~ Christmas Roses ~ 1.
And you can tell the world
That you're leaving
And you can pack your bags
And spread your wings
And you can tell them all
That it's over
But while you wave goodbye
I'll be getting closer
Stand there and look into my eyes
And tell me that all we had were lies
Show me that you don't care
And I'll stay here if you prefer
Yes I'll leave you without a word
Without a word
Med musik i öronen rörde jag mig målmedvetet längs gatan. Jag visste vart jag skulle, det var samma väg jag tog dag ut och dag in, så det var inga problem med det.
Låten var fin, underbar, vacker, allt som behövdes för att förgylla ens dag. Jag hade för länge sedan insett att 16-åriga Birdy var ett geni och hennes låt Without A Word var en av mina mest spelade låtar. Det var inte så konstigt egentligen, så mycket som den betydde för mig.
Till den hade jag tagit mig igenom det senaste året med min pojkvän som dumpat mig för min bästa kompis, problemet med att hitta jobb och allt arbete med skolan. Låten hade alltid funnits där och jag visste att den inte skulle försvinna än på ett tag,
Skolans välbekanta byggnad reste sig framför mig och jag ökade på stegen för att slippa ifrån den bitande kylan och istället ersätta den med värmen inomhus. Eller den egentliga brist på värme som rådde på skolan. Det var alltid kallt, men i alla fall varmare än utomhus, tack och lov.
Dörren gick enkelt upp och ljudet av prat, skratt, fotsteg och annat trängde sig på, dränkte enkelt musiken, som jag alltid hade på låg volym. Jag hade aldrig förstått grejen med att spränga öronen med att ha så hög musik att den hördes ut. Inte bara var det farligt, utan även störande för alla omkring.
”Hej Nick!” Jessica drog enkelt ur lurarna ur öronen på mig och log brett. Jag log tillbaka och stängde av mobilen, för att kunna koppla ur lurarna och stoppa in dem i mitt nu öppnade skåp.
”Hej Jess.” Jag gav henne en hastig kram och lät sedan jackan, väskan och resten av alla ytterkläder göra hörlurarna sällskap. ”Taggad över att det är fredag?”
”Om jag är.” Hon lutade sig mot skåpet bredvid och såg på medan jag plockade ut mina böcker. ”Du då? Ska inte du börja på Universal idag?” Hon mötte min blick och väntade, ivrigt, på ett svar.
”Jag är snarare nervös.” Jag skrattade lågt och stängde igen skåpet. ”Jag menar, det är en så stor chans. Tänk om jag misslyckas.”
”Nick, dina låtar är grymma. Du ska hjälpa till med ett par skivor och de kommer inte precis låta dig arbeta själv. Någon kommer ju hjälpa dig tills du vant dig.” Jessica klappade mig på axeln och vi började långsamt röra oss längs korridoren.
”Jag hoppas det”, mumlade jag och rynkade lätt pannan.
Jobbet på Universal Music hade dykt upp som möjlighet bara några veckor tidigare. Då jag sökt jobb länge för att ha råd att betala min del av hyran på lägenheten som jag delade med min andra kompis, Gemma, så hade det kommit perfekt. Min äldre bror, Jacob, hade kontakter med företaget och då en plats dök upp som co-producent på ett par skivor, hade han föreslagit mig och jag hade blivit kallad på intervju, fått visa vad jag gjort och varit antagen. Nu skulle jag få jobba över julen med att hjälpa ett par av producenterna med deras arbete och lära mig alla färdigheter. Gick det bra, kunde jag få jobbet på heltid.
Så det var egentligen inte så konstigt att jag var nervös. Jag hade skrivit ett par låtar och mixat några demos själv, men knappt aldrig spelat upp dem för någon. Nu skulle jag hjälpa människor med mycket mer erfarenhet än jag att göra sitt jobb. Det var lite skrämmande.
Trots nervositeten som bubblade inom mig, lyckades jag skjuta undan den en kort stund och istället koncentrera mig på första lektionen. Samhällskunskap. Kanske inte det roligaste som fanns, men det fick i alla fall mina tankar att förflytta sig vidare. Bort från Universal.
Dagen var en av de kortare och redan vid klockan två lämnade jag skolbyggnaden och tog mig ner till tunnelbanan. Jag skulle vara på Universal vid fyra, men då kläderna jag burit i skolan kändes lätt sunkiga och jag behövde ta en dusch innan, begav jag mig alltså hemåt.
Efter att ha lirkat med den som vanligt tröga porten och tagit mig de fyra trapporna upp till min och Gemmas lägenhet, var jag dränkt i svett på grund av de tjocka vinterkläderna och det var med lättnad som jag grävde fram nya ur garderoben och sedan gjorde ett snabbt besök i duschen.
Det tog inte många minuter innan jag var färdig och istället förflyttade mig ut i köket för att få i mig något att äta. Jag visste inte hur länge det skulle dröja innan jag fick tid att äta igen. Jag hade inga exakta tider för första dagen, utan skulle mest dit för att se hur allt gick till. Eller det trodde jag i alla fall.
Exakt en timme senare, vilket var strax efter halv fyra, steg jag av tunnelbanan och började ta mig upp mot ytan igen. Det var i början av rusningstiden och stationen var fylld av folk som stressade iväg mot tåg eller upp mot ytan för att bege sig hemåt. Jag blev därför knuffad fram och tillbaka av folk som hade mer bråttom och blev därför inte vidare förvånad när någon plötsligt gick rakt in i mig, bakifrån.
”Hey, du, se dig för.” Människan fräste till och jag vände på huvudet och blängde på personen. En kille i min ålder blängde tillbaka och rättade till mössan han bar.
”Ska du säga.” Jag bet mig i läppen och rynkade pannan, innan jag fortsatte gå. ”Jävla klumpfot”, muttrade jag tyst för mig själv, trots att det såklart till stor del varit bådas fel. Han hade helt enkelt bara gjort mig irriterad.
När jag äntligen kom ut i friska luften, drog jag flera djupa andetag och körde ner händerna djupt i fickorna. Det var fortfarande minst lika kallt som imorse, om inte kallare. Det var nästan så att man kunde känna snön i luften, något som gjorde mig glad. Jag älskade snö. Utan snö, ingen jul. Så var det bara.
Det dröjde inte många minuter, innan jag befann mig utanför Universal Music. Efter att ha rapporterat mitt ärende till en trött portvakt, blev jag insläppt och förd till receptionen, där jag blev tillsagd att vänta tills ”Anders Johansson kunde ta emot.”
Det var bra för mig, då jag behövde ett par minuter till att samla mig, och jag slog mig ner i den, obekväma, soffan och såg mig nyfiket omkring.
Det var inte förrän min blick fastnade på killen från stationen, som det slog mig vem han var. Ulrik Munther. Sveriges motsvarighet till Justin Bieber. Killen med gubbkepsen. Kärt barn har många namn, som man brukar säga.
Jag svalde hårt. Jag skulle jobba med honom och sanningen var, jag tyckte inte om honom. Ingen bra start...
