Ulriks perspektiv

Jag och Jack drog oss i lagom takt bort till klädställningarna. Under tystnad hängde vi tillbaka klänningarna och placerade oss sedan strax utanför dörrarna i väntan på Alex och Liz.

”Du, Jack.” Jag såg på honom. ”Får jag fråga dig en sak?”

”Det är klart.” Jack log mot mig. Trots att vi var lika gamla, så var jag en bra bit längre än honom. Det hade varit först nu under de senaste åren som jag hade växt om honom, så det kändes fortfarande udda. ”Ut med språket.”

”Jag har funderat lite över mig och Alex. Du och Liz ska ju gå på balen, men Alex verkar inte riktigt sugen på att gå, allra minst med mig.” Jag stirrade dystert ner på gatstenarna och suckade. ”Jag skulle gärna vilja berätta för henne att jag tycker om henne, men jag vet bara inte hur.”
”Men det vet jag.” Jack flinade mot mig. ”Bjud ut henne på en dejt när hon kommer hem igen. Jag antar väl att det blir nästa vecka, eller något liknande.”

”Är du säker på att det är en bra idé?” Jag såg frågande på honom och han skrattade.

”Jag hjälper dig, okej? Jag tror Tyler och Liz hjälper till, de också.” Jag nickade tacksamt.

”Tack.” Jag kände mig lättad över att Jack så villigt hjälpt mig. Annars hade jag inte haft någon aning om vad jag skulle hitta på.

Alex perspektiv

Det dröjde inte många minuter innan jag och Liz hade betalat för våra klänningar och fått dem nedpackade. Vi begav oss nu ut till killarna, som stod och pratade.

”Hey!” Jag log brett mot dem och vinkade glatt.

”Hi!” Jack skrattade. ”It was a long time ago since we meet.”

”Yeah, I know.” Liz blinkade och placerade sig vid min kusins sida.  De hade verkligen hittat tillbaka till varandra, utan några större problem, tycktes det.

”Was it though?” Ulrik mötte min blick med ett leende på läpparna, men trots att han såg glad ut, så kunde jag märka att något inte stämde. Men jag valde att inte ta upp det.

”Can´t we go and eat something?” Jack putade med underläppen och jag skrattade.

”Sure, of course we can. And yes, Ulrik. It was really though. I´m not sure if I can make it.” Jag låtsades se utmattad ut och han slöt strax upp vid min sida och la armen kring min midja.

”Well, I can always cary you.” Han bet sig underläppen och slängde en blick åt Liz och Jacks håll. De hade börjat gå längs gatan, men Liz såg trots det då och då på oss.

”Det är okej”, mumlade jag, bytte språk nu när det bara var han och jag. ”Jag har berättat för henne.”

”Bra.” Ulrik log brett och placerade sin ena hand under min haka, medan den andra låg kvar kring min midja. Mjukt böjde han ner huvudet och tryckte sina läppar mot mina. Det kände annorlunda mot tidigare. Som om han var ivrigare, hade mer bråttom. Men jag klagade inte.

Bara känslan av att ha honom så nära mig, var obeskrivlig. Det var helt fantastiskt.

”Vi borde kanske gå.” Jag drog mig undan och blinkade mot honom.

”Säger du det så.” Han suckade tungt, men log fortfarande, som för att visa att han egentligen inte var ledsen.

”Japp, det säger jag.” Jag fattade tag om hans hand och drog med honom längs gatan. Han skrattade lågt och följde villigt med.

”Finally.” Liz mötte min blick och log brett. ”We´re both hungry and thought about eating by ourself, but you two lovebirds came perfectly.”

”Thanks for waiting.” Jag log retsamt mot henne och kände hur Ulrik kramade min hand, samtidigt som jag i ögonvrån lade märke till hur han och Jack utbytte en blick. Vad hade de nu på gång?

”Come on, let´s eat.” Jack bröt tystnanden och stövlade in på restaurangen. McDonalds, det ställe jag tyckte minst om i hela universum.

”Oh wow, this is just great”, muttrade jag tyst och suckade.

”Vad?” Ulrik såg nyfiket på mig, men jag ruskade bara avvärjande på huvudet.

”Nej, det är inget.” Jag bet mig i läppen och vände bort blicken från honom. Lät den istället leta sig runt rummet. Bara själva miljön fick mig att känna obehag.

”Säker?” Ulrik höjde på ett ögonbryn och jag nickade kort.

”Alex, Ulrik, what do you want?” Liz vinkade åt oss, redan framme vid kassan. Jag stegade hastigt fram till henne, utan att veta om Ulrik följde med eller inte.

”Just french fries and a coke, okey?”

”Okey.” Liz log. Hon visste om min avsky för snabbmatsstället, men jag gissade på att det var Jack som övertalat henne till att äta där.

”I´ll go and find a table in the meantime.” Jag stack en sedel i hennes hand och vände sedan på klacken. Framme vid kassorna var doften alltid som värst och jag stod inte ut många minuter.

Istället letade jag upp ett bord och slog mig ner med en min som totalt visade att jag var missnöjd. Jag hade hellre gått till något litet café eller Starbucks eller något liknande. Men det antog jag att jag fick ta en annan dag.

Medan de andra väntade på maten, satt jag där vi bordet och trummade uttråkat med fingrarna mot den laminerade ytan. Jag kände mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med en tung suck. Det var bara en Facebookuppdatering, så jag valde att inte bry mig om den.

”Here you go.” Liz placerade min bricka framför mig och jag nickade tacksamt mot henne. Både hon och killarna hade köpt rejält med mat och i jämförelse med deras, så såg min bricka ut att tillhöra en skalbagge.

”You´re all hungry, I see”, mumlade jag och petade förstrött på den lilla påsen med pommes frites. De lockade mig inte alls.

”Aren´t you?” Jack såg förvånat på mig, medan han drog av pappret på sin jättehamburgare. Jag skakade på huvudet, trots att min mage bevisade något annat.

”Not that much.” Jag vände bort blicken från de andra och tvingade i mig ett par pommes frites, som jag hastigt sköljde bort smaken av med ett par klunkar cola.

Jag hade insett under tiden vi shoppat klänningar, att jag var tvungen att dra ner på onyttig mat fram till balen. Då jag provat klänningarna, så hade jag märkt hur min form var. Jag hade inte passat i alla klänningar, knappt den jag tillslut valt, på grund av att jag var för tjock. Det fanns inget annat alternativ. Jag var tvungen att banta och det tänkte jag verkligen ta på allvar. Jag skulle vara smal till balen.

Jag dolde mitt belåtna leende, genom att stoppa in några ytterligare pommes frites i munnen och dricka mer cola. Detta skulle bli min sista skräpmat. Ulrik skulle få se hur vacker jag kunde bli.

”Ulrik.” Jag såg på honom där han satt mittemot mig. ”Would you like to go too the midsummer prom with me?” Jag mötte hans blick och såg hur han sken upp.

”Of course. I would love to.” Han skrattade lågt och hest. Det skratt som gjorde att hela han verkade lysa.

”Good.” Jag log belåtet tillbaka, medan mitt huvud började surra. Jag var tvungen att planera noga hur jag skulle gå till väga. Inget slarv överhuvudtaget. Ingen skulle få veta om något av det förrän senare.

Efter att vi ätit, var Liz tvungen att bege sig hemåt. Jag insåg att jag borde göra samma sak, vilket lämnade killarna till att bestämma om de skulle stanna kvar eller åka hem.

”Kan inte jag hänga med dig en stund?” Ulrik såg på mig. Jag bet mig osäkert i läppen. Det här var inte en del i planen. Jag funderade över vad jag skulle svara, men Jack kom hastigt till min räddning, vilket gjorde mig enormt lättad.

”Men du, Ulrik, vi hade ju lite att fixa hemma.” Ulrik såg förvirrat på honom, innan han lyste upp och nickade ivrigt.

”Just det. Men vi ses väl då, Alex.” Han kysste mig mjukt på kinden, innan han och Jack försvann iväg.

”Ja, vi ses.” mumlade jag för mig själv, innan jag styrde stegen hemåt. Jag skulle ut och jogga innan mörkret föll. Det var lika bra att sätta igång direkt. Det var mindre än tre veckor kvar och det kändes som om det nästan var för knappt om tid.

Under veckan som gick, minskade jag ner på alla mina måltider och begav mig ut och sprang minst en gång varje dag. Jag visste inte om Tom egentligen märkte något, men om han nu gjorde det, så sa han inget. Det var jag lättad över. Det var min kropp, inte hans eller någon annans. Det var jag som bestämde.

Jag kände mig glad och nöjd varje gång jag vägde mig och lade märke till att jag hade gått ner i vikt. Jag kände mig duktig som klarade av det. Jag la överhuvudtaget inte märke till att revbenen började synas mer och mer, allteftersom dagarna gick. Jag var så insatt på mitt mål att jag inte lade märke till något annat.

Jag träffade knappt Ulrik eller någon annan från min familj. Trots att jag började längta hem, så kände jag att jag fick mer tid för mig själv på det här viset.

Jag hade nu pratat med min mamma och vi hade bestämt att jag skulle komma hem på torsdagen, knappt två veckor innan balen. Hon verkade faktiskt sakna mig, något som gjorde mig både förvånad och glad. Hon hade aldrig visat det tidigare.

Torsdagen kom snabbt och innan jag visste ordet av, så hade jag gått ner nästan 5 kg. Jag stod vid busshållplatsen med packade väskor, i väntan på den buss som skulle ta mig hem.

”Ha det så bra nu, okej?” Tom log och placerade en hand på min axel. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, vad det berodde på visste jag inte. Antagligen fortfarande på Michelle.

”Jadå.” Jag log och tog på mig mina solglasögon. ”Det är ingen fara. Jag ska bara hem.”

”Jag vet.” Han skrattade kort och kramade sedan om mig. ”Du har bara blivit så smal. Jag hoppas att du inte håller på att bli sjuk.” Han såg manande på mig och jag skrattade.

”Det är absolut ingen fara, jag lovar.” Bussen kom rullande och jag tog upp mina två väskor. Den ena hängdes över axeln och den andra fick stanna i handen. ”Vi ses.” Jag log mot Tom och hoppade sedan på bussen.

Bussresan tog egentligen inte många minuter, så det dröjde inte alls innan jag steg av den strax utanför vårt hus. Båda bilarna var hemma och jag kunde se Tyler som lekte med Leina ute i trädgården.

”Hej!” Tyler vinkade glatt mot mig och skrattade. ”Kul att du är tillbaka.” Leina skällde glatt och jag släppte ner mina väskor för att kunna krama om Tyler, samt lugnande klappa den ivriga hunden på huvudet.

”Vilket trevligt välkomnande man får.” Jag skrattade tyst. ”Är alla hemma?” Tyler nickade.

”Jag tror det. Jack och Ulrik pratade om att bege sig iväg någonstans, men jag tror inte att det blev något av det.” Nämnandet av Ulrik fick mig att le. Jag ville träffa honom direkt.

”Okej.” Jag nickade kort och lyfte upp mina väskor. ”Jag går in.” Jag styrde stegen mot dörren och hälsade kort på Marita, Patrik, mamma och Gabriel som mötte mig i dörren, på väg till affären. Tydligen skulle vi grilla till kvällen.

Jessica verkade ha stängt in sig på sitt rum, så jag brydde mig inte om att störa. Hon avskydde det ändå. Istället fortsatte jag till mitt eget rum för att lämna av mina väskor.

Rummet var tomt på människor och såg orört ut, om än väldigt välstädat. Jag antog att mamma varit där och röjt.

Jag packade hastigt upp och stegade sedan tvärs över korridoren till Toms rum. Jag kunde höra låga röster därinifrån och förstod att Jack och Ulrik befann sig där.

Jag knackade försiktigt på dörren och hörde hur rösterna tystnade. Sedan närmade sig steg och dörren rycktes upp.

”Alex!” Jack sken upp och kramade om mig. ”Du är hemma igen!” Han skrattade glatt och kramade mig så hårt att det kändes som om min ryggrad skulle gå av.

”Jack, ta det lugnt”, skrattade jag och drog mig ur hans omfamning. Jag möttes direkt av Ulriks blågröna ögon.

”Hej.” Han log och sträckte ut armarna mot mig. Det dröjde inte många sekunder innan jag befann mig i hans famn och han tryckte sina läppar mot mina. Jag var hemma.