack, men i de flesta lägen, så var faktiskt Ulrik den som var lättast att vara med. Han lyssnade när man pratade och gjorde allt för att muntra upp en så fort man kände sig det minsta deppig. Jag var otroligt glad över det.

Då kvällen närmade sig, slog vi oss ner i en park. Solen hade börjat sänka sig ner mot horisonten och den stekande värmen började äntligen lägga sig. Trots att jag älskade värmen, så var tiden precis mellan dag och kväll den skönaste. Det var då perfekt.

Jack och Tom hade lämnat mig och Ulrik för att gå och köpa något att äta. Så vi satt där, ensamma, lutade mot ett träd.

”Alex.” Ulriks röst fick mig att vakna upp ur mina tankar och jag vände trött på huvudet åt hans håll.

”Mm?”

”Jag har något som jag skulle vilja säga dig.” Han mötte min blick och log.

”Okej, ut med språket, grabben.” Jag blinkade och log tillbaka. Väntade på att han skulle fortsätta.

”Jag tycker om dig. Mer än som vän, alltså.” Han harklade sig lätt och drog handen genom håret. Verkade vänta på min reaktion.

”Jag… jag vet inte vad jag ska säga”, fick jag fram och bet mig i läppen. Hoppades på att jag inte förstört allt med mina tanklösa ord. ”Jag tycker om dig också, men jag vet inte om vi har något som skulle kunna funka.”

”Åh.” Han såg besviken ut. ”Glöm att jag sa något.” Han riktade blicken bortåt, såg inte på mig.

”Ulrik, lyssna”, sa jag skarpt och fixerade honom med blicken. Även om han vägrade se på mig, så tänkte jag ändå fortsätta hålla honom inom synhåll. ”Jag sa aldrig att vi inte kan ge det en chans. Vi har nästan två månader kvar här. Men om du inte vill, så gärna för mig. Låt du det gå i stöpet.” Jag visste att jag babblade, men jag brydde mig inte om det. Det var han som vägrade lyssna. Det var han som tagit upp det från början.

”Alex, bara låt det vara.” Hans röst fick mig att hoppa till och jag stirrade förvirrat på honom.

”Vad då bara låt det vara? Det var du som tog upp det. Varför ger du upp så lätt?” Jag suckade och drog upp några grässtrån från gräsmattan vi satt på och tvinade dem mellan fingrarna, tills de smulades sönder till inget annat än ett fint, grönt pulver.

”Jag ger inte upp, jag vill bara inte se dig sårad. Om vi får ihop det nu, så har vi två månader och sedan inget mer. Det blir bara bortkastat.” Han suckade tungt och mötte min blick. ”Det förstår du va?”

”Det jag inte förstår är varför du tar upp det här om du nu ändå inte bryr dig. Du får det att låta som om jag svikit dig när jag säger att jag inte tror det kommer funka, men när jag kommer på bättre tankar, trycker du ner mig igen. Fan heller.” Jag brukade inte svära, men jag var alltför uppretad för att orka tänka på mitt språk. Ett svärord här och där spelade ändå ingen större roll.

Ulrik svarade inte. Istället såg jag hans hand röra sig upp mot bröstfickan på hans skjorta. Jag hade inte lagt märke till att han haft något där tidigare, men såg nu att hans fingrar slöt sig kring något.

”Okej, okej, förlåt.” Han log. ”Vi ger det en chans. Eller vad säger du?” Jag log tillbaka och nickade.

”För nu.”

”Hey, matdags!” Jacks röst bröt tystnaden och fick oss båda att se upp.

”Äntligen, jag är vrålhungrig.” Ulrik skrattade och jag såg hans hand lämna bröstfickan. Jag antog att han hade sin plånbok där eller nåt.

”Varsågod.” Jack räckte mig en påse och jag nickade till tack. Även jag var hungrig och jag tänkte inte slösa någon tid på att fortsätta tänka över mitt och Ulriks samtal. Vad vi egentligen bestämt oss för, var jag inte helt säker på än. Men jag fick tänka vidare senare.

Vi åt under tystnad. Alla verkade utsvultna, vilket jag kunde förstå. Att gå runt Sydney hade varit tröttsamt.

”Så, vad känner ni för att göra nu?” Tom knycklade ihop sin tomma påse och placerade den på gräset bredvid sig.

”Jag vet inte hur det är med er andra, men jag skulle nog vilja bege mig hemåt. Jag är trött.” Jag gäspade menande och de andra skrattade.

”Vi är alla medvetna om att du är den yngsta här, Alex. Vi förstår att du vill hem till barnprogrammen.” Jag blängde bara till svar, medan Jack vek sig dubbel av skratt.

”Vad säger ni andra?” Tom såg på Ulrik. Jack var knappast kontaktbar där han rullade omkring på marken.

”Jag vill nog också dra mig hem”, mumlade Ulrik. På nytt hade hans hand letat sig upp till bröstfickan. Jag kunde nästan skymta vad han hade där, men det var knappt. Hans hand skymde sikten.

”Då tar vi oss alltså hemåt.” Tom suckade och reste sig upp, liksom jag och Ulrik. Jack låg fortfarande kvar på marken. ”Ger du mig ett handtag, Ulrik?” Ulrik nickade.

Både han och Tom tog tag i varsin av Jacks armar och drog omilt upp min kusin på fötter. Han verkade inte bry sig märkvärt, utan grymtade bara irriterat över att behandlingen fått hans muskler att ömma.

”Kom nu knäppskalle.” Jag krokade arm med honom och drog med mig honom efter de andra.

”Tyst”, var det enda som jag fick till svar.

Bilresan hem var endast ackompanjerad av musiken som strömmade ut ur stereon. Jack somnade, till allas förvåning, ganska snart och även jag kände mig lite smått dåsig, där jag satt i baksätet bredvid Ulrik.

Tom trummade mjukt med fingrarna mot ratten och verkade inte riktigt bry sig om oss därbak. Alltså tog jag tillfället i akt och lutade huvudet mot Ulriks axel. Han verkade inte precis förvånad över det, men jag antog att han vant sig vid att ha mig i närheten.

”Trött?” Ulriks röst fick mig att rycka till. Vibrationerna från den hördes genom varje muskel i hans kropp.

”Mm.” Jag gäspade och slöt ögonen.

”Jag kan förstå det. Du var uppe tidigt imorse.” Han skrattade tyst.

”Jag antar väl det”, mumlade jag och insåg att det kanske varit ett misstag att luta mig mot Ulrik. Han verkade bara vilja prata, utan att ta någon hänsyn till att jag ville vila.

Jag satte mig därför upp och lutade istället pannan mot det svala bilfönstret. Innan jag fokuserade blicken på det växlande landskapet, så hann jag se Ulriks besvikna min. Visst, han fick väl vara besviken om han kände för det, jag hade inte gjort något fel. Eller hade jag kanske det, utan att veta om det?

Utan förvarning svängde bilen in på uppfarten och jag insåg att jag måste ha somnat. Hur skulle annars tiden kunna rusa något så otroligt? Det fanns ingen annan vettig förklaring.

Jag klev hastigt ur bilen och slängde igen dörren efter mig. Ljudet skar genom luften likt ett pistolskott och några upprörda frustningar från hästhagarna, visade att det stört fler än mig.

Jag skyndade mig upp till mitt rum och bytte den vita klänningen mot jeans och en skjorta. Jag behövde få något annat att tänka på.

Sunshine stod till min förvåning redan inne i stallet när jag kom dit. Han frustade upprört över att behöva vara instängd. Jag skrattade tyst.

”Hörru, det är inte mitt fel.” Jag strök honom över mulen.

”Inte mitt heller. Det är Kings.” Mammas röst fick mig att snurra runt.

”Va? King?”

”Han fick spel i hagen idag, verkade inte bry sig om de andra. Sunshine fick en ful spark på ena frambenet. Han får stå inne ett par dagar.” Hon räckte mig hans hönät och jag öppnade boxdörren, så att jag kunde fästa det på sin plats. Medan Sunshine åt, lade jag mycket riktigt märke till ett bandage kring hans vänstra framben. Jag suckade. Att King skulle bråka något så fruktansvärt.

King hade varit mammas häst redan från början. Han hade alltid varit hetlevrad och vild av sig så fort mamma inte fanns i närheten, men så fort hon höll honom eller satt på hans rygg, så var han lugn som en filbunke. En fin häst, men samtidigt en sån satmara.

Sunshine verkade inte bry sig ett skvatt, då jag sjönk ner i spånet bredvid honom och drog upp knäna till bröstet, så att jag kunde luta hakan mot dem. Jag behövde tänka, långt bort från alla andra. Sunshine var bäst sällskap just nu.