Ljuset som slog emot mig fick mig att bli blind för några sekunder. Jag höjde handen för att skydda mina ögon och kände då hur det stack till i armen så fort jag rörde den.

Så fort mina ögon vant sig vid ljuset, märkte jag att jag låg ner. Mitt ansikte var riktat upp mot taket, ett vitt tak med plattor i symetriska kvadrater. Jag hade kunnat ligga där och följa dem med blicken ett bra tag, om jag inte hört någon röra sig bredvid mig.

Jag vände på huvudet och fick syn på Ulrik som satt vi sängkanten. Han höll blicken fäst på sin mobil, men jag märkte på hans kroppshållning att han inte riktigt var nöjd med sin sits.

”Ulrik?” Jag var tvungen att viska fram det, då min hals var torr och min röst oanvänd. Han ryckte till och såg upp. En glad glimt dök upp i hans ögon.

”Cassie! Du är vaken! Äntligen.” Han log brett och stoppade ner mobilen i fickan.

”Vad hände?” Jag hade inget minne av vad som hänt efter att han kysst mig i matsalen. Tanken fick det att hetta lätt i kinderna. Jag hoppades att han inte märkt det plötsliga uppdykandet av röd färg på mina kinder.

”Tja, jag trodde först att du bara svimmat efter att jag kysst dig.” Han log blygt. ”Men då du inte vaknade till, ringde lärarna ambulansen som tog dig hit till sjukhuset. Jag vet inte exakt vad som hände, men det har något med din cancer att göra.” Jag nickade så gott jag kunde. Det stack fortfarande i armen och då jag vände blicken ditåt, fann jag att jag hade dropp kopplat till den. Jag vände hastigt bort blicken. Jag tyckte inte om sprutor och nålar. Jag hade tagit alldeles för många olika sprutor, blodprov och fått dropp.

”Hur länge har jag egentligen varit här?” Jag drog upp täcket till hakan, medan jag höll blicken fäst på Ulrik. Jag hade precis upptäckt att jag bara var iklädd pyjamas, hur jag nu fått på mig den.

”Du har varit här i några timmar nu. Klockan är runt halv nio.” Han nickade mot klockan på väggen, som visade just den tid han sagt. På nytt nickade jag.

”Jag förstår.” Jag bet mig i läppen. Vad skulle jag nu göra?

Ulrik reste sig oväntat upp.

”Jag ska gå och säga till läkarna. De ville veta om du vaknade.” Han log. ”Jag kommer tillbaka senare.” Han gav mig en mjuk puss på kinden och lämnade sedan rummet.

Jag satte mig upp och såg mig omkring lite mer ordentligt. Bredvid sängen stod en typ av nattduksbord och då jag försiktigt drog ut lådan fann jag min mobil och lite andra av mina saker däri. Jag valde att ta upp mobilen, då den vibrerade till.

Då jag låste upp den, visade den på ett stort antal nya sms, Facebook- och Twitteruppdateringar och missade samtal. Jag bläddrade bara igenom dem lite hastigt, svarade inte på något. De flesta var från folk som undrade hur jag mådde och önskade att jag skulle bli frisk snart. Jag var glad över att de brydde sig, men jag visste inte vad jag skulle svara, då jag knappt visste hur jag mådde. Jag kände ingenting.

”Hej.” Ulrik kom på nytt in i rummet, följd av två läkare, en man och en kvinna, i vita läkarrockar och varsin skrivskiva i handen.

”Cassandra.” Mannen, som enligt namnskylten hette Doktor Teo, log mot mig. ”Vad trevligt att du är vaken. Vi vet än inte exakt vad som orsakade att du förlorade medvetandet, men vi har upptäckt att du behöver opereras.” När han uttalat orden, kändes det som om temperaturen i rummet sjönk med tio grader. Jag gissade på att det var samma operation som mamma undsluppit. Det var mig den kom till istället för henne.

”Jaha.” Jag svalde och mötte Ulriks blick. Han såg orolig ut, där han stod bredvid kvinnan, Doktor Grindel. Hon sa inget, utan antecknade bara flitigt på sin skrivskiva.

”Det som gör operationen osäker, är det faktum att det är 50 % chans att du inte överlever.” Doktor Teo såg allvarligt på mig. Hans leende hade nu försvunnit. Han visade hur allvarligt det här var.

”Okej.” Det var det enda jag fick fram, det enda som jag kunde säga. Jag var chockad. Jag hade ingen aning om hur det här skulle fortskrida.

”Det var allt än så länge. Du kommer att få stanna här över natten för observation, så får vi se om vi kan skicka hem dig imorgon. Tryck bara på knappen där på väggen om du behöver något.” Han pekade på en röd knapp med texten Assistans undertill. Jag nickade bara stumt och läkarna lämnade hastigt rummet.

”Så, vad ska vi göra?” Ulrik sjönk ner på stolen han suttit på tidigare och log mot mig.

”Jag vet inte riktigt. Jag måste ju stanna kvar här.” Jag suckade, samtidigt som jag kände hur min mage kurrade till. Jag hade inte ätit sedan frukost, om ingen stoppat i mig något då jag inte var medveten om det.

”Jag tror jag vet.” Ulrik log. ”Du behöver äta något.” Jag nickade, för vilken gång i ordningen visste jag inte, och sträckte mig mot knappen på väggen. Ulrik fångade upp min hand med sin egen innan jag ens hunnit halvvägs. ”Sjukhusmat är sjukt äckligt. Jag kan gå och köpa något godare åt dig istället.” Han log och kysste min hand. ”Stanna bara kvar här, du.”

Han lämnade mig där jag satt med blossande kinder. Han var så underbart gullig mot mig. Jag kunde inte ha fått en bättre pojkvän, om han nu var min pojkvän. Men jag kunde inte tänka mig något annat. Trots allt som hänt, ville han fortfarande ha mig som sin flickvän och det var bara otroligt.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 23 :) Hoppas att ni gillar den, då jag suttit med den under senaste timmen. Har inte varit hemma under dagen, så kunde inte börja skriva förrän nu. Lite kort, men ska försöka få ihop ett längre till nästa gång, men jag kan tyvärr inte lova något, då jag ska in till stan med familjen imorgon, samt påbörja rensning och omgörning av mitt rum nu i helgen, vilket kommer ta ett tag.