Månaderna gick. Jag och Ulrik hade flyttat ihop permanent i min lägenhet. Hans föräldrar sa ändå inget. Han var arton och de tyckte bara att det var bra att han tog hand om mig. Vad det nu kunde betyda.

Min mamma och Gabriel skiljde sig under vintern, insåg att de inte funkade tillsammans, och mamma flyttade även hon tillbaka till Sverige. Sålde allt och flyttade.

Gabriel, Tyler och Jessica bodde alla kvar i Australien, då båda mina småsyskon kände att de hellre ville bo tillsammans med sin pappa. Egentligen hade jag inget emot det, trots att jag såklart ville träffa dem.

Tom hittade ganska snart en ny flickvän, Hayley. De passade mycket bättre ihop än vad han och Michelle någonsin gjort och det dröjde inte länge innan de bestämt sig för att gifta sig. Ingen protesterade efter att man sett hur lyckliga de var tillsammans.

För mig och Ulrik verkade inget förändras. Visst, vi hade våra duster ibland, men vi blev alltid sams snabbare än man kan blinka. Vi älskade varandra alltför mycket för att kunna vara ifrån varandra.

Det gick bara bättre och bättre för honom i hans karriär. Då han fyllt 19, turnerade han runt halva Europa, i princip. Jag följde med några gånger, men kände ofta att det var bättre om jag höll mig borta från hans karriär. Det var en annan värld än den jag hörde hemma i. Världarna borde inte blandas ihop.

Ljudet av publikens vrål och sång då de sjöng med i Ulriks låtar, fick mig att le. Jag hade stått bakom scenen och lyssnat ett bra tag nu, visste att detta var det tredje extra numret han körde. Han skulle snart vara klar, det var jag säker på.

Jag hade nyss fyllt 18, han var 20 och spelade på ett utsålt Scandinavium. Det var knappt att någon av oss förstod att det faktiskt hänt. Att han blivit så stor.

”Hej.” Hans soliga leende gick inte att ta miste på. Han satte ifrån sig gitarren och stegade fram till mig. Jag kramade mjukt om honom, njöt av hans kroppsvärme. Det var inte precis varmt bakom scenen.

”Hej på dig också.” Jag kysste honom mjukt och strök undan luggen ur pannan på honom. ”Det lät jättebra och publiken verkade gilla det.” Jag log, hade inget mer att säga. Jag ville att han skulle lugna ner sig lite, innan jag berättade det jag var här för att berätta. Något som skulle förändra våra liv.

”Ja, det verkade så.” Han fattade tag om min hand, ledde mig till sin logé. ”Hur länge har du varit här då?” Han sjönk ner i soffan bredvid mig, drog av sig gubbkepsen. Den satt alltjämnt där. Hade knappast bytts ut.

Jag ryckte lätt på axlarna till svar, drog upp en klämma ur väskan, så att jag enkelt kunde sätta upp håret för att få det ur vägen.

”Jag kom väl för en halvtimme sedan eller nåt. Det blev många extranummer där i slutet.” Jag skrattade lågt, försökte dölja min nervositet. Han instämde i skrattet, verkade inte märka av att något var annorlunda.

”Ja, men jag ville ju göra publiken nöjd.” Han suckade tungt. ”Något speciellt du ville? Du brukar ju inte komma till spelningarna så ofta.” Han gav mig en misstänksam blick.

”Jag har något att berätta”, mumlade jag, såg osäkert på honom. Han rynkade pannan, verkade direkt orolig.

”Vad är det? Har det hänt något?”

Jag drog ett djupt andetag, fattade tag om hans hand.

”Jag är gravid, Ulrik.” Jag hade trott att min röst skulle te sig stark, men till mitt missnöje blev det hela bara till en viskning.

”Va?” Han stirrade chockat på mig och jag vände hastigt bort blicken, då jag kände hur tårarna steg i ögonen. Jag ville inte gråta. Inte nu. ”Alex, det är ju underbart.” Han skrattade lågt, lät fortfarande chockad på rösten. ”Sedan hur länge?”

”Läkarna trodde att det varit i några veckor bara.” Jag såg på honom. ”Men jag tror inte att jag kan behålla det.” Jag bet mig i läppen, såg medan leendet försvann från hans läppar.

”Varför inte? Vi har gott om plats.”

”Det är inte det. Ulrik, du har en fantastisk karriär, du har inte tid med ett barn. Jag känner att jag är för ung. Jag klarar inte av det.” Jag vägrade se på honom, visste att jag säkerligen gjorde honom besviken.

”Jag förstår.” Han lät sorgsen på rösten, men jag visste att han förstod. Han skulle aldrig säga emot mig kring ett sånt här beslut. Det var trots allt jag som skulle bära barnet i nio hela månader.

”Men jag säger inte att jag inte vill ha barn alls”, mumlade jag och placerade en hand på hans axel. Han hade vänt sig bort och jag insåg att jag förstört hans dag. ”Förlåt, jag borde kanske inte ha berättat. Inte nu. Du har fans att ta hand om.” Jag reste mig upp, hängde väskan över axeln. ”Vi ses hemma sen.” Jag drog med handen över ansiktet för att eliminera eventuella tårar.

”Alex, vänta.” Han högg tag i min hand, tvingade mig att stanna till. Jag vände mig halvt om, mötte hans blick. ”Jag är glad över att du berättade, okej? Jag vill att du ska kunna berätta allt för mig.” Han log försiktigt, suckade. ”Gå hem och byt om till något fint, så går vi ut och äter sen, okej?” Han fick en retsam blick i ögonen. ”Jag har en överraskning.” Jag såg undrande på honom, innan jag nickade.

”Okej.” Jag kysste honom mjukt.

”Jag hämtar dig hemma, halv sju. Var redo då.” Han blinkade, släppte taget om mig.

”Vi ses.” Jag log, lämnade sedan rummet.

Vid halv sju hade jag klätt i mig i en enkel klänning och ett par Converse. Jag hade inte den blekaste aning om Ulrik bytt kläder någon annanstans, eller om han smugit upp när jag inte märkt, men i vilket fall som helst bar han en kavaj, mörka jeans och en gubbkeps som jag antog var ny, då jag hoppade in i bilen bredvid honom.

”Halloj.” Han log, trummade med fingrarna mot ratten.

”Hej.” Jag log tillbaka. ”Så, var ska vi?”

”Jag tror du kan gissa.” Han bet sig i läppen, startade bilen och svängde ut på gatan. Han höll tyst under resan, lät inte ett ord leta sig ut över hans läppar. Om jag inte visste bättre, så var han… nervös. Jag valde att inte anmärka på det. Han hade antagligen inte smält nyheten än. Eller så var det något helt annat.

Han fann en parkeringsplats, direkt utanför en av våra favoritrestauranger och jag kunde inte låta bli att le. Han visste alltid vad han skulle göra för att göra mig glad.

Uppenbarligen hade han redan bokat ett bord, då han bara nämnde sitt namn för mannen i dörren och han visade oss till ett bord vid fönstret.

”Något speciellt vi firar”, frågade jag, trots att jag innerst inne hade en egen anledning.

”Du får allt vänta och se.” Han log hemlighetsfullt och gömde ansiktet bakom menyn. Jag såg misstänksamt åt hans håll en stund, innan jag ägnade mig åt min egen meny. Det var ingen idé att försöka pressa ur honom någonting.

Vi beställde vår mat, satt och pratade en lång stund. Det var helg, vi hade ingen brådska överhuvudtaget.

”Jaha”, mumlade jag och la ifrån mig skeden. Jag var mätt och nöjd, kunde egentligen bara somna direkt.

”Alex.” Ulrik såg allvarligt på mig. Han verkade nervös igen och jag mötte undrande hans blick.

”Ja?” Jag bet mig i läppen, kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Varför då?

”Jag har något jag vill fråga dig.” Han hade rest sig upp, drog upp något ur fickan.

”Ulrik”, viskade jag lågt, såg på medan han gick ner på ett knä. Jag kunde nästan ana vad som var på väg.

”Vill du gifta dig med mig?” Han höll en liten ask i handen, slog upp locket på den.

Jag stirrade på honom, medan ögonen tårfylldes. Jag var alltför chockad för att kunna säga något. Alltså nickade jag bara.

”Ja.” Jag lyckades få ur mig något, mitt emellan ett andetag och en viskning. Jag undrade om han överhuvudtaget hörde det, men jag antog att han måste ha uppfattat mitt svar på något sätt, då han reste sig upp och tog min hand i sin. Trädde ringen på mitt ringfinger.

”Jag är lättad över att du svarade överhuvudtaget.” Han skrattade lågt, kysste mig. Jag lade märke till att några av de andra gästerna på restaurangen gav oss nyfikna blickar, men ingen av oss brydde sig om det. Nu började resten av våra liv.

Jag kommer börja skriva på den nya under veckan, men jag vill komma in i den en bit innan jag publicerar första delen, så exakt när den kommer ut är oklart i nuläget.

Ge gärna lite kritik osv, på vad jag kan förbättra till nästa berättelse. Om det är något speciellt jag ska ha med och så!

Ha de gött!

Ljuden som slog emot mig, alla glada röster och skåpsdörrar som slog igen, fick mig att hastigt stanna till i dörröppningen och se mig omkring. Alla verkade så självsäkra, med koll på precis vad de skulle ta sig för. Ingen ägnade mig ens en blick.

Nervöst rättade jag till väskan på axeln och började ta mig fram längs korridoren. Bet mig i läppen av förväntan.

Jag visste vart jag skulle, men dock hade jag inte förväntat mig att till en början vara så ignorerad av de jag passerade. Det var inte Australien, där alla hälsade på alla, log vänligt mot de nya och inte drog sig för att hjälpa någon som var vilse. Här var det ingen som brydde sig på samma sätt.

Jag fick några undrande blickar här och var, men ingen bevärdigade mig ett leende eller en hälsning, alltså följde jag deras exempel och höll tyst. Vad skulle jag annars göra? Jag kände ingen annan än Jack och Ulrik här och båda gick tredje året. De började mycket tidigare än jag, vilket gjorde att jag inte kunde följa med dem. Jag fick helt enkelt klara mig själv.

En skylt med ordet ”Rektor” fångade min blick och jag stegade fram till dörren, knackade försiktigt på den.

Det dröjde inte många minuter innan dörren rycktes upp och jag fann mig stå öga mot öga med en kort man klädd i kostym.

”Ja?” Han såg frågande på mig, rättade till den fruktansvärt fula slipsen.

”Hej. Jag är ny här, Alexis Watson.” Jag visste inte vad mer jag skulle säga, men jag fann att en glimt av igenkännande glittrade till i hans ögon.

”Jaha, ja, där är du ja.” Han log bistert, sträckte fram handen. ”Rektor Claes Roth.” Jag skakade försiktigt hans hand och följde honom sedan in i rummet.

Ett litet kontor, egentligen inget som tilltalade mig.

Rektorn hade slagit sig ner bakom skrivbordet, som upptog det mesta av rummet, och visade med en trött gest att jag skulle slå mig ner i den stol som stod utplacerade strax framför mig. Jag såg inget skäl till att protestera, så jag gjorde helt enkelt som han sa.

”Jaha”, mumlade jag lågt, harklade mig besvärat.

”Ja, du skulle gå musiklinjen, alltså.” Han skrattade lågt för sig själv, som om det var något roligt. Skolan hade i princip bara musikinriktade linjer.

”Mhm.” Jag nickade, såg på medan han letade fram några papper.

”Du kommer gå i klass 1E. Lärarna och de andra eleverna kommer säkerligen kunna hjälpa dig med det mesta.” Han strök sig över det tunna håret och sträckte mig sedan en bunt papper. ”Här är scheman, information som rör skolan och liknande. Hoppas du kommer trivas.”

Jag nickade kort, stoppade ner papprena i väskan. Reste mig osäkert upp.

”Ja, då går jag väl då.” Jag hade fått veta av Ulrik var ”min” del av skolan låg, så jag var även nu säker på vart jag skulle. Dock skulle jag säkert behöva använda mig av schemat för att hitta rätt klassrum, men jag var inte orolig.

”Lycka till.” Rektorn lät ointresserad, verkade inte bry sig vidare.

Då jag på nytt steg ut genom dörren, fann jag den tidigare fulla korridoren öde. Ingen syntes till, något som gjorde mig lättad.

Med lätta steg, tog jag mig genom korridoren. Hittade ganska snart till vilken del av skolan jag skulle. Schemat visade på att min lektion hade börjat för tio minuter sedan, med matte. Det ämne jag tyckte minst om, men jag visste att det var nödvändigt.

”Hej Alex!” Den välbekanta rösten fick mig att le, se upp från schemat.

”Hej Ulrik.” Jag mötte hans blick. ”Borde inte du vara på lektion?” Han log och skakade på huvudet.

”Nej, jag har hålltimme för tillfället.” Han drog mig intill sig, lutade sin panna mot min. ”Själv då?”

”Tja, jag har en mattelektion som började för en stund sedan. Så jag måste gå.” Jag drog mig motvilligt ur hans famn och fingrade på remmen till min väska.

”Synd.” Han såg nedstämt på mig. ”Men vi ses ju hemma hos dig ikväll.” Han blinkade och drog handen genom håret.

”Har du flyttat in totalt, eller?” Jag skrattade lågt och slängde en blick på schemat i min hand.

”Vadå, får jag inte det?” Han la huvudet på sned med ett leende lekande i mungipan.

”Klart du får, men dina föräldrar saknar dig säkert.” Han ryckte bara på axlarna till svar. ”Ja, men vi ses.” Jag kysste honom mjukt, innan jag fortsatte längs korridoren tills jag fann rätt klassrum. Jag drog några djupa, nervösa andetag, innan jag knackade på dörren.

”Åh, du måste vara Alexis.” Läraren såg glatt på mig. En ung kvinna med mörkt hår och lysande gröna ögon.
”Ja, det är jag det.” Jag log försiktigt och steg förbi henne in i rummet, då hon gjorde en uppfordrande gest med handen.

Jag möttes av minst tjugo nyfikna ansikten som alla stirrade oförskämt på mig. Till min fasa, kände jag hur det hettade i kinderna och jag bet mig osäkert i läppen.

”Allihopa, det här är er nya klasskamrat. Alexis, skulle du kunna berätta lite om dig själv?” Jag nickade långsamt.

”Ja, jag heter då Alexis Watson, men alla kallar mig för Alex. Jag är född och uppvuxen i Australien, men då min mamma är svensk från början, så talar jag svenska, vilket jag antar att ni märker.” Jag tog en paus och hörde några låga skratt. Jag log, nu mer fylld med självförtroende. ”Jag flyttade hit till Sverige för några veckor sedan, då jag kände att jag behövde en förändring. Min kusin bor bland annat här, så jag visste att jag i alla fall kände någon.” Jag valde att avsluta där, sa inget om Ulrik. Jag visste mycket väl att han var mer känd här än i Australien. Det här var hans hemtrakter.

”Tack så mycket, Alex. Du kan sätta dig bredvid Holly.” Hon pekade på en rödhårig flicka, som satt nästan längst bak. Jag nickade, stegade fram mot henne och slog mig ner bredvid henne. Hon nickade vänligt mot mig och mötte min blick med sina gröna ögon.

”Hej”, viskade hon lågt.

”Hej.” Jag återgäldade hennes vänliga leende och tilltalade henne med samma låga tonläge.

Läraren började prata och jag försökte hänga med så gott jag kunde. Till min förvåning var matten här enklare än den jag hållit på med hemma i Australien. Uppenbarligen satsade de inte riktigt lika mycket på det här.

Matten följdes åt av musikteori, engelska och sedan lunch. Enligt Holly slutade vi sen, något som gjorde mig både förvånad och glad.

Holly var trevlig och så var även hennes vänner, Klara, Frida och Danielle. De gjorde att jag kände mig välkommen på en gång.

Under lunchen satt vi tillsammans och åt, de frågade mig om allt möjligt, pratade om sådant som jag kunde relatera till och visade att de faktiskt ville umgås med mig. Det gjorde mig både glad och lättad.

”Så, har du någon pojkvän?” Holly såg nyfiket på mig och jag bet mig nervöst i kinden, funderade en kort stund över om jag skulle ljuga och säga att jag inte hade det.

”Ja, det har jag.” Jag log, stoppade in en tugga av köttgrytan som serverades i munnen för att slippa prata.

”Är han härifrån eller från Australien?” Nu var det Klaras tur att fråga och hon väntade tålmodigt medan jag svalde ner min jättetugga.

”Härifrån.” Jag tog en klunk av mitt vatten, något som var ett misstag.

”Är det inte du som är tillsammans med Ulrik Munther?” Danielle såg triumferande på mig. Hennes fråga fick mig att spotta ut vattnet igen, rakt över resterna av min mat.

”Jag tar det som ett ja.” Frida log och räckte mig en servett, så att jag kunde torka upp det vatten som hamnat på mig.

”Hur vet ni det?” Jag såg undrande på dem.

”Det var en bild på Ulrik som kysste en tjej i tidningen igår. Hon såg ut som dig och nu vet vi varför.” Jag kände hur det hettade i kinderna vid hennes ord. Att jag inte tänkt på det. Ulrik var ju känd, så det var inte konstigt att han hade fotografer efter sig.

”På så vis.” Jag insåg att jag var tvungen att prata med Ulrik om det hela under kvällen. Jag undrade över om han visste om det, om han hade en aning om det och varför han i sådana fall inte berättat om det. Jag antog att han inte visste.

”Hur träffades ni då?” De såg på mig, nyfiket, och jag insåg att de säkerligen inte skulle lämna ämnet ifred förrän de fått veta allt. Så jag berättade.

Som det verkar just nu, så kommer det blir den 1800-tals inspirerade storyn. Har sett några kommentarer kring att den ska utspela sig i nutid, men storyn kommer inte att funka i sådana fall. Jag lovar.

Jag skrev de två storysarna för att jag ville ha något annorlunda, något som inte kommer bli precis som Afterall och Australian Moments har blivit. För att det ska funka, så måste jag blanda in något annat, så som en annan tidsepok eller något som är sience fiction/fantasy. Jag är bättre på att skriva sådant, än det jag skrivit nu.

Om ni kommenterar bra nu, så kanske del 30 kommer upp redan i morgon. Men jag kan inte lova något, då jag har två nationella prov den här veckan, muntliga i svenska och uppsatsdelen i engelska. Jag måste därför fokusera mycket på skolan, något som kan försvåra uppdatering. Men jag försöker så gott jag kan!

Ha de gött!

Solljuset letade sig in mellan gardinerna, rörde sig över mitt ansikte och fick mig att frustrerat höja handen för att skydda ögonen från det skarpa ljuset. Med en gäspning, satte jag mig upp i sängen, drog undan håret ur ansiktet. En blick på klockan sa mig att den var långt efter tio.

Min hand sökte av handen bredvid mig, men jag kunde inte känna av Ulriks kroppsvärme. Jag rynkade pannan, svängde benen över sängkanten. Lägenheten verkade vara helt tyst. Hade han stuckit efter att jag hade somnat? Hade han ångrat sig?

En klump började bildas i min mage, då jag hastigt drog på mig ett par jeans och en t-shirt, fäste upp håret i en slarvig tofs. Om han hade stuckit, svikit mig igen, skulle jag inte veta vad jag skulle ta mig till. Det räckte med en gång.

”Ulrik?” Mitt utrop fick inget svar och klumpen i magen vred sig ett smärtsamt varv. Jag hade faktiskt druckit kvällen innan, troligtvis hade även han gjort det. Ingen av oss hade varit särskilt klar i huvudet. Tänk om jag fattat honom fel, att det var alkoholen som talat och inte han?

Jag bet i i läppen, skyndade mig ut i vardagsrummet. Ingen där. Samma sak med badrummet. Tomhet. Inte en själ i sikte.

Jag förflyttade mig till köket. Ingen där heller. Bara en lapp på köksbordet.

Full av obehag, placerade jag händerna på var sida om lappen, lutade mig över den så att jag kunde läsa den sneda handstilen. Hans handstil, helt klart.

Hej Alex!
Drog bara hem en stund för att hämta lite kläder och handla något att äta. Tillbaka vid elva. Ville inte väcka dig, du sov så sött ;)

Vi ses!

/Ulrik xx

P.S. Lånade en nyckel av dig, om du skulle sova när jag är tillbaka!

Meddelandet fick mig att lättat andas ut. Varför hade jag varit så paranoid? Det var inte likt mig, inte alls.

Men jag antog att de senaste månadernas händelser hade förändrat mig. På något sätt.

Jag slängde en blick på klockan, fann att den var halv elva. Jag insåg att jag borde ta en dusch innan han kom tillbaka, ville inte se helt död ut.

Jag rotade hastigt ut en snyggare klänning ur garderoben och hoppade sedan in i duschen en kort stund.

Jag hann klä mig, städa undan lite och duka bordet, innan jag kunde höra hur nyckeln sattes i dörren, vreds om och handtaget trycktes ner. Sedan Ulriks välbekanta röst.

”Hej.” Han lät glad och jag stegade ut i hallen, mötte leende hans blick, då han hängde av sig jackan och ställde undan sina skor. Jag noterade att det var ett par gula Converse.

”Hej. Allt okej?” Jag fångade upp påsen han räckte mig och han nickade.

”Jovars. Själv då?” Han log och placerade sin väska på en krok. En stor väska, lade jag märke till. Han hade nämnt att han hämtade kläder, så jag antog att han tänkte sova över här ett tag, något som var helt okej med mig.

”Bara fint, nu när du kom.” Jag log retsamt, ledde vägen mot köket. Placerade påsen på köksbordet, började packa upp det han köpt. Riktig lyxfrukost verkade det bli av det hela.

”Hungrig?” Ulrik skrattade, började öppna olika paket och burkar som jag plockade upp. Jag nickade.

”Vad tror du?” Jag blinkade mot honom, knölade ihop påsen och tryckte slarvigt ner den i en låda. Orkade inte bry mig om den.

”Jag tror ingenting.” Han log, sjönk ner på stolen mitt emot mig. Vi började äta under tystnad, plockade åt oss av allt på bordet.

”Påminn mig om att jag ska betala dig för det här sen”, sa jag, tog en klunk av min juice. Han såg upp, skakade på huvudet, drack även han ur sitt glas för att skölja ner tuggan han nyss tagit.

”Det behöver du inte. Du kan göra något bättre för dina pengar.” Han log, fattade tag om min hand. Jag blängde på honom.

”Jag tänker inte leva på dig. Jag ska faktiskt söka jobb i veckan. Har två jobbintervjuer än så länge.” Jag drog handen ur hans grepp, korsade armarna över bröstet, log nöjt. Han skrattade lågt.

”Säger du det så. Men jag tar inte emot några pengar från dig.” Han reste sig upp, stegade fram till mig, placerade en hand på min axel.

”Men i så fall får du dem i form av en present istället.” Jag såg upp på honom, blinkade retsamt. Reste mig upp så att vi stod öga mot öga. ”Ge mig kvittot, så får jag se priset.” Jag sträckte fram handen mot honom, men han skakade bara på huvudet, drog upp något ur fickan, knölade ihop det i handen.

”Aldrig i livet.” Han backade undan, småsprang ut i rummet. Skrattade retsamt.

”Kom hit”, ropade jag, skyndade efter honom.

Så höll vi på en stund, jag jagade honom runt lägenheten, fram tills jag hade motat in honom i ett hörn i vardagsrummet. Han log mot mig, höll handen med kvittot utom räckhåll för mig.

”Jag ger upp”, skrattade han lågt, mötte min blick. Jag andades lättat ut, sträckte mig efter hans hand. Han släppte den hopskrynklade pappersbiten i min hand och jag vecklade upp den. Det var lappen han lämnat på köksbordet tidigare på dagen. Jag blängde på honom, boxade till honom på armen.

”Var är kvittot?” Han skrattade.

”Jag slängde det på väg från affären.” Han log åt min misstrogna min. ”Tror du att jag tar med mig det, när jag visste att du skulle fråga efter det? Icke sa nicke.” Han log på nytt, strök undan en hårslinga ur mitt ansikte.

”Hm.” Jag såg på honom en kort stund, innan jag lutade mig mot väggen bredvid honom, slöt ögonen för att hämta andan efter att vi rusat runt lägenheten.

”Jag kan väl hitta på ett sätt som du kan betala mig tillbaka på, utan pengar.” Jag kunde känna hans lugna andetag mot mina läppar, antog att han placerat sig framför mig, men jag ville inte öppna ögonen för att se efter. ”Det finns många sätt”, mumlade han lågt, innan han kysste mig mjukt. Jag kunde känna hur han placerade en hand på var sida om mitt huvud på väggen, hur han lutade sig försiktigt mot mig. Jag insåg att jag inte skulle komma någon vart med att vara sur, så istället kysste jag honom tillbaka och drog fingrarna genom hans lena hår.

”Vad tycker du vi ska göra?” Jag hade vänt bort huvudet, slagit upp ögonen. Han ryckte på axlarna, körde ner händerna i fickorna.

”Ingen aning.” Jag märkte hur hans blick letade sig bort mot tv:n och jag log.

”Ska vi köra en riktig slappardag med bara en massa film och inget jobb?” Jag bet mig i läppen, mötte hans blick. Han nickade.

”Det låter fint.”

”Om du plockar fram filmer, så fixar jag snacks.” Jag väntade inte på svar, utan stegade istället ut i köket, hällde upp chips i en skål, plockade ner två glas från skåpet och tog ut en flaska läsk ur skåpet.

Då jag återvände till vardagsrummet, satt Ulrik redan i soffan med en hög filmer framför sig. Jag lade märke till att båda mina Glee boxar fanns med, samt ett stort antal Harry Potter filmer. Så länge det inte fanns några skräckfilmer, så var jag nöjd.

”Vilken ska vi börja med?” Han såg på mig, hällde upp läsk i sitt glas. Jag ryckte på axlarna, började titta igenom högen. Höll upp första Harry Potter filmen.

”Blir den här bra?” Han nickade och jag reste mig ut soffan, matade in skivan i dvd- spelaren. Satte igång tv:n och drog gardinerna för fönstren för att göra rummet mörkare, innan jag sjönk ner i soffan igen och satte igång filmen. Ulrik placerade armen kring mina axlar och jag lutade huvudet mot hans bröst. Drog in hans doft. Det fanns knappast något som var bättre än det här.

Annars då? Ja, jag hade tänkt ha en Twitcam om en kort stund och jag hoppas att ni kan tänka er att kolla! :) Skulle vara jättekul! Det är min första någonsin, alltså är jag lite osäker på vad jag ska prata om, osv., så om ni skulle vara så snälla och ställa lite frågor, osv, skulle det vara kul! Ni kan antingen göra det genom Twitter eller genom bloggens Facebook sida! Jag kommer posta där och på min Twitter när Twitcamen börjar, så antingen håller ni ett öga på FB eller så kan ni följa mig på Twitter: @CurlyLouCarrot

EDIT: Twitcamen har blivit flyttad till imorgon, då det har blivit för mörkt i mitt rum för att webbkameran ska fungera ordentligt :( Ledsen för det, men som sagt, vi hörs imorgon istället!

Ha de gött och hoppas att ni kollar!

Större delen av den kommande veckan, hjälpte Jack mig att börja hitta runt staden. Jag ville kunna vara så självgående som möjligt. Jag ville kunna ta mig runt själv.

Patrik och Marita gjorde sitt bästa för att hjälpa till, men de förstod att jag föredrog Jacks sällskap framför deras. Istället fortsatte de leta lägenhet, något som gjorde att det kröp av förväntan inom mig. Jag ville flytta så snart som möjligt.

Det var inte det att jag inte tyckte om att bo hos Marita, Patrik och Jack, utan det var mer det faktum att deras lägenhet mer och mer började kännas som Ulriks andra hem. Han var där för mycket för att jag skulle kunna känna mig bekväm. Jag visste helt enkelt aldrig när han skulle dyka upp nästa gång och det fick mig att känna mig otrygg. Jag ville inte träffa honom, men då han nu visste om var jag befann mig, så verkade han göra sitt bästa för att försöka få prata med mig. Jag ville helt enkelt få komma bort från honom.

Och så, till slut, lyckades Patrik hitta en lägenhet. Den verkade perfekt för mina behov. En liten etta, bara två hus ifrån deras. Billigare än väntat var den också. Jag kärade ner mig i den direkt.

Nu hade jag min egen lägenhet, något som känts långt borta för ett halvår sedan. Men nöjd var jag. Jag kände mig fri. Ingen kunde bestämma över mig, ingen kunde säga till mig att det jag gjorde var fel.

Jag hade inrett lägenheten, så att den liknande mitt rum där hemma, men med vissa förändringar som passade mig bättre. Senaste gången jag hade ändrat i mitt rum, var åratals sedan och det kändes inte riktigt som om allt var min stil längre.

Mamma och Gabriel stod för hyran, något som gjorde mig lättad. Pengar var egentligen det som jag var mest orolig för och jag var väl medveten om att jag skulle behöva skaffa mig ett jobb så snart som möjligt. Men jag kunde skjuta det en bit in i framtiden, i alla fall för några veckor.

Det var lördag, på måndagen skulle jag börja på min nya skola, där jag skulle plugga resten av året. Jag visste att det skulle bli totalt annorlunda mot vad jag var van vid, men jag hoppades på att det kanske skulle bli bättre.

Jack hade till slut övertalat mig till att vi skulle gå ut och festa. Jag antog att det var bara nu som jag skulle ha tid med det. Jag skulle ha fullt upp med plugg senare, speciellt som jag kom flera veckor efter att terminen börjat.

”Klar?” Jack såg frågande på mig och jag nickade. Jag var iklädd ett par vita, slitna jeans och ett ljusblått linne. Jag drog för säkerhetsskull en kofta över axlarna och följde Jack ut genom dörren.

Uppenbarligen skulle vi hem till någon av hans kompisar. Enligt honom skulle det vara en lugn fest, utan alkohol men jag tänkte ändå vara på min vakt. Jag visste att jag säkerligen skulle vara den yngsta där, vilket betydde att de andra lätt kunde smyga in alkohol utan min vetskap.

Då vi anlände till huset, som var en stor vit villa, var festen redan i full gång. Någon lugn fest var det knappast, men jag brydde mig inte. Så länge inget farligt hände, så var jag bara där för att ha kul.

Jack verkade direkt hitta folk att prata med och jag höll mig mest i bakgrunden. Jag kände ingen, så det var inte mer än rätt. Jag ville inte tränga mig på.

Timmarna förflöt. Jack hade sedan länge försvunnit iväg med någon storbystad blondin som inte slutat klänga på honom. Jag hade hållit mig vid sidan, mest pratat med de som pratat med mig. Jag hade egentligen inte lärt känna någon, men några namn hade jag trots allt lärt mig. Det kunde vara bra att ha för framtiden.

Tanken på att någon kunde ha hällt sprit i bålen, hade knappt släppt mina tankar på hela kvällen och jag insåg att så var fallet, speciellt som alla verkade på mycket bättre humör och jag själv kände det som om allt verkade mycket roligare, mycket bättre.

Ett lågt skratt letade sig ut över mina läppar och jag slog handen för munnen för att kväva det och efterkommande skratt. Vad skrattade jag egentligen för? Det fanns inget i rummet som skulle kunna tänkas vara roligt.

”Skulle du vilja dansa?” Rösten var välbekant, men min alkoholpåverkade hjärna gjorde inga kopplingar. Även personen i fråga verkade ha druckit en hel del, men jag tänkte inte över det vidare, utan nickade bara kort och fattade tag om hans utsträckta hand.

”Så, hur kom du att komma hit?” Jag hoppades på att min röst inte lät alltför sluddrig. Det skulle bara få mig att känna mig generad dagen efter, när alla tankar kom tillbaka.

”Jag känner killen som bor här.” Han tvingades luta sig ner och prata i mitt öra för att höras över musiken. Jag tog tillfället i akt och drog ett djupt andetag för att känna hans doft. Även den kändes välbekant och fick minnena att börja röra sig i bakhuvudet. ”Själv då?” Han lät stark på rösten och jag insåg att han säkerligen inte druckit lika mycket som jag, trots att jag knappt druckit något, egentligen. Någon mugg här och där, det var allt.

”Min kusin känner en hel del folk här, så jag hängde bara på.” Jag log, kände hur han vilade händerna på min midja.

”På så vis.” Han log tillbaka och jag kunde känna hur det pirrade till någonstans i magtrakten. Vad var det här?

Och så, utan förvarning, lutade han sig ner mot mig, drog mig närmare intill sig, och tryckte varsamt sina läppar mot mina. Jag visste till en början inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle göra.

Men innan jag hunnit bestämma mig, vände han bort huvudet och bet sig pliktskyldigt i läppen. ”Ledsen för det där.”
”Det är okej”, mumlade jag och sökte efter hans blick. Han såg på mig och i det ögonblick hans blågröna ögon mötte min blick, kändes det som om det gick en stöt av igenkänning igenom mig. Jag tog hastigt ett steg bakåt, bort från honom och bet mig i läppen, krampaktigt.

”Vad är det?” Han verkade ännu inte ha fattat vem jag var, om han nu inte visste.

”Jag…” Mer fick jag inte ur mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle följa mitt hjärta, som skrek åt mig att kyssa honom igen, att aldrig släppa honom, eller om jag skulle följa mina förvirrade tankar som sa åt mig att springa så snabbt jag bara kunde. Var spelade ingen roll, bara jag försvann bort från honom.

”Jag menade verkligen inte att kyssa dig, jag lovar. Det bara…” Han avbröt sig och drog handen genom det blonda håret. Jag ruskade bara långsamt på huvudet och vände på klacken, störtade ut ur rummet, knuffade dansande par åt sidan, jag ville bara komma bort därifrån. Bort, bort, bort.

Den svala nattluften slog emot mig likt en vägg och jag kippade efter andan. Saktade ner för att kunna andas ordentligt, innan jag styrde stegen nerför gatan, bort från huset.

Jag märkte knappt av kylan som fick huden att knottra sig på armarna eller tårarna som störmade nerför mina kinder. Det lilla smink jag burit var säkerligen utsmettat, vilket betydde att jag troligtvis inte såg så speciellt klok ut.

Jag gick och gick, hur länge eller hur långt visste jag inte. Det enda jag visste var att jag inte hade den blekaste aning om var jag var.

Jag sjönk ner på en kall parkbänk och körde ner handen i fickan för att plocka upp mobilen. Jag behövde ringa Jack.

Det var då det slog mig. Mobilen fanns inte i fickan, utan snarare låg den hemma på skrivbordet. Jag stönade lågt och lutade huvudet i händerna.

”Behöver du hjälp?” Där var den igen, den välbekanta rösten. Jag såg upp, mötte hans blick då han slog sig ner bredvid mig på bänken.

”Jag är vilse, det är allt.” Jag suckade och höll blicken fäst på mina skor. Jag var smått illamående, men inte bara av alkoholen.

”Jag kan hjälpa dig, om du låter mig.” Hans röst var full av värme och medkänsla, men jag såg trots det inte upp. Ville inte möta hans blick. ”Alex, jag vet att det är du. Jag visste att det var du där borta också. Jag bara… Jag ville få se dig, få se dig le igen.” Han placerade en hand under min haka och vände upp mitt ansikte mot sig. ”Jag är ledsen för att jag var en sådan självupptagen idiot. För att jag sårade dig, för att jag stack. Förlåt mig, för allt.”

Det var som om alla känslor jag byggt upp, som om hela min försvarsmur sprack upp vid hans ord. Jag svalde hårt, visste inte vad jag skulle säga.

”Jag förlåter dig”, viskade jag, kände hur tårarna på nytt började rinna. Han log, drog med tummen över mina kinder.

”Gråt inte”, mumlade han och drog mig intill sig. ”Snälla, gråt inte.” Jag såg upp, mötte hans blick.

”Om du lovar att kyssa mig”, fick jag fram och han skrattade lågt.

”Det kan jag ordna.” Mjukt lutade han sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka, ovanligt ivrigt, och drog fingrarna genom hans mjuka hår. Hans ena hand vilade på min midja och jag kunde känna hur hans varma fingrar snuddade vid den hud som blottades efter att mitt linne glidit upp en kort bit. Hans kroppsvärme gjorde att kylan lämnade min kropp, dubbelt så fort som den hade kommit. Det kändes som om jag var hemma igen, som om mitt liv tagit en ny, bättre vändning. Jag hade honom tillbaka, den Ulrik jag älskade och kände.

”Vi borde kanske ta oss hem”, fick jag fram, mötte hans blick då han lutade sin panna mot min.

”Jag antar väl det.” Han bet sig i läppen och lät sitt ena pekfinger följa min käklinje. Jag log och placerade en kyss på hans läppar.

”Problemet är bara det att jag inte har den blekaste aning om var jag är.” Jag suckade och följde honom, då han reste sig upp.

”Men då är det ju bra att du har mig. Jag vet exakt var vi är. Du behöver bara säga var vi ska.” Han log brett och la armen kring mina axlar.

”Vi ska hem till mig.” Jag log, uppgav adressen. ”Om inte du har något bättre förslag.”

”Din lägenhet blir det alltså.” Han nickade och började sedan föra mig längs gatan. Det dröjde inte många minuter innan jag började känna igen mig och jag insåg att jag inte varit långt hemifrån. Högst fem minuter.

Ulrik väntade tålmodigt medan jag låste upp dörren och släppte in honom i lägenheten. Han nickade gillande mot mig och log.

”Jag kommer strax.” Jag drog av mig mina skor, lämnade honom i hallen medan jag skyndade in i sovrummet, skickade iväg ett hastigt sms till Jack för att berätta att jag tagit mig hem. Jag fick inget svar och antog att han antingen var kvar på festen eller gått hem för att sova.

”Vad fint du har fått det.” Ulrik dök upp i dörren, lutade sig nonchalant mot dörrkarmen. Jag ryckte på axlarna.

”Jag antar det.” Han skrattade lågt och stegade fram till mig. Placerade armarna kring min midja.

”Jag kan inte få nog av att ha dig hos mig igen”, mumlade han. Kysste mig mjukt.

”Tur att jag inte tänker försvinna någonstans än på ett tag.” Jag log, kysste honom tillbaka, samtidigt som jag backade bakåt mot sängen. Han följde mig villigt, placerade sig bredvid mig.

Jag la mig på sidan, mötte hans blick och drog fingrarna genom hans hår. ”Du älskar mig, sant eller inte?” Jag viskade fram det, kunde inte låta bli att le åt citatet från Hungerspelen. Jag hade verkligen fått serien på hjärnan den senaste tiden.

”Sant”, viskade han hest, lutade sig över mig och kysste mig mjukt. Förde in händerna under mitt linne.

”Tur det”, mumlade jag och kysste honom tillbaka, kände hur hans fingrar kittlade min bara hud.

”Du är redo, sant eller inte?”, mumlade han, lutade sig bakåt ett kort ögonblick för att hämta andan.

”Sant”, fick jag ur mig, drog på nytt fingrarna genom hans hår. Han log, tryckte sig försiktigt mot mig och kysste mig, ivrigare än förut.

”Samma här.” Vid hans ord, slöt jag ögonen, lämnade över det hela i hans händer. Han verkade veta vad vi höll på med och jag litade nu faktiskt på honom.

---

Halloj, halloj!

Här får ni äntligen del 27, lite senare än beräknat, men min inspiration valde att överge mig när jag nästan var klar. Satt och skrev igår, trodde att jag skulle bli klar, men var rätt trött. Men nu får ni en del i alla fall! :)

Själv är jag otroligt nöjd med den, om jag får säga det själv.

Hoppas ni gillar den också!

Ha de gött!

Tre månader senare, 20:e september 2012

Månaderna hade rasat förbi i en faslig fart. Det var knappt att jag kom ihåg något som hänt, men det kunde jag egentligen vara glad för. Vad fanns det egentligen att komma ihåg?

Jag och Zack hade dejtat ett par veckor, något som slutade i katastrof. Vi hade helt klart känslor för varandra, men det funkade helt enkelt inte. Det slutade med att vi bröt all kontakt totalt. Vi blev sådana ovänner.

Efter det hade mitt liv blivit rent ut sagt tråkigt. Jag såg på medan alla andra gjorde roliga saker, saker som jag inte riktigt kunde känna mig delaktig i. Jag ville bort från allt.

Det var i augusti, någon vecka innan skolan började, som jag kom med den briljanta idén. Jag skulle flytta. Inte in till Sydney, som Tom hade gjort, utan någon annanstans. Till outforskade marker. Svaret hade slagit mig som en stekpanna. Jag skulle flytta till Sverige. Jag kunde språket, jag kände folk där, jag hade alla möjligheter. Jag kunde börja om totalt.

Så, här stod jag nu. På flygplatsen med ett ton bagage, i väntan på Jack och Marita. Jag hade valt att skaffa mig en lägenhet i närheten av där de bodde för att inte behöva vara helt ensam och de hade mer än gärna varit villiga att ta hand om mig. Det gjorde att jag kände mig lättad.

Jag rös lätt och drog den korta läderjackan tätare omkring mig. Sverige var kallare än vad jag mindes det och jag var kanske inte riktigt klädd för den gråa, regndisiga morgon som mött mig då planet landat strax utanför Göteborg.

Jag hade verkligen valt att börja om helt. Jag hade helt ändrat stil, för att jag kanske skulle hamna i andra kretsar och verka äldre än vad jag var.

Från alldagliga jeans, t-shirt och converse till ett par mer slitna jeans, en vit tunika och läderjacka, matchat med ett par halvhöga vita klackskor och betydligt mer smink än vad jag någonsin burit förut. Men jag skulle göra ett försök till att trivas. Jag skulle inte ge upp i första taget.

”Alex!” Jack vinkade glatt mot mig och joggade fram till mig.

”Hej.” Jag log och kramade om honom, drog in hans bekanta doft. Han hade inte förändrats ett dugg.

”Vad du ser annorlunda ut då.” Han blinkade retsamt och började lyfta upp mina väskor på en bagagevagn.

”Tja, jag kände för en förändring.” Jag bet mig i läppen och snurrade en hårslinga runt fingret. Mitt hår hade växt ut, till min stora lättnad och såg nästan likadant ut som tidigare. Inga bestående skador, där inte.

”Snyggt i vilket fall som helst.” Han började skjuta vagnen framför sig och jag följde honom, bärande på endast min axelväska. Han verkade inte vilja låta mig ta något mer.

”Tack.” Jag log på nytt, sökte av omgivningarna med blicken. Jag ville kunna hitta här.

”Hur är det med Liz då?” Han försökte låta undvikande på rösten, men jag visste att han inombords höll på att dö av nyfikenhet.

”Bara bra. Hon är i Singapore med sina föräldrar.”

”Jaha.” Han nickade långsamt. ”Jag saknar henne.”

”Jag är säker på att hon saknar dig också.” Jag visste inte hur mycket de pratade nu för tiden, men antog att de inte var ett riktigt par. Liz hade gått ut med flera olika killar under månaderna som gått, troligtvis utan att Jack vetat om det och jag tänkte inte vara den som berättade om det. Det fick hon göra själv.

”Hm.” Jack verkade söka av parkeringen med blicken. ”Mamma står där borta.” Han pekade lite svävande bort mot tre bilar som stod några meter ifrån oss.

”Okej. Du hittar bättre än jag, så du får visa vägen.” Jag tog bagagevagnen ifrån honom för att han skulle kunna röra sig friare och han nickade.

”Följ med här.” Han stegade före mig och jag följde efter, samtidigt som frågor gnagde i mitt bakhuvud. Jag ville fråga honom om Ulrik, men visste inte om de fortfarande var vänner efter allt som hänt. Jag antog det. Jack hade ju faktiskt följt med Ulrik hem igen efter att vi gjort slut. Det gör bara en äkta vän.

”Så, hur är allt nu för tiden?” Jag gissade att det var en tillräckligt undvikande fråga. Han skulle kanske nämna något om Ulrik, utan att tänka sig för.

”Bara bra. Det rullar på, kan man säga. Sista året i skolan nu, du vet.” Han suckade lättat och log brett. ”Själv då? Några spännande nyheter?” Jag skakade på huvudet. Jag kände att mitt liv varit otroligt tråkigt de senaste månaderna.

”Inget som skulle kunna mäta sig med att jag faktiskt flyttat hit.” Jag skrattade lågt och han instämde.

”Nu behöver det inte gå flera år mellan gångerna vi träffas.”

”Nej, jag vet.” Jag bet mig i läppen, kände den lätta smaken från mitt läppglans mot tungan.

”Alexis! Har allt gått bra?” Marita hoppade ur en av bilarna, en blågrå, vad jag kunde se, och kramade om mig hårt. Jack började under tiden lyfta in mina väskor i bilen och jag gav honom en tacksam blick, som han inte återgäldade. Han verkade upptagen av sina egna tankar.

”Allt har gått perfekt. Jag lyckades faktiskt hitta rätt vid bytena, trots mitt dåliga lokalsinne.” Jag log lugnande mot Marita och hon skrattade.

”Tur det. Din mamma skulle mördat mig om jag inte lyckats få tag på dig.” Jag himlade med ögonen åt hennes ord, men sa inget. ”Kom, hoppa in i bilen du. Du ser trött ut. Det har ju trots allt varit en lång resa för dig, gumman.” Hon schasade iväg mig mot framsätet, på den sida som jag tyckte var förarsidan, men jag visste att Sverige hade annan trafik än Australian. Jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna köra här själv i första taget. Det skulle säkerligen dröja.

Jag slog mig ner på sätet och fick strax sällskap av Jack i baksätet och sedan även Marita. Jag var verkligen trött, precis som Marita sagt och jag lutade mig bakåt så att jag kunde sluta ögonen en kort stund.

”Du verkar för trött för att festa”, konstaterade Jack bakom mig och jag vände mig om för att kunna möta hans blick.

”Hm, vad tror du.” Jag flyttade undan några störande hårslingor ur ansiktet. ”Men jag är på någon annan dag.”

”Vi tänkte att du kan bo hos oss den första tiden. Patrik håller på och försöker få tag på en passande lägenhet så nära oss som möjligt, men det kan tyvärr dröja.”

”Det är okej.” Jag log mot henne och såg sedan på landskapet vi passerade. Det kändes obehagligt att vi körde på vad som kändes som fel sida för mig, men jag gjorde mitt bästa för att inte visa att det skrämde livet ur mig.

”Ja, då slipper du i alla fall gå vilse hela tiden.” Jack skrattade och jag räckte retsamt ut tungan mot honom. Det kändes som om vi var små igen, då vi retades och skrattade hela tiden, utan några bekymmer alls. Innan vi började bry oss om annat.

Marita körde i nästan en timme och jag hann somna flera gånger om. Jag hade rejält ont i huvudet och ville bara sova i flera dygn. Enligt min inre klocka var det mitt i natten, medan det helt klart var dag här, trots regnet som smattrade mot fönstren och vinden som ryckte i träden. Det här var Sverige och det här var det väder jag antog att jag skulle få vänja mig vid.

”Här är ditt rum.” Jack hade hjälpt mig med väskorna på nytt och satte nu ner dem på golvet i det rum som jag skulle få bo i tills vidare. Jag såg mig omkring, det var fint.

Ljust blåa väggar, två stora fönster, ett litet skrivbord, en dörr in till vad jag gissade var en garderob och en säng. Det var enkelt men samtidigt mysigt. Jag kunde även urskilja en låg byrå bredvid sängen och några hyllor på väggen.

”Jag tror att jag kommer trivas här.” Jag log tacksamt mot Jack.

”Jag hoppas det.” Han drog handen genom håret och körde ner händerna i byxfickorna. ”Mitt rum ligger mittemot, så om det är något så är jag där. Jag ska låta dig vila.” Han log vänligt och jag nickade.

”Tack.” Han drog igen dörren efter sig och jag började hastigt packa upp. Min kropp värkte av trötthet och jag gäspade i princip hela tiden. Det tog ingen lång stund, innan jag drog på mig en t-shirt och ett par sovshorts och stupade i säng, helt däckad.

Då jag vaknade på nytt, var jag inte riktigt säker på var jag var. Mitt rum såg inte ut som jag mindes det. Jag satte mig upp, drog fingrarna genom håret för att få det att uppföra sig lite bättre än vad det brukade och insåg sedan var jag var. I Sverige, var annars?

Ett leende spred sig över mina läppar och jag svängde benen över sängkanten. Klockan på väggen visade att jag sovit hela natten igenom. Klockan var över tio och jag kunde höra låga röster från hallen.

Efter att ha dragit på mig ett par slitna jeans och en luvtröja över min pyjamas, sköt jag upp dörren. Jag var hungrig, säkerligen kunde det finnas något att äta.

”God morgon, sömntuta.” Jack log mot mig och jag himlade trött med ögonen.

”Morron”, muttrade jag och kvävde en gäspning. ”Finns det möjligtvis något att äta här omkring?”

”Mamma är i köket, fråga henne.” Han flinade och nickade bort längs hallen.

”Du, Jack, skulle vi käka, eller hur blev det?” Den alltför välbekanta rösten fick mig att stelna till. Det var som om någon gett mig en rejäl käftsmäll.

”Åh nej”, var det enda jag fick fram innan personen i fråga steg ut ur Jacks rum och befann sig mitt framför mig.

”Alex.” Han mötte häpet min blick. ”Hej, det var länge sedan.” Han log osäkert och drog handen genom det blonda håret. Jag svalde hårt, kunde inte få fram ett ord. Jag gav Jack en bedjande blick, bad honom rädda mig, ta mig härifrån.

”Ulrik, kom, jag tror vi ska gå.” Jack nickade in mot sitt rum och jag såg tacksamt på honom. Han förstod uppenbarligen att jag var obekväm med situationen.

”Vänta lite.” Ulrik sköt undan Jacks arm, som försökte få honom att backa undan. ”Alex, snälla, låt mig förklara.” Hans röst fick tårarna att bildas bakom mina ögonlock och jag skakade häftigt på huvudet.

”Vad finns det att förklara?” Jag bet mig i läppen och knöt nävarna, så att naglarna smärtsamt borrade sig in i handflatorna. Jag ville inte ha honom där. Han förstörde direkt den sköld av glädje jag byggt upp under de senaste veckorna. En blick från honom och jag rasade inombords.

”Ulrik.” Jack lät hård på rösten. ”Kom nu.” Han fattade tag kring Ulriks överarm och drog bryskt in honom i sitt rum. Inte förrän dörren stängts efter dem, kunde jag andas ut och lösa upp mina spända fingrar. Små gropar i handflatorna visade att de tagit stryk, men jag brydde mig inte. Smärtan som brände inom mig var värre än någon kroppslig smärta någonsin varit.

Jag bet mig i läppen, drog flera djupa andetag och blinkade bort tårarna ur ögonen. Jag ville inte komma ut i köket och gråta första morgonen. Marita skulle säkert bara se till så att jag skickades hem.

”God morgon, sovit gott?” Marita satt vid köksbordet och log stort mot mig då jag steg in.

”Jadå. Som en klubbad säl.” Jag log och slog mig ner mittemot henne.

”Jag antar att du är hungrig.” Hon reste sig upp och öppnade kylskåpet.

”Jo, det skulle sitta fint med något i magen.” Hon nickade med ryggen mot mig.

”Vi sparade lite av morgonens pannkakor åt dig. Låter det bra?” Hon hade redan satt fram en tallrik pannkakor på bänken. Så väl kände hon mig att hon visste att pannkakor var något av det bästa jag visste.

”Det blir perfekt.” Jag kände mig genast gladare. Min moster hade verkligen förmågan att förgylla mina dagar.

Här har ni del 26. Kommentera gärna vad ni tycker om den lilla förändringen i storyn. Tror ni att det kommer komma något bra från det eller kommer allt bara bli än mer tilltrasslat? Who knows ;)

Ja, som sagt, jag hoppas att ni tycker om det och att ni uppskattar den nya designen. För jag tycker verkligen den är toksnygg!

Ha de gött!

BLOGRESPONSE

Kvällen och följande morgon flöt förbi som i en dimma. Trots att jag var arg på Ulrik, så saknade jag honom och jag visste att det inte var säkert att jag skulle få träffa honom igen. Han ville säkert inte ens träffa mig.

Jag hade egentligen ingen större ork till att följa med på balen, men visste att jag var tvungen för Liz skull. Hon hade sett fram emot den ett bra tag och jag ville inte förstöra det för henne.

Alltså klädde jag mig på kvällen i den vita klänningen och gjorde ett försök till att sätta upp mitt korta hår. Jag visste inte hur bra jag lyckades, men jag brydde mig ändå inte. Det här var det bästa jag kunde åstadkomma.

”Vad fin du är.” Mamma log mot mig då jag kom nerför trappan. Jag ryckte förstrött på axlarna.

”Jag antar väl det.” Jag log så gott jag förmådde, men mamma hade sedan länge förstått vad som pågick.

”Jag vet att det gör ont nu, men jag lovar, det går över snabbare än vad du tror.” Hon strök undan en hårslinga ur mitt ansikte och såg upp på mig. Jag var flera centimeter längre än henne och det kändes konstigt. Jag hade alltid varit kortare än henne fram tills för något år sedan.

Det ringde uppfordrande på dörren. Jag suckade tungt och stegade sedan dit för att öppna. Det var antingen Liz eller Zack. Jag hade bett honom följa med. Jag kände mig skyldig över det som hänt dagen före. Det var ju jag som hade varit upphovet till det hela.

”Hi.” Zack log brett mot mig och sträckte fram en liten bukett vita rosor. Jag log tillbaka, försökte att undvika att se på hans vänstra ögonbryn. Jag visste att han hade fått sy det och det var nu täckt med tunn sårtejp. Men så mycket syntes det trots allt inte, mycket till min lättnad.

”Hi.” Jag drog in doften av rosorna. ”I just gonna putt these in some water.” Jag vände mig om, bara för att finna mig stå ansikte mot ansikte med mamma.

”I can do it. Go and have fun now.” Hon log och tog blommorna ur min hand. Jag nickade tacksamt och följde sedan Zack ut genom dörren.

Det var han som körde för kvällen och därför hade han tagit på sig ansvaret för att få oss säkert dit och tillbaka hem.

Då jag öppnade bildörren, fann jag Liz, Victoria och Felicia sittande i baksätet.

”Hi girls!” Jag skrattade och spände fast mitt bälte.

”Hi! You´re excited?” Liz såg förväntansfullt på mig och jag nickade. Även hon hade blivit utan dejt, då Jack bestämt sig för att åka hem tillsammans med Ulrik. Men hon verkade inte sörja alltför mycket. Hon hade ju i alla fall fortfarande kontakt med honom och tänkte åka till Sverige någon gång senare under året för att hälsa på.

”Of course.” Jag log och utväxlade en hastig blick med Zack, då han hoppade in bredvid mig. Jag kunde inte neka att han var otroligt snygg i sin mörka kostym och vita skjorta.

”This will be our first prom”, informerade Victoria mig om och jag vände mig om för att kunna möta hennes blick.

”I´m sure you´ll love it. It´s always fun.” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta ironisk på rösten. Jag kom ihåg min senaste bal som otroligt tråkig, men så hade min dejt även varit tråkig. Jag hoppades på att den här skulle bli bättre.

”I hope there will be some nice guys.” Felicia log och jag såg hur hennes kinder färgades lätt röda.

”You´re both pretty. I think the guys will que for getting to dance with you.” Jag lade märke till att de båda rodnade, men valde att inte kommentera det vidare för att göra dem än mer generade.

Jag vände mig framåt igen och kramade min väska i handen. Jag kunde känna hur mobilen vibrerade till där inuti och drog försiktigt fram den. Den visade på ett sms från Ulrik. Än hade jag inte raderat hans nummer. Det gjorde ont att se hans namn på nytt och jag fick svälja hårt flera gånger för att samla mod nog till att öppna det.

18.56 pm

To: Alex

Jag är så ledsen för allt jag gjort. Jag menade aldrig att det skulle bli såhär. Jag saknar dig, mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva för någon. Jag hoppas att någon gång, någon dag, så kanske du kan förlåta mig och låta mig bevisa att allt bara var ett stort misstag.

Jag älskar dig och kommer alltid göra.

Ulrik xx

Jag slöt ögonen för några korta sekunder, bara för att kunna hindra mig själv från att börja gråta. Jag visste att jag inte kunde förlåta honom, hur mycket han än bönade och bad om det. Jag klarade inte av det. Det var för smärtsamt.

Zacks perspektiv

I gave Alex a quick glance, meet her gaze. I swallowed hard. I could still see that she had feelings for Ulrik, but I also knew that she wouldn´t forgive him for what he did. I felt guilty for being a part of all this. If I hadn´t kissed her there, at the hospital, everything would still be fine. It would be Ulrik sitting beside her at this very moment, not me. She would be smiling her wonderful smile, instead of this. Her serious face, her sad gaze and her way to speak.

I turned the music at the radio up and kept my eyes fixed on the road. I knew that nothing I said could make her feel better. I just had to give her some time, that´s all.

I sighed and checked the girls in the backseat by the mirror. I saw Liz looking seriously at me and I raised one eyebrow and she pointed at Alex. I nodded quickly, before I concentrated on the road again. I didn´t want to kill us all. Not today.

Alex perspektiv

Kvällen blev riktigt lyckad, trots att jag inte kände mig helt i form. Jag och Zack trivdes verkligen ihop och det var nästan att jag kunde se oss tillsammans, så fort som jag kommit över Ulrik. Med Zack vid min sida, så skulle det säkert gå snabbare än vad jag trott. Det gladde mig.

Felicia och Victoria njöt verkligen av balen. De hittade snabbt varsin kille att dansa med och de slet sig knappt från varandra på hela kvällen. De hade verkligen tur.

Jag lade märke till att Liz faktiskt inte flirtade särskilt mycket med någon av killarna, trots att flera av dem försökte flirta med henne. Jag förstod att hon försökte hålla sig undan för Jacks skull, men några gånger dansade hon trots allt. Hon verkade i vilket fall ha roligt. Inga sorgsna miner där inte. Det var snarare jag som stod för de sorgsna minerna, men jag antog att det var förståeligt.

Jag spenderade en vecka på sjukhuset, då läkarna inte vågade lita på att jag skulle äta ordentligt. Alltså hade jag sträng observation varje gång jag skulle äta och minst två timmar efter för att de skulle vara säkra på att jag verkligen åt allt.

Men jag protesterade inte. Jag hade insett hur dum jag hade varit, hur nära det hade varit att jag skadat mig själv allvarligt.

Jag blev snabbt uttråkad, då alla andra verkade ha bättre saker för sig än att umgås med mig. Zack kom några gånger, då i sällskap med Felicia och Victoria, men han verkade vara stressad över något. Jag undrade om han hade hört om vad jag gjort, men det kändes lite osannolikt. Han hade ingen direkt kontakt med min familj.

Jag lärde nu känna Felicia och Victoria mer. De var verkligen trevliga och uppenbarligen fans till Ulrik, då de flera gånger frågade om honom och bad mig ta hans autograf åt dem. Det gjorde jag mer än gärna.

Ulrik försökte spendera så mycket tid som möjligt med mig, men Jack drog flera gånger iväg honom på saker tillsammans med Tom. Jag antog att de passade på att gå ut och festa nu när de var av med mig för ett tag.

Jag brukade inte vara den avundsjuka typen, men jag kunde inte låta bli att undra om Ulrik faktiskt träffade någon annan än mig under min sjukhustid. Han verkade mycket gladare och piggare nu, som om han var glad över att slippa mig. Jag frågade honom ett par gånger, men fick aldrig något konkret svar. Det gjorde mig sorgsen.

Två dagar innan midsommar balen, blev jag äntligen utskriven. Mamma var den enda som kom för att hämta mig, men jag klagade inte över det.

Jag satt på sängkanten i väntan på mamma och snörde på mig skorna, då ljudet av en låg knackning på den öppna dörren, genomsyrade luften.

”You´re leaving?” Jag såg upp vid den välbekanta rösten.

”Yeah.” Jag log då han kom in i rummet och ställde sig framför mig med händerna nedkörda i jeansfickorna. Jag lät blicken söka av hans ansikte, lade märke till att han tagit bort piercingen i läppen. ”What are you doing here?” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta anklagande.

”I thought that I could keep you company.” Han ryckte på axlarna och jag reste mig upp, så att vi stod öga mot öga. ”But I guess that´s not needed now when you´re going home.”

”Maybe not.” Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle säga vidare.

”Alex.” Han hävde ur sig det hastigt och jag såg upp på honom.

”Yes?”

”I think I like you. More than a friend.” Han såg intensivt på mig och jag kände hur det hettade i kinderna. Vad hade han nyss sagt?

”I like you too, but…” Han avbröt mig genom att dra mig intill sig och trycka sina läppar mot mina. Innan jag hunnit dra mig undan, kunde jag höra en låg duns bortifrån dörren och en häftig inandning.

”Alex.” Jag tog hastigt ett steg bort från Zack och såg mot dörren. Trots att jag redan visste att det var Ulrik som stod där, så kunde jag inte låta bli att flämta till. Varför kunde han inte ha väntat med att komma till senare? Han visste att jag skulle komma hem idag.

”Ulrik”, mumlade jag och tog ett steg mot dörren. Han såg kallt på mig, slängde en blick åt Zacks håll och vände sedan på klacken för att kunna sätta av i hög fart ner genom korridoren.

”I´m so sorry, Alex. I shouldn´t have. That was your boyfriend, right?” Zack såg förkrossad på mig och jag nickade långsamt.

”I´m sure I´ll solve it. Don´t think to much about it, okey?” Jag såg på honom, gjorde ett försök till att le.

”Okey.” Han suckade och vände bort blicken. ”I see you around.”  Med de orden lämnade han rummet och begav sig åt samma håll som Ulrik.

Jag lyfte upp min väska och suckade tungt. Dagen som börjat så bra, hade redan börjat gå utför.

I dörröppningen låg det som Ulrik uppenbarligen tappat. En liten ask, inte mycket större än min handflata. Jag plockade försiktigt upp den och placerade den i ytterfacket på min väska. Jag var tvungen att prata med honom innan jag kunde ha gott samvete nog till att öppna den.

”Är du klar?” Mamma hade dykt upp och såg nu på mig. Jag nickade, log för att inte oroa henne.

”Ja, så klar som jag någonsin kan bli.”

”Bra.” Hon kramade bilnycklarna i handen och visade sedan ut mig ur rummet, hela tiden med ögonen fästa på mig för att se till så att jag mådde bra.

Jag brydde mig inte om henne, utan följde bara villigt med. Mina tankar var riktade åt ett annat håll. Jag hade varit så glad över att äntligen slippa sjukhuset, att äntligen få komma hem. Allt hade krossats på bara några sekunder.

Jag bet mig i läppen, försökte att inte låtsas om att jag faktiskt tyckt om att ha Zacks läppar mot mina. Det var inte rätt. Det var Ulrik som jag var tillsammans med. I alla fall för tillfället. Jag visste inte om han kände för att vara tillsammans med mig. Jag hade uppenbarligen sårat honom, trots att inget egentligen varit mitt fel. Eller? Jag var för förvirrad för att kunna tänka klart.

Dagen därpå begav jag mig på nytt in till stan i sällskap med Tom. Han hade kommit hem igen, då han kände sig för ensam i sin lägenhet. Han hade än inte hittat någon annan efter Michelle, men han verkade som tur var inte ledsen.

Jag hade insett att den klänning jag till en början köpt, överhuvudtaget inte passade mig längre. Jag var alltför smal för att kunna bära den ordentligt. Alltså behövde jag lämna tillbaka den och skaffa en ny.

Jag var bara glad över att få bli distraherad av något annat än att jag var smal. Mamma tjatade om det hela tiden, så att jag till slut blev helt snurrig.

Jag hade pratat med Ulrik om det som hänt och han hade förstått, trots att han fortfarande verkade missnöjd. Jag undrade om han var svartsjuk igen. Det gjorde mig irriterad. Varför kunde han inte lita på mig?

”Du, vad sägs om den här?” Tom pockade på min uppmärksamhet och jag såg på honom.

”Hm?” Han höll upp en kort, vit klänning framför mig. Den var smal runt överkroppen med en vidare kjol och några silverdetaljer. Jag nickade. ”Jag provar den.” Jag tog den ur hans hand och försvann sedan in i provrummet.

Försiktigt drog jag av mig min t-shirt och lät klänningen glida över huvudet. Den passade perfekt, trots att jag fortfarande bar jeans under. Jag snurrade runt en gång framför spegeln och nickade nöjt. Det här var den rätta.

Jag bytte tillbaka till mina vanliga kläder och begav mig sedan tillbaka till Tom. Han såg frågande på mig.

”Får jag inte se den på dig? Satt den så fel?” Jag suckade tungt och himlade med ögonen mot honom.

”Du får se den imorgon.” Jag log. ”Den passade perfekt.”

”Vilken tur då. Jag började precis bli hungrig.”
”Jag med.” Jag gned mig menande över magen, sköt bort det som talade om för mig att jag inte skulle äta. Det var slut med att svälta sig själv. Det var bara dumt, det visste jag nu.

”Sicken tur.” Tom blinkade glatt.

Vi betalade för klänningen och begav oss sedan till Starbucks i närheten för att äta lunch.

Vi slog oss ner på uteserveringen, trots att det var kallare i luften och regn hotade att falla. Jag smuttade på mitt kaffe och lät blicken leta sig längs gatan. Det var inte mycket folk ute, på grund av det dåliga vädret, och det passade mig perfekt. Jag gillade inte trängsel. Det var bara störande.

Ett irriterande ljud letade sig genom luften. Jag drog instinktivt upp mobilen ur fickan, men fann att det inte var min som ringde. Jag såg på Tom och förstod att det var hans.

”Du kanske ska svara?” Jag log retsamt och han nickade kort. Han drog upp mobilen, tryckte hastigt på några knappar och tryckte den sedan mot örat.

”Hi”, mumlade han och rynkade lätt pannan. ”Now?” Han suckade och drog handen genom håret. ”Okey then. I´m on my way.”

”Vad handlade det där om”, frågade jag då han la på och stoppade tillbaka mobilen i fickan.

”Jag måste gå. En av mina kollegor på jobbet har blivit sjuk, så jag måste hoppa in med omedelbar verkan.” Han drack ur sin kopp och reste sig upp.

”Jaha.” Jag nickade kort. Han drog upp sina bilnycklar ur fickan.

”Du kan ta bilen. Jag blir nog kvar sent, så jag liftar med Mark eller tar bussen.” Han tryckte nycklarna i min hand.

”Okej.” Jag nickade långsamt. Hans närmaste vän, Mark, det var länge sedan jag träffade honom, men jag hörde inte dit. Inte till den delen av Toms liv.

”Vi ses.” Han höjde handen och skyndade sedan iväg längs gatan. Jag såg efter honom en kort stund, innan även jag reste mig och greppade min väska och påsen med klänningen. Det var bäst att jag begav mig hemåt.

Jag valde att ta en längre väg tillbaka till bilen. Jag hade knappt varit ute på en vecka och den friska luften var härlig, trots sitt regnhot.

Då jag passerade den ödsliga parken, fångade två killar upp min blick. Jag rynkade pannan och stannade till. Något stämde inte. De var alltför välbekanta.

Då den ena killen plötsligt, utan förvarning, slog till den andra, så att han föll till marken, flämtade jag till och skyndade dit.

”What the heck are you doing?” Jag utbrast det högre än vad jag tänkt mig. Jag lät både frustrerad och desperat, men fanns det något annat att vara när man nyss sett den person man litade mest på göra en totalt förkrossad.

Zack såg upp på mig där han satt på marken. Blodet strömmade från hans vänstra ögonbryn och jag insåg att Ulrik måste ha spräckt det. ”Here, take this.” Jag krängde av mig min skjorta och gav den till Zack. Han tryckte den mot såret, samtidigt som jag vände mig mot Ulrik.

”Alex, det var inte meningen att du skulle se det här.” Han såg skamset på mig, men jag kände inte för att lyssna på hans ursäkter. Jag brydde mig inte om att jag innerst inne älskade honom. Han hade svikit mitt förtroende.

”Vad i helvete tänker du med?”, fräste jag. ”Du kan inte bara gå runt och misshandla folk.”

”Jag försökte bara banka lite vett i honom”, muttrade han. ”Han kan inte bara gå och kyssa folks flickvänner.”

”Jag trodde vi var klara med det här”, suckade jag. ”Allt var bara ett stort missförstånd.” Jag drog frustrerat fingrarna genom mitt korta hår och slöt ögonen en kort stund för att samla mod.

”Tror jag det. Han visste om att vi var tillsammans.” Han mötte irriterat min blick.

”Vet du vad?”, hävde jag ur mig. ”Jag är så förbannat trött på att du sviker mig såhär oavbrutet. Du verkar inte ta någon hänsyn till någonting. Bara för att du är känd, så kan du inte få allt du vill.” Jag slog ut med händerna och tog ett par steg mot honom så att jag kunde muttra min sista fras i hans öra. ”Det är så jävla slut.” Han stirrade chockat på mig en kort stund.

”Visst, om det är det du vill.” Han rynkade pannan.

”Dra härifrån bara. Jag står inte ut med att se dig.” Jag knuffade undan honom och vände sedan ryggen åt honom, svalde febrilt för att skölja ner tårarna som bubblade upp i ögonen. Det hade varit så mycket svårare att göra slut med honom än vad jag trott.

Jag hörde hur han gjorde en ansats till att säga något, men strax hörde jag hans fotsteg avlägsna sig.

”You´re okey?” Zack såg undrande på mig, då jag sjönk ner på huk bredvid honom.

”Break ups are hard”, var det enda jag fick fram och han nickade förstående.

”I´m here for you if you need me.” Jag mötte hans blick och lade märke till den lilla röda fläck som började leta sig igenom skjorttyget.

”Come on, let´s get you home.” Jag hjälpte honom upp och tog honom sedan med mig till Toms bil.

Bilresan tog egentligen inte många minuter, men den kändes längre än den var. Mina tankar var röriga och Zack hade stora problem med att få mig att hitta rätt. Men tillslut parkerade vi utanför ett lägenhetshus, i närheten av där Tom bodde, och han visade mig uppför trapporna.

Dörren öppnades redan innan vi hann knacka på och Felicia såg förvånat på oss.

”Oh.” Hon lät blicken söka av oss, innan hennes blick fastnade på Zack. ”What happend?”

Zack utväxlade en hastig blick med mig.

”A minor accident, that´s all.” Han ryckte på axlarna och steg sedan in genom dörren. ”You´re coming?” Han såg undrande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”No, I think I need to get home.” Han nickade.

”You´ll get your shirt back soon, I promise.” Han log och gjorde en ansats till att stänga igen dörren.

”No worries.” Jag vinkade mot honom och skyndade sedan nerför trapporna till bilen. Inte förrän jag säkert stängt dörren efter mig och slagit på musik, lät jag tårarna börja rinna. Hur skulle jag kunna möta Ulrik nu?

Då jag kom hem, fann jag att Gabriels bil var borta, men jag tänkte inte över det så speciellt mycket. Han var ofta ute med vänner eller liknande.

Mamma mötte mig i hallen med en förvirrad min.

”Vet du vad som hänt med Ulrik?” Hon mötte min blick. Jag skakade skamset på huvudet, ville inte berätta än.

”Hurså?”

”Han kom för en timme sedan eller något och packade sina saker i en brådska. Han sa att han var tvungen att åka hem. Något med hans sommarturné. Gabriel är och lämnar honom och Jack på flygplatsen.”

”Åh.” Jag bet mig i läppen. ”Jaså.” Jag svalde hårt. ”Jag går upp till mitt rum.” Hon nickade kort, uppenbarligen förstod hon att något var fel, men var taktisk nog att inte säga något, till min lättnad.

Jag hade egentligen inte trott henne när hon sa att Ulrik åkt hem, men rummet var tomt på hans ägodelar. Det var som om han aldrig funnits annat än i mina tankar. Jag gav ifrån mig ett lågt kvidande och slängde mig på mage i sängen, så att jag kunde borra in huvudet i kudden.

Han var borta och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Jag och Ulrik pratade knappt med varandra på vägen hem. Jag förstod verkligen inte vad det var som gjort honom så förbannad, men något fanns där, något grämde honom.

Jag var flera gånger på väg att fråga honom om det, men hindrade mig själv varje gång, för att inte dra någon uppmärksamhet mot oss. Jack och Tyler anade säkert redan att något var i görningen.

Väl tillbaka på gården, mötte mamma upp oss. Hon suckade tungt över min skadade fot, men kommenterade den inte vidare.

”Ulrik, kan du hjälpa henne in?” Hon log mot honom och han nickade.

”Såklart.” Han log tillbaka och lyfte sedan upp mig i sin famn. Det började nästan kännas som en vana.

”Du behöver inte bära mig hela vägen”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag förstår om du är för jävligt trött på mig.” Jag visste att jag lät bitter, men jag talade sanning.

”Säg inte så.” Han såg som hastigast på mig och sköt sedan upp ytterdörren med axeln.

”Vad då, det är väl sant?” Jag höjde på ögonbrynen mot honom.

Ulrik verkade fundera över något, då han väntade tills vi kommit uppför trappan med att svara.

”Nej. Jag kan medge att jag var lite irriterad över ditt svar tidigare, men jag har insett att jag överreagerade.” Han log försiktigt och satte sedan ner mig på min säng.

”På så vis.” Jag nickade frånvarande och släppte sedan ut håret ur flätan, för att få något att göra. Ulrik slog sig ner bredvid mig på sängen och började, utan att jag bett honom om det, reda ut mitt hår.

”Så, några planer inför kvällen?” Ulrik lade huvudet på sned och strök undan luggen ur ögonen.

”Nej, inte direkt.” Jag ryckte på axlarna och reste mig upp för att ta några prövande steg. Det gjorde ont i foten, men jag kunde i alla fall gå. Det såg lovande ut. ”Själv då?”

”Inga här heller. Hade tänkt hänga med min flickvän, men annars så…” Han avslutade inte meningen, utan log bara retsamt och tog några få steg fram emot mig. Han placerade armarna kring min midja och lutade sin panna mot min.

”Jaså? Så du överger mig?” Jag blinkade mot honom och han skrattade.

”Vad får dig att tänka den tanken?” Han kysste mig mjukt och drog fingrarna genom mitt hår.

”Tja, det faktum att du tänkt hänga med din flickvän.” Jag boxade till honom lite lätt på armen och drog mig sedan ur hans grepp. Tog några ytterligare stapplande steg.

”Jag tror att jag stannar här med dig.” Han fångade skrattande upp mig, då jag snubblade till. Jag var fortfarande inte det minsta säker på foten, trots att det kunde kännas så. ”Du verkar behöva mig mer.” Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen åt hans ord. Det lät som något taget ur en larvig romantisk film.

”Ja, jag kan behöva någon som stödjer mig.” Jag suckade tungt och sjönk på nytt ner på sängen. Jag avskydde att inte kunna röra mig normalt.

”Allt okej?” Ulrik sjönk ner på huk framför mig och fattade tag om mina händer med sina egna. Jag nickade.

”Ja, det är ingen fara.” Jag ljög. Om sanningen skulle fram, så snurrade det något kopiöst i huvudet. Solen och bristen på mat gjorde att jag mådde sämre för varje dag som gick, men jag visste att det var värt det. Vad var det för mening om jag gav upp nu?

”Är du helt säker på det? Du är väldigt blek. Jag hämtar din mamma, okej?” Ulrik mötte oroligt min blick och lämnade sedan rummet utan ett ord.

Jag svor tyst för mig själv. Om mamma kom, så skulle hon säkerligen upptäcka vad det hela handlade om.

Men en liten del av mig sa sig att det kanske var lika bra att någon upptäckte vad som pågick. Det hela var kanske inget bra uppbåd trots allt.

En större del knuffade hastigt bort del lilla tvekande biten. Det var inte bra att mamma upptäckte vad som pågick. Hela grejen skulle då förstöras totalt. Jag skulle tvingas äta och jag skulle säkert gå upp flera kilo direkt. Jag skulle på nytt se ut som en övergödd ko.

Fotsteg i trappan, fick mig att rycka till. Jag drog flera djupa andetag och drog fingrarna genom håret, beredde mig på att möta mamma.

Till min förvåning var det Jessica som uppenbarade sig i dörren, tätt följd av två tjejer som såg ut att vara något år yngre än mig. Båda hade samma blonda hår och blåa ögon, och jag insåg att de måste vara tvillingar eller i alla fall syskon.

”Um, hi.” Jag log försiktigt och de log tillbaka.

”Hi. What happened to your foot?” Jessica rynkade lätt pannan och lutade sig mot dörrkarmen. Jag förstod att hon pratade engelska, för att tjejerna skulle förstå.

”A minor accident with a chunk of stone, that´s all. Nothing serious, or I hope so anyway.” Jag skrattade nervöst och de instämde alla tre. ”So, who are this?” Jag såg nyfiket på tjejerna.

”I´m Felicia.” Tjejen med längre hår, tog ett försiktigt steg framåt. Jag märkte att de båda var rätt blyga, men samtidigt nyfikna och glada.

”And I´m Victoria.” Den andra tjejen följde sin systers exempel.

”You´re sisters, right?” Jag kände mig tvungen att fråga för att inte ta något fel.

”Yeah. Parker, that´s our last name.” Felicia log.

Parker. Namnet kändes bekant. Jag rynkade lätt pannan och knäppte sedan hastigt till med fingrarna, då det hela gick upp för mig.

”Hey, aren´t you Zack Parkers younger sisters?” Jag såg på dem, log brett.

”That´s right. Or well, halfsisters. But still siblings.” Victoria nickade. ”Why, do you know him?” De såg nu båda två nyfiket på mig. Jessica hade dragit sig tillbaka, uppenbarligen irriterad över att jag kom så bra överens med hennes kompisar.

”Well, sort of. We used to be friends before, but as the years go by…” Jag ryckte lätt på axlarna.

”Okey.”

”Hey, let´s go to my room.” Jessica krokade arm med dem båda och styrde dem därifrån.

”See ya guys”, ropade jag efter dem och la mig sedan ner på rygg i sängen. Jag var trött, det tog på krafterna att spela glad och pigg.

Jag slöt ögonen och kände hur tröttheten tog överhanden. Det skulle väl inte skada om jag tog en liten tupplur? Nej, säkerligen inte.

Jag suckade lättat och kände hur jag flöt bort från världen, bort någon annanstans.

Då jag på nytt slog upp ögonen, tog det några få sekunder för mig att fokusera blicken. Jag hade trott att jag skulle se mitt vanliga, tråkiga tak, precis som alla andra dagar, men det här var annorlunda. Det hade samma vita färg, men instinktivt visste jag att jag inte befann mig i min egen säng.

Hastigt satte jag mig upp, utan att bry mig om att det snurrade kraftigt i huvudet. Rummets ljusgula väggar gjorde att det kändes luftigt, men jag lyckades snabbt lista ut var jag befann mig.

En nål satt fäst vid min arm och pumpade in dropp från en ställning vid sidan av sängen. Det kunde inte vara något annat än ett sjukhus. Jag suckade frustrerat. De måste ha kommit på mig.

”Ah, miss Watson. So, you´re awake?” En läkare hade uppenbarat sig i dörren och han log nu soligt mot mig.

”Yes, if this is not a dream.” Jag korsade irriterat armarna över bröstet.

”I can tell that you´re not happy with the situation.” Han höjde på ett ögonbryn och antecknade något på sin skrivskiva.

”When can I go from here?”

”Well, that depend on when you can promise me that you wont starve yourself again.” Han såg allvarligt på mig. ”It´s dangerous for a young girl like you. You were to skinny before, but know you´re almost just bones.”

”You´re lying”, fräste jag och höjde handen för att dra den genom håret. Till min förvåning var det mycket kortare än vad jag var van vid. ”What have happened to my hair?” Jag stirrade på honom, säker på att han hade något med det här att göra.

”I can´t answer that. I haven´t done anything.” Han höll avvärjande upp händerna.

”Okey.” Jag rynkade pannan och drog på nytt fingrarna genom håret. Det var för ovant med kort hår. Jag hade inte haft det sedan jag var ytterst liten.

”I have some visitors for you. Can I let them in?” Läkaren höjde frågande på ögonbrynen och jag nickade kort. Jag ville få ett svar.

Läkaren försvann ut genom dörren och stängde den efter sig, men det dröjde inte länge innan den sköts upp på nytt och mamma steg in, tätt följd av Tyler, Jack, Ulrik, Jessica och Liz.

”Herre gud, Alex, vad har du gjort?” Mamma stirrade förkrossat på mig och satte händerna i sidorna. ”Varför berättade du inget?” Jag valde att inte svara henne, utan sökte istället efter Ulriks blick. Han höll ansiktet bortvänt och jag insåg att det måste ha varit han som fått det här att hända. Jag såg istället på Liz, märkte att hon var förvirrad av att mamma talade svenska. Alltså valde jag engelska för att göra situationen förståelig för alla.

”Why did you put me here?” Jag drog på nytt fingrarna genom mitt korta hår. ”And what did you do to my hair?” Jag ville få svar.

”Don´t you remember?” Nu tog Jack till orda. ”You cut it of yourself.”

”You´re lying”, fräste jag. Jag hade inget minne av något sådant. Varför skulle jag klippa av mig mitt eget hår? ”So, who did this?”

”Alex, calm yourself down.” Ulrik mötte nu min blick. ”I found you in your room, you were all hysterical. I tried to calm you, but you didn´t listen. You talked about some guy named Zack and…” Han avbröt sig och jag kunde se smärtan i hans ögon. Jag svalde. Hur kunde jag inte minnas något sådant?

”And then you cut your own hair of, before you just became unconscious.” Jack avslutade Ulriks mening och klappade honom på axeln.

Jag svalde och vände undan blicken från deras anklagande ansikten. Uppenbarligen hade jag gått i sömnen eller något liknande och samtidigt talat om Zack. Jag kunde förstå att Ulrik var förbannad. Han hade gjort så mycket för mig och sedan belönar jag honom såhär.

”I think I was asleep when I did that”, mumlade jag.

”You were walking around, darling.” Mamma slog sig ner på min sängkant och klappade mig på kinden.

”Have you heard of sleepwalking?” Jag blängde på henne. ”That´s the only explanation that is.”

”You still haven´t answered my first question. Why did you starve yourself?” Mamma lät så desperat, att jag kände mig tvungen att svara.

”I wanted to be beautiful to the midsummer prom. That´s all. I know guys like light weighted girls, so I wanted to surprise Ulrik.” Jag bet mig i läppen och kände hur tårarna steg i ögonen. När det väl kom ur min mun, så lät det urbota korkat.

”You did it for me?” Ulrik lät chockad på rösten och sjönk ner på min andra sida. Han placerade en hand under min haka så att jag tvingades se upp och möta hans blick. ”You should know that I loved you for who you were before. I didn´t want you to change!” Han suckade tungt och torkade bort en ensam tår från min kind med tummen.

”I´m sorry”, mumlade jag skamset. Jag borde ha förstått det. ”But at least I´m not fat anymore.” Jag hörde hur mamma flämtade till. Det var inte vad en mamma ville höra från sin dotter, det visste jag.

”You´ve never been fat, do you hear me?” Ulrik såg allvarligt på mig. ”Promise me that you wont do this again.” Jag nickade kort.

”I promise.” Vid mina ord, var det som om alla i rummet andades ut. De verkade lättade över mitt svar.

”Good.” Ulrik log, trots att jag märkte att han fortfarande tänkte på Zack. Han skulle inte släppa det på ett bra tag.

Aja, här har ni del 23. Lite småhändelser och vinnarna av tävlingen har nu kommit in (YAY! :D), men annars så var den väl sådär... Blev lite missnöjd.

Btw, bilden längst ner. Hittade den när jag sökte på "Ulrik Munther 2012", men vet inte om det verkligen är han, men låter den vara kvar ändå. Bilderna kommer alltså som vanligt från Google!

Ha de så gött så hörs vi!