~ Christmas Roses ~ 2.
Det dröjde runt tio minuter innan Anders anlände, i sällskap med en annan man vid namn Johan. De presenterade sig kort och förde mig sedan med sig in i ett konferensrum. Ulrik följde oss, med ögonen klistrade vid sin mobil. Han hade ännu inte sagt något.
”Okej, du vet i princip vad jobbet går ut på, eller hur?” Anders log mot mig där han satt mittemot mig. Jag nickade.
”Ja, i princip.” Jag bet mig i läppen och väntade på att han skulle fortsätta.
”Vi hade tänkt att du ska få hjälpa oss att producera ett par låtar. Nu lagom till jul kommer det bli en hel del jullåtar, men inte helt. Ulrik här ska bland annat släppa en skiva till sommaren, så du ska få hjälpa till med några av låtarna.”
Ulrik såg upp och log trött.
”Bäst för dig att du gör ett bra jobb.” Jag kunde höra retsamheten i hans röst, men kunde trots det inte låta bli att bli lite irriterad. Han var inte rolig om han trodde det.
”Idag är det inte mycket du behöver göra. Du och Ulrik ska få ha en kort låtskrivarsession, du ska få dina tider och så blir det inte mer förrän imorgon.” Anders slog ihop händerna och sköt ett papper tvärs över bordet. ”Jag hoppas att du tycker att det här ska bli roligt.” Han log och reste sig sedan från bordet.
”Klart jag gör.” Jag slängde en kort blick på pappret, innan jag lade ner det i väskan och följde honom ut ur rummet.
Både Ulrik och jag var irriterade av varandras sällskap, men låtskrivningen gick trots det bra. Jag visste att om han klagade på att jag skötte mig dåligt, skulle jobbet med all säkerhet ryka direkt. Det var hans album det handlade om och om han inte var nöjd med mig, så var det mitt jobb som försvann, inte hans. Han var viktigare för företaget än vad jag var.
Varför vi egentligen inte tyckte om varandra, hade jag inte den blekaste aning om. Det var bara något med kemin som inte klickade.
Men i vilket fall som helst, ströp vi inte varandra under tiden vi jobbade och båda lämnade byggnaden oskadda.
”Det där gick ju bra.” Ulrik körde ner händerna i fickorna på sin jacka, där vi gick nerför gatan mot tunnelbanan.
”Det gjorde det väl.” Jag nickade långsamt och slängde en blick åt hans håll. Varför försökte han ens? Vi var ute nu, borta från Johan och Anders.
”Ska du hem nu, eller har du något planerat?” Han mötte min blick och ett leende ryckte i mungipan på honom.
”Ingen aning.” Jag ryckte på axlarna och lirkade upp mobilen ur fickan. I själva verket skulle jag höra av mig till mina kompisar och möta dem hemma, men jag kände inte för att berätta detta för Ulrik.
”Okej.” Han nickade långsamt och såg på mig en kort stund. ”Jag antar att vi ses imorgon.”
”Mhm.” Jag nickade till svar och fortsatte sedan gå, medan jag skickade iväg ett sms till mina vänner. De skulle allt få jobba lite.
När jag steg in genom dörren till lägenheten, förstod jag att de andra redan var där. Gemma var i vilket fall som helst inte ensam.
”Hej Nick.” Hon kikade ut från köket med ett leende. ”Jonas, Sam och Jess kom för en kvart sedan, så du är sist.”
Jag klev ur skorna och sträckte sedan på mig.
”Tja, ni har ju latat er hela kvällen. Jag har jobbat, så nu förtjänar jag lite uppassning.” Jag blinkade och följde henne sedan in i köket.
”Vad hörde jag om uppassning?” Jonas log brett där han satt, bekvämt balanserande på en stol. ”Jag skulle faktiskt behöva en massage.” Han skrattade och jag gav honom en knuff, som fick honom att slå bakhuvudet i väggen.
”Massera dig själv.” Jag placerade mig på stolen bredvid honom och placerade en bit från den kalla pizzan på min tallrik. De andra hade redan käkat, hur de nu hunnit det på en kvart, och fortsatte nu sitt tidigare samtal. Jonas stolthet verkade dock ha blivit sårad av att slå huvudet i väggen, så därför satt han och gnällde högljutt, gned sig i bakhuvudet och blängde irriterat på mig.
”Varför måste du skada mig?” Han putade med underläppen och mötte min blick. Jag himlade med ögonen och klappade honom lätt på axeln.
”För att vara ärlig, du förtjänade det.” Jag skrattade och Sam, som suttit på andra sidan bordet och tryckt i sig mer pizza, instämde.
”Och var fick du luft ifrån?” Jonas rynkade pannan och försökte se sårad ut, något som fick även Jess och Gemma att instämma i skrattet. Han lyckades alltså inte. Det gjorde han aldrig.
Efter detta, begav vi oss in i vardagsrummet, där vi trängde ner oss i soffan. Fem personer i en soffa för tre, var inte precis optimalt, men vi brydde oss egentligen inte. Vi gillade att trängas. Det blev mysigare på det viset.
Gemma och Jess hade bestämt en film sedan tidigare och de satte nu på den. En löjlig romantisk komedi, med en urvattnad Romeo och Julia handling. Jag och killarna klagade högljutt över detta.
”Måste vi kolla på den här igen?”, suckade Sam och drog handen genom håret.
”Ja, det måste vi.” Jess log och placerade huvudet på hans bröstkorg. ”Är du inte nöjd kan du väl gå och hitta en annan film halv elva på kvällen.” Hon blinkade mot honom och han suckade tungt, men han protesterade inte vidare. Det var snarare jag och Jonas som muttrade över det.
”Vi kan ju alltid byta till Sagan Om Ringen. Det får fart på dem.” Jonas log brett och jag skrattade lågt, något som fick Gemma och Jess att hyscha oss inom femton sekunder.
”Eller X-Men. Vi har ju en hög filmer här.” Jag nickade mot bokhyllan och han log brett.
”Vi väntar tills de har somnat av det här sömnpillret innan vi byter.” Han skrattade lågt och jag instämde. Mer hysch. Vi hade en plan...
Jonas och min plan hade varit optimal för kvällen, om det inte hade varit för det faktum att vi somnade först. För så var faktiskt fallet. Vi somnade först och blev istället väckta av de andra när filmen var slut och de skulle gå och lägga sig. Jag antog att de hört planen och inte väckt oss tidigare på grund av detta. Gemma och Jess älskade romantiska filmer med tunn handling och vaktade tv:n som hökar varje gång de fick bestämma film. Stackars Sam hade säkert inte haft något att invända med när det kom till detta. Om inte han somnat också, vilket han troligtvis hade. Det var likt honom i sådana fall.
Jess valde att sova i Gemmas rum, då jag skulle upp i hyfsad tid nästa morgon för att bege mig till Universal, medan killarna sov i vardagsrummet. Det kändes ensamt att sova själv, när jag visste att jag kunnat få sällskap, men jag antog att ingen ville bli väckt vid åtta på en lördag. Jag var inte precis den smidigaste personen på morgonen, så att säga, så jag skulle säkert bara ha väckt hela lägenheten om jag sovit i samma rum som någon annan.
Efter att ha borstat tänderna och sagt godnatt till de andra, gick jag och lade mig. Trots att jag sovit en stund tidigare, var jag dödstrött och det dröjde inte många minuter innan jag sjönk in i drömmarnas värld. Alla dagens intryck hade verkligen tröttat ut mig och det skulle visa sig att lördagen skulle bli i princip likadan.
Karaktärer - Christmas Roses
Ulrik Munther, 18
~ Christmas Roses ~ 1.
And you can tell the world
That you're leaving
And you can pack your bags
And spread your wings
And you can tell them all
That it's over
But while you wave goodbye
I'll be getting closer
Stand there and look into my eyes
And tell me that all we had were lies
Show me that you don't care
And I'll stay here if you prefer
Yes I'll leave you without a word
Without a word
Med musik i öronen rörde jag mig målmedvetet längs gatan. Jag visste vart jag skulle, det var samma väg jag tog dag ut och dag in, så det var inga problem med det.
Låten var fin, underbar, vacker, allt som behövdes för att förgylla ens dag. Jag hade för länge sedan insett att 16-åriga Birdy var ett geni och hennes låt Without A Word var en av mina mest spelade låtar. Det var inte så konstigt egentligen, så mycket som den betydde för mig.
Till den hade jag tagit mig igenom det senaste året med min pojkvän som dumpat mig för min bästa kompis, problemet med att hitta jobb och allt arbete med skolan. Låten hade alltid funnits där och jag visste att den inte skulle försvinna än på ett tag,
Skolans välbekanta byggnad reste sig framför mig och jag ökade på stegen för att slippa ifrån den bitande kylan och istället ersätta den med värmen inomhus. Eller den egentliga brist på värme som rådde på skolan. Det var alltid kallt, men i alla fall varmare än utomhus, tack och lov.
Dörren gick enkelt upp och ljudet av prat, skratt, fotsteg och annat trängde sig på, dränkte enkelt musiken, som jag alltid hade på låg volym. Jag hade aldrig förstått grejen med att spränga öronen med att ha så hög musik att den hördes ut. Inte bara var det farligt, utan även störande för alla omkring.
”Hej Nick!” Jessica drog enkelt ur lurarna ur öronen på mig och log brett. Jag log tillbaka och stängde av mobilen, för att kunna koppla ur lurarna och stoppa in dem i mitt nu öppnade skåp.
”Hej Jess.” Jag gav henne en hastig kram och lät sedan jackan, väskan och resten av alla ytterkläder göra hörlurarna sällskap. ”Taggad över att det är fredag?”
”Om jag är.” Hon lutade sig mot skåpet bredvid och såg på medan jag plockade ut mina böcker. ”Du då? Ska inte du börja på Universal idag?” Hon mötte min blick och väntade, ivrigt, på ett svar.
”Jag är snarare nervös.” Jag skrattade lågt och stängde igen skåpet. ”Jag menar, det är en så stor chans. Tänk om jag misslyckas.”
”Nick, dina låtar är grymma. Du ska hjälpa till med ett par skivor och de kommer inte precis låta dig arbeta själv. Någon kommer ju hjälpa dig tills du vant dig.” Jessica klappade mig på axeln och vi började långsamt röra oss längs korridoren.
”Jag hoppas det”, mumlade jag och rynkade lätt pannan.
Jobbet på Universal Music hade dykt upp som möjlighet bara några veckor tidigare. Då jag sökt jobb länge för att ha råd att betala min del av hyran på lägenheten som jag delade med min andra kompis, Gemma, så hade det kommit perfekt. Min äldre bror, Jacob, hade kontakter med företaget och då en plats dök upp som co-producent på ett par skivor, hade han föreslagit mig och jag hade blivit kallad på intervju, fått visa vad jag gjort och varit antagen. Nu skulle jag få jobba över julen med att hjälpa ett par av producenterna med deras arbete och lära mig alla färdigheter. Gick det bra, kunde jag få jobbet på heltid.
Så det var egentligen inte så konstigt att jag var nervös. Jag hade skrivit ett par låtar och mixat några demos själv, men knappt aldrig spelat upp dem för någon. Nu skulle jag hjälpa människor med mycket mer erfarenhet än jag att göra sitt jobb. Det var lite skrämmande.
Trots nervositeten som bubblade inom mig, lyckades jag skjuta undan den en kort stund och istället koncentrera mig på första lektionen. Samhällskunskap. Kanske inte det roligaste som fanns, men det fick i alla fall mina tankar att förflytta sig vidare. Bort från Universal.
Dagen var en av de kortare och redan vid klockan två lämnade jag skolbyggnaden och tog mig ner till tunnelbanan. Jag skulle vara på Universal vid fyra, men då kläderna jag burit i skolan kändes lätt sunkiga och jag behövde ta en dusch innan, begav jag mig alltså hemåt.
Efter att ha lirkat med den som vanligt tröga porten och tagit mig de fyra trapporna upp till min och Gemmas lägenhet, var jag dränkt i svett på grund av de tjocka vinterkläderna och det var med lättnad som jag grävde fram nya ur garderoben och sedan gjorde ett snabbt besök i duschen.
Det tog inte många minuter innan jag var färdig och istället förflyttade mig ut i köket för att få i mig något att äta. Jag visste inte hur länge det skulle dröja innan jag fick tid att äta igen. Jag hade inga exakta tider för första dagen, utan skulle mest dit för att se hur allt gick till. Eller det trodde jag i alla fall.
Exakt en timme senare, vilket var strax efter halv fyra, steg jag av tunnelbanan och började ta mig upp mot ytan igen. Det var i början av rusningstiden och stationen var fylld av folk som stressade iväg mot tåg eller upp mot ytan för att bege sig hemåt. Jag blev därför knuffad fram och tillbaka av folk som hade mer bråttom och blev därför inte vidare förvånad när någon plötsligt gick rakt in i mig, bakifrån.
”Hey, du, se dig för.” Människan fräste till och jag vände på huvudet och blängde på personen. En kille i min ålder blängde tillbaka och rättade till mössan han bar.
”Ska du säga.” Jag bet mig i läppen och rynkade pannan, innan jag fortsatte gå. ”Jävla klumpfot”, muttrade jag tyst för mig själv, trots att det såklart till stor del varit bådas fel. Han hade helt enkelt bara gjort mig irriterad.
När jag äntligen kom ut i friska luften, drog jag flera djupa andetag och körde ner händerna djupt i fickorna. Det var fortfarande minst lika kallt som imorse, om inte kallare. Det var nästan så att man kunde känna snön i luften, något som gjorde mig glad. Jag älskade snö. Utan snö, ingen jul. Så var det bara.
Det dröjde inte många minuter, innan jag befann mig utanför Universal Music. Efter att ha rapporterat mitt ärende till en trött portvakt, blev jag insläppt och förd till receptionen, där jag blev tillsagd att vänta tills ”Anders Johansson kunde ta emot.”
Det var bra för mig, då jag behövde ett par minuter till att samla mig, och jag slog mig ner i den, obekväma, soffan och såg mig nyfiket omkring.
Det var inte förrän min blick fastnade på killen från stationen, som det slog mig vem han var. Ulrik Munther. Sveriges motsvarighet till Justin Bieber. Killen med gubbkepsen. Kärt barn har många namn, som man brukar säga.
Jag svalde hårt. Jag skulle jobba med honom och sanningen var, jag tyckte inte om honom. Ingen bra start...
Story
Trololo!
Hej igen
Hej...
Starlighted - Del 4
Vi begav oss ner för gatan. JB och Kelly försökte få igång ett samtal, men ingen av oss ville egentligen prata.
”Jag tror att jag sticker hem.” Jag bet mig i läppen och såg hastigt på dem. Jag ville vara ifred ett tag.
”Gör du så.” Kelly och JB utväxlade en hastig blick.
”Vi ses.” JB log enkelt, innan jag vände på klacken och skyndade bort mot busshållplatsen. Jag kunde se hur bussen kom rullande nerför gatan. Perfekt timing.
Efter att ha stämplat busskortet och sjunkit ner på ett säte, drog jag fram mobilen och hörlurarna ur fickan och slog på musik. Jag behövde få försvinna bort från världen. Jag ville inte vara medveten om allt.
Med slutna ögon, satt jag med pannan lutad mot det svala fönstret och var bara vagt medveten om folk som rörde sig omkring mig. De få gånger som jag faktiskt rörde på mig, så var det bara för att se vilken hållplats som var nästa eller för att byta låt. Jag slösade ingen kraft på något annat än det. Jag ville inte slösa någon kraft på något annat.
Jag valde att stiga av bussen en hållplats tidigare än vanligt. Jag insåg att jag behövde lite mer frisk luft innan jag begav mig hem. Mina föräldrar var bjudna på en middag hos några bekanta och jag skulle vara tvungen att följa med. Jag orkade egentligen inte, men visste att jag inte skulle slippa undan. Mina föräldrar tyckte redan att jag var hemma alltför mycket.
Den svala luften var en skarp kontrast till kvavheten inne på bussen och jag drog girigt några djupa andetag för att rensa mina tankar. Musiken kändes nu mest störande och jag stängde av den med en irriterad knapptryckning, innan jag stoppade ner mobilen och hörlurarna i fickan.
Med långsamma steg, tog jag mig ner för gatan, såg ut över havet. Båtarna guppade rofyllt i vattnet och folk pratade med låga röster, som om de inte ville störa den vackra synen genom att prata högt.
”Hej Cassie.” En av mina gamla klasskamrater, Adam, log snett mot mig då jag passerade.
”Hej.” Jag log tillbaka och mötte hans blick. Han hade aldrig varit särskilt trevlig mot mig under åren som vi gått i samma klass, men det verkade som om han förändrats. Av någon anledning.
”Hur är allt?” Han körde ner händerna i byxfickorna och slängde en hastig blick tillbaka mot sina kompisar som omringade en liten båt. Det verkade som om de skulle ut med den.
”Ja, det är väl bra.” Jag ryckte på axlarna och bet mig i läppen. Allra helst hade jag velat gå. Nu. Inte stå här och låtsas vara artig mot någon jag avskytt under större delen av min uppväxt. ”Själv då?”
”Jo, det funkar.” Han log på nytt. ”Du känner inte för att hänga med ut med båten? Vi hade tänkt stanna på någon ö och dricka lite.” Jag rynkade pannan. Var han dum i huvudet eller nåt? Han visste hur vår relation såg ut.
”Nej tack. Jag måste gå.” Jag vände hastigt på klacken och styrde stegen hemåt.
”Jag tänkte väl det.” Han skrattade och jag kunde höra hur hans kompisar stämde in. Varför hade jag ens stannat och pratat med honom? Jag visste att han bara skulle göra narr av mig, så varför hade jag stannat? Någon måste ha slagit sönder ett par hjärnceller.
Jag var i vilket fall som helst glad över att jag hade ryggen vänd mot dem. Mina kinder hettade något otroligt och jag ville inte att Adam och hans kompisar skulle se det.
Det kändes som om det tog åratal innan deras skratt dog bort och mitt hus uppenbarade sig framför mig. Jag var bara glad över att slippa dem.
”Hej, är du redan hemma?” Mamma såg förvånat på mig, då jag steg in genom grinden. Hon låg på knä vid en av sina många rabatter och planterade några små, blå blommor i den mörka jorden.
”Ja, jag ville komma hem lite tidigare. Jag har lite ont i huvudet.” Jag hade blivit skicklig på att ljuga under halvåret som gått. Det behövdes för att kunna dölja sina känslor.
”Jaha. Vi ska iväg vid halv sju sedan. Ta på dig något fint.” Mamma log och strök undan svetten från pannan. ”Jag kommer in alldeles strax. Det är bara några få plantor kvar.”
Jag nickade bara till svar och styrde stegen upp mot huset. Ytterdörren stod vidöppen och jag kunde höra pappa som spelade musik i vardagsrummet. Inte mig emot. Han hade en hyfsad musikstil.
”Hej.” Jag log mot honom och sparkade av mig skorna innanför dörren. ”Jag går och tar en dusch.”
”Okej.” Han nickade till svar och vände tillbaka blicken till boken han läste. Han verkade inte riktigt vara på prathumör, inte för att jag var det heller.
Med hastiga steg, tog jag mig uppför trappan och slängde ifrån mig väskan på sängen, innan jag letade igenom garderoben efter något att ha på mig. En ljus klänning, som i princip var vit, och en svart kofta verkade lovande, så jag hängde dem över armen och begav mig sedan in i badrummet.
Det varma vattnet som omslöt min kropp, fick mig att rysa till av välbehag. Jag hade känt mig lite lätt frusen under promenaden hem och duschen var precis vad jag behövde.
Trots att jag helst av allt hade velat stå där hela kvällen och låta vattnet rinna längs min kropp, så visste jag att mamma säkert skulle vilja duscha efter att hon jobbat i trädgården. Kvällen skulle bara bli förstörd om vi blev irriterade på varandra.
Ja, här har ni del 4. Enligt mig blev den inte så speciellt bra, utan mer en tråkig mellandel. Men jag har lite planer på vad som ska hända i framtiden.
Förlåt!
Q & A
Starlighted - Del 3
Kelly mötte oss inne i stan, då hon tagit en tidigare buss för att ”Fixa några ärenden.” Jag hade inte precis klagat. Hon gjorde som hon ville.
”Hej.” Hon log brett och kramade om mig. ”Hej JB.” Hon log mot honom och jag kunde se hur en tydlig rodnad dök upp på hans kinder. Han gillade henne, verkligen.
”Hej.” Han gav henne en tafatt kram och tog sedan några hastiga steg bakåt, som för att ge henne plats. Jag såg bara på under tystnad, brydde mig inte om att lägga mig i.
”Okej, så vart ska vi ta oss först? Vi har hela Göteborg att välja på.” Kelly såg på oss, då vi började röra oss ner för gatan.
”Det spelar ingen roll. Välj ni.” Jag ryckte enkelt på axlarna och slöt upp vid hennes högra sida, då JB redan lagt beslag på den vänstra. ”Jag skulle dock behöva gå till någon skivaffär, Bengans eller liknande, men det kan jag i sådana fall fixa senare.”
”Vi kan ta det innan vi åker hem.” JB nickade långsamt, mest för sig själv, verkade det som, och frågade inte ens om vad jag skulle dit för. Det var kanske lika bra det.
Kelly och JB verkade ha riktigt roligt under tiden och jag höll mig mest i bakgrunden, för att låta dem prata i fred. Jag hade insett att de faktiskt passade ihop och jag gav dem nu tid till att lära känna varandra bättre. Om det nu var så att de gillade varandra.
”Vad händer där borta?” Kelly såg bort mot ett torg, där det hade samlats en grupp tjejer. Jag insåg att de stod framför en scen, då vi närmade oss.
”Jag antar att det är någon typ av konsert.” Jag ryckte på axlarna och körde ner händerna i fickorna på shortsen.
”Har ni något emot om vi stannar och lyssnar?” Kelly såg frågande på oss och jag skakade bara kort på huvudet.
”Det är helt okej.” Jag kvävde en gäspning och stoppade ner mina solglasögon i väskan. Molnen hade krupit fram framför solen, så de behövdes inte längre. Bara onödigt att ha dem på sig då.
Det fylldes långsamt på med folk och vi fann oss snart stå i mitten av folkhavet. Jag hade fortfarande inte den blekaste aning om vad det hela handlade om.
Visst, det var någon som spelade längre fram på scenen, men jag gav det ingen större uppmärksamhet. Stod mest där och tänkte på annat.
”Tack för att ni lyssnat. Jag hade tänkt spela en sista låt.” Rösten som klingade ut genom högtalarsystemet, fick mig att hastigt se upp. Jag kunde inte tro det.
Hans blågröna ögon mötte mina, för en enda sekund. Av alla som befann sig på torget, så var det tvunget att han mötte min blick. Det var en chans på, vad? Hundra? Det var i vilket fall som helst osannolikt.
Han avbröt sig mitt i meningen, såg förvånat på mig, innan han på nytt insåg vart han befann sig och bröt ögonkontakten. Bra var väl det, annars hade jag gjort det.
På nytt började han tala, men jag lyssnade inte längre. Istället såg jag hastigt på JB och Kelly. De förstod vad det hela handlade om.
”Kan vi gå?”, mumlade jag lågt och bet mig hårt i kinden, kände blodsmaken i munnen. Det var något som inte var viktigt för stunden, men jag märkte ändå av det. Den järnaktiga smaken.
”Ja, javisst.” JB utväxlade en hastig blick med Kelly, innan vi började ta oss fram genom trängseln. Det tog ett bra tag, då folk knappast var villiga att flytta på sig, och verkade sura över att vi försökte ta oss ut.
Då vi väl lyckats ta oss bortåt och äntligen kunde andas fritt igen, så hade Ulrik slutat spela och jag förstod på fansens missnöjda muttrande att han även lämnat scenen.
Med en tung suck sjönk jag ner på en parkbänk och lutade huvudet i händerna. Vad var det med ödet? Varför var jag tvungen att stöta på honom igen? Jag ville gå vidare, inte stanna kvar i det förflutna.
”Är du okej, Cass?” Kelly la en arm kring mina axlar och lutade tröstande sitt huvud mot mitt.
”Ja, hur är det?” JB slog sig ner på min andra sida och placerade en hand på min axel. Trots deras tröstande ord och närhet, så kände jag mig inte det minsta bättre till mods. Jag ville bara komma bort från allt och alla.
”Jag överlever nog”, mumlade jag lågt. Jag visste inte ens om de hörde, inte för att det egentligen spelade någon roll. De förstod egentligen redan hur jag mådde. De kände mig tillräckligt väl.
”Ska vi gå och fika eller något? Jag börjar bli hungrig.” JB försökte helt klart styra in samtalet och våra tankar på ett annat spår.
”Okej.” Jag reste mig upp, försökte mig på ett leende. Det blev säkert mer en grimas. Jag var inte på humör för någonting.
Kelly och JB ledde vägen, ner för gatan och bort från torget. Jag visste att de försökte hålla humöret uppe, men efter det som hänt, så visste jag att deras dag var förstörd. Och allt var mitt fel.
”Hey, vänta!” Utan förvarning dök han upp igen. Hans alltför välbekanta röst som seglade genom luften mot mig. Jag stannade inte, fortsatte bara gå med blicken riktad framåt.
”Helvete”, muttrade JB lågt och slängde en blick över axeln. ”Han borde låta dig vara ifred.”
”Mhm.” Jag körde ner händerna i fickorna och låtsades vara obekymrad. Inte för att jag egentligen lyckades.
”Cassie.” Jag hörde hans hastiga fotsteg och kände hur hans hand slöt sig kring min handled.
”Låt henne vara.” JB blängde på honom. Jag visste att han tyckte lika illa om Ulrik som jag.
”Jag vill bara prata, okej? Ta det lugnt.” Ulrik lät irriterad på rösten.
”Och vad vill du egentligen prata om? Det var du som tog initiativet till att vi skulle bryta all kontakt, så vad sysslar du egentligen med?” Jag var uppretad nu. Alla känslor som legat och kokat sedan jag träffat honom dagen innan hade gjort att jag nu var trött på honom, ville bara att han skulle lämna mig ifred.
”Jag vill be om ursäkt. För allt.” Han mötte min blick, log ett prövande leende.
”Det är för sent för det. Det borde du förstå.” Jag la armarna i kors över bröstet.
”För vad då? Att be om ursäkt?” Även han verkade uppretad, som om han inte var van vid att folk inte gjorde som han ville. Fast, visst, han var en kändis som var van vid den bra sortens uppmärksamhet.
”Ja. Du betedde dig som en idiot.” Mina ord var hårda, men det brydde jag mig inte om. Det var sanningen.
”Och du då? Du betedde sig som en apatisk robot. Fan, Cassie, din syster gick bort. Kom över det.” Hans ord fick mig att stelna till, stirra sårat på honom. Att han överhuvudtaget vågat säga något sådant.
”Ulrik, det där var förbannat lågt.” Tonen av hat och förakt i JBs röst gick inte att ta miste på. Ingen av oss kunde förstå att han sagt det han gjort.
”Det är sanningen.” Ulrik slog ut med armarna, tog ett steg närmare JB. De stod öga mot öga, båda verkade vara beredda att slå till den andra.
”Sanningen är inte alltid det rätta att säga.” JB knöt ilsket nävarna. Jag hade aldrig sett någon av dem såhär.
”JB, låt det vara. Han är inte värd tiden.” Jag visste inte vad modet kom ifrån. Det bara dök upp. ”Han är inte den Ulrik jag förälskade mig i.” Något i det jag sa, fick Ulrik att se på mig med en undrande glimt i ögonen. Det var som om något lossnade inom honom.
”Cassie.” Han bet sig skamset i läppen. ”Jag gick över gränsen. Igen.”
”Ulrik, för bådas skull. Gör inte såhär igen.” Jag krokade armkrok med JB och styrde honom bort till Kelly, som paralyserad sett på.
”Är du okej?” Hon såg på mig och jag nickade.
”Ja, faktiskt.”
Jag slängde en hastig blick över axeln, mot Ulrik, mötte hans blick. Trots att jag inte ville, så förstod jag orden han mimade.
Jag älskar dig. Fortfarande. Förlåt mig.
Jaha, här har ni del 3. Jag vet att det händer en hel del, väldigt snabbt, men jag hoppas att ni samtidigt får några förklaringar till vad som hänt sedan den första delen av Afterall slutade.
Hej
Q & A
Starlighted - Del 2
”Hej.” Jag slog igen ytterdörren efter mig och sparkade av mig skorna. Mina föräldrar gav mig låga hälsningar till svar, men verkade inte bry sig mer än det.
”Det finns mat i kylen om du vill ha.” Mammas röst kom svävande från köket och jag lutade mig mot dörrkarmen. Såg på henne.
”Jag äter om en liten stund.” Jag drog fingrarna genom håret och såg på medan hon hällde upp kaffe i en kopp, drack några klunkar. Hon såg lika trött ut som jag kände mig.
”Gör du så.” Hon suckade och rörde hastigt vid min arm då hon lämnade rummet. Jag visste att hon hade det lika svårt som oss andra. Om inte svårare.
Jag suckade och tog några ytterligare steg in i köket. Öppnade dörren in till kylskåpet. Jag var hungrig, trots att jag och Kelly ätit tidigare under eftermiddagen, så jag insåg att det var bäst att äta direkt. Annars skulle jag säkerligen komma in i någon typ av svältcirkel. Det skulle inte förvåna mig i sådana fall.
Maten åkte utan vidare eftertanke in i mikron och jag sjönk ner vid köksbordet i väntan på att den skulle värmas upp. Det fanns inte mycket annat att göra.
Jag kände hur mobilen surrade till i fickan och jag drog upp den. Fann ett nytt sms från JB som jag hastigt svarade på. Det var ändå inget som var något viktigt som jag behövde fundera över.
Mikron pep sitt öronbedövande pip och verkade inte precis nöjd med att jag tog lite för lång tid på mig att resa mig från bordet för att stänga av den. Förbannade maskin.
Dagen därpå steg jag på bussen tätt följd av Kelly. Trots att vi inte gick på samma gymnasium, så slog vi ändå följe så ofta vi kunde. Det blev trevligare på det viset. Man fick lite sällskap.
”När slutar du idag?” Kelly satt med mobilen i handen och kollade igenom sitt eget schema.
”Någon gång runt halv två.” Jag log retsamt mot henne då hon suckade tungt.
”Jag slutar fyra. Det är fredag, fattar de inte att man vill vara lite ledig?” Hon rynkade irriterat pannan och slängde tillbaka mobilen i fickan som om den sagt något riktigt oförskämt.
”Men sedan har vi bara några veckor skola kvar, eller hur? Tio veckor sommarlov är en bra kompensation till en eftermiddag i veckan.” Jag kvävde en gäspning och drog fingrarna genom hästsvansen som jag valt att sätta upp håret i. Trots att skolan blivit mycket hårdare och tuffare sedan jag börjat gymnasiet, så var det roligare än tidigare. Jag hade ju valt precis vad jag ville göra. Jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv om det inte kändes bra.
”Säg vad du vill.” Kelly ryckte surt på axlarna och såg framåt mot de som nyss stigit på bussen. Hennes tidigare trumpna uttryck byttes nu istället mot förvåning. ”Cass, titta inte nu, men jag tror Ulrik nyss steg på bussen.” Hon hade lutat sig närmare mig och mumlat det lågt i mitt öra för att ingen annan skulle höra.
”Fasiken”, muttrade jag, då jag kände igen den bekanta gubbkepsen och det blonda håret. Hastigt vände jag bort blicken och låtsades vara upptagen med att leta igenom väskan efter något.
Låt honom inte se mig, låt honom inte se mig.
Tankarna snurrade som på högvarv och jag ville nästan se på honom, se vad som förändrats och inte. Men då skulle han säkerligen se mig och jag det var något jag inte ville. Det var meningen att han skulle vara ett avslutat kapitel. Inget annat.
Jag hörde hur han passerade mig, uppenbarligen verkade han inte märka av mig. Bra var väl det.
”Han har satt sig”, viskade Kelly och slängde en diskret blick bakom sig. Jag nickade och vågade mig på att följa hennes blick. Jag kunde inte säga att jag inte var nyfiken, för det var jag. Det var i princip ett halvår sedan jag sett honom senast.
Han var sig lik, kanske hade såg han lite äldre ut, men annars verkade han vara samma person. Inga egentliga, större ändringar. Men jag visste att det var mer inom musiken det ändrats. Hans fans hade ökat betydligt och han hade kommit trea i Melodifestivalen. Det var mycket som förändrats, men minst lika mycket som det inte hänt ett dugg med.
Under större delen av bussresan satt jag tyst, försökte göra mig så osynlig som möjligt. Om Ulrik märkte av mig och kom fram för att säga hej, så visste jag inte vad jag skulle göra. Det skulle kännas så fel att stå öga mot öga med honom igen och prata som om inget hade hänt. Det skulle inte fungera.
”Hej då Kels.” Jag log tveksamt mot Kelly då hon reste sig upp för att stiga av bussen. Jag hade önskat att hon kunnat stanna kvar några hållplatser till, men jag visste att det inte var möjligt. Hon hade, liksom jag, lektioner att komma i tid till.
”Vi ses.” Hon log ett lugnande leende och rättade till väskan på axeln. ”Det går bra.” Med de orden lämnade hon mig ensam.
Jag satt där, på helspänn de sista hållplatserna. Väntade hela tiden på… något. Men inget kom. Inte för att jag egentligen visste vad det var ändå.
Jag reste mig hastigt upp då bussen bromsade in och sållade mig till den lilla grupp människor som skulle av på samma hållplats som jag.
”Hej. Det var länge sedan.” Hans mjuka röst bakom mig, fick mig att stelna till. Jag kunde inte förmå mig till att vända mig om och ge honom ett dräpande svar. Jag kunde bara stå där, hopplöst väntande på att bussdörrarna skulle slås upp så att jag slapp ifrån honom. Jag klarade inte av det.
De framför mig rörde sig framåt och jag följde hastigt efter. Hörde mot min vilja hans fotsteg som följde mig ut på gatan. ”Cass, vad är det?” Hans hand som slöt sig kring min handled och tvingade mig till att vända mig om. Det var det jag velat undvika mest. Att han rörde vid mig.
”Släpp mig”, mumlade jag och undvek att möta hans blick. Jag litade inte på honom längre. ”Bara låt mig vara.” Jag drog armen ur hans grepp och gjorde en ansats till att lämna honom bakom mig.
Det verkade inte riktigt vara vad han tänkt sig.
”Cassie, vad är det? Jag vill bara prata med dig.” Han slöt upp vid min sida, log ett vänligt leende.
”Vad får dig att tro att du kan dyka upp här efter ett halvår och låtsas att inget förändrats?” Jag blängde på honom. Han såg mållös ut, något som passade mig fint.
Med hastiga steg stack jag därifrån. Nu förföljde han mig inte längre. Det var bara bra. Han var en idiot i mina ögon. En uppblåst, tjockskallig idiot som jag inte ville veta av längre. Han kunde hålla sig till sin musik och sina fans, bara han höll sig borta från mig.
”Hej Cass.” JB log ett brett leende mot mig, då jag slog upp dörren till mitt skåp. Min morgon var helt klart förstörd. ”Hörru, vad är det?” Leendet lämnade hastigt hans läppar och han slog igen sitt eget skåp med en ljudlig smäll.
”Inget”, muttrade jag och plockade åt mig böckerna och datorn.
”Det är visst något. Kom igen, berätta för doktor JB vad det är som bekymrar dig.” Han förvrängde rösten för att låta äldre och jag kunde inte låta bli att le. Han fick mig alltid på bättre humör.
”Jag träffade du vet vem.” Jag bet mig i läppen och undvek hans blick. Passade på att låsa skåpet och luta mig mot det.
”Åh.” JB placerade en hand på min axel. ”Säg till om du vill att jag ska spöa upp honom eller nåt.” Han blinkade retsamt, men jag skakade bara på huvudet till svar.
”Han är inte värd det.”
”Jag vet.” JB suckade och fattade vänskapligt tag i min hand. ”Kom, vi måste bege oss till klassrummet. Annars blir Mattemonstret Margit arg.” Jag skrattade lågt.
”Du och dina smeknamn på lärare.” Jag himlade med ögonen. ”Undrar vad de skulle säga om de visste om det?”
”Jag tror att de skulle ge mig MVG i allt eftersom jag är så fruktansvärt kreativ.”
”Ja, men då är det väl dags att du berättar för dem då. Jag kan hjälpa dig på traven.” Han visste att jag skämtade, men såg ändå dödligt förtvivlad ut.
”Gör du det så mördar jag dig.” Han försökte se hotfull ut, något som han inte lyckades så speciellt bra med.
”Okej, okej.” Jag ryckte enkelt på axlarna. ”Jag försökte bara hjälpa dig, det är allt.” Jag log snett, insåg att han faktiskt lyckats höja mitt humör. Det var trevligt med sådana vänner.
”Så kom nu. Då hjälper du mig mest.” JB vinkade manande med handen och jag insåg att vår lektion redan börjat. Hoppsan…
”Kom igen Cassie! Vi missar bussen med ditt söl.” JB stod strax innanför dörren och tog några otåliga skutt på stället. Jag suckade bara tungt till svar och hängde väskan över axeln.
”Och vad är det med dig? Det är en shoppingtur med Kelly, det är allt. Du brukar ju avsky att shoppa.” Jag följde honom ut genom dörren och passade på att få på mig mina solglasögon för att den starka solen inte skulle göra mig blind. Lördagen skulle i sådana fall bli förstörd.
”Ja, men jag kanske tycker att det ska bli trevligt.” JB bet sig i läppen och vände bort blicken. Det var nästan att jag anade att han rodnade. Kunde det faktiskt vara så att han gillade Kelly? Det skulle i och för sig inte vara så konstigt, men det kändes… konstigt att tänka på. Att mina två bästa vänner kanske gillade varandra. Jag visste inte vad jag skulle säga om det i sådana fall.
”På så vis.” Jag ryckte enkelt på axlarna och låtsades vara fullt upptagen med att få upp mitt busskort ur väskan.
Himlen var vackert blå en dag som denna och trots att klockan bara var tio, så var det stekande hett. Jag var glad över att jag valt att bära mina korta jeansshorts och ett linne. Annars hade jag dött av värmeslag inom tio sekunder.
”Bussen är här.” JB hade på nytt tagit på sig sitt otåliga sätt och jag himlade med ögonen.
”Lugna dig Kalle Kanin. Folk kan tro att du är hög på nåt.” Min ord fick honom att stanna upp och se förvånat på mig.
”Åh.” Han verkade inte ha något bra svar på det, utan steg bara på bussen efter mig.
Jaha, här har ni del 2 :) Jag fick stoppa mig själv nu, då jag inte fattat hur lång den blivit. Det hade ju blivit huuuur hemskt som helst om den blivit en hel sida till ;)
Q & A
Vill du ta kontakt med mig? Mejla då till 
