Senare samma kväll, då Ulrik gått hem och mina föräldrar kommit, samlade jag min familj runt köksbordet. Jag skulle berätta för dem.

Desi verkade förvirrad av den ändrade stämningen och hon gav mig en undrande blick då jag sträckte fram brevet till mina föräldrar. De såg också undrande ut, så jag antog att Desi berättat resultatet för dem. Det resultat som inte var rätt.

Pappa drog upp brevet i kuvertet och tillsammans med mamma läste de igenom det. De såg båda oroligt på mig.

”Cassie, jag är så ledsen”, mumlade mamma och såg på mig. Hon visste precis hur jag kände. För inte alls länge sedan, så hade det varit hon som befunnit sig i min sits.

”Vad då?” Desi såg från mig, till pappa, till mamma och sedan tillbaka igen. ”Vad handlar det här om? Du sa ju att du var frisk!” Hon ryckte åt sig brevet från pappa och läste igenom det. Resultatet fick tårar att bildas i hennes ögon. ”Varför ljög du för mig?”, viskade hon och såg kallt på mig. ”Varför?”

”Desi, lyssna på mig”, sa jag och kände hur även mina ögon började fyllas av tårar. ”Jag ville inte att Ulrik skulle veta. Jag vill inte att någon annan än er ska veta. Mina vänner har redan varit tillräckligt oroade för mig och jag vill inte att de ska må dåligt för min skull.” Jag såg bedjande på min familj. Jag visste att de inte tyckte om det jag bad dem om, men de skulle respektera min vilja.

”Då förstår jag.” Desi såg inte nöjd ut, men hon verkade i alla fall förlåtit mig för att jag ljugit.

”Vi gör precis som du vill.” Pappa log mot mig. ”Vi stöttar dig hela vägen.” Jag nickade. Det kändes skönt att jag hade dem. Men trots det så mådde jag dåligt för att jag ljög för Ulrik. Han kanske borde få veta?

Då jag satt och såg på tv en stund senare, kände jag hur mobilen vibrerade till i fickan. Jag drog upp den, hoppades på att det inte skulle vara Ulrik. Varför visste jag inte. Jag kände väl helt enkelt inte för att prata med honom för tillfället.

Men såklart så var det ett sms från honom. Jag tryckte upp det och innehållet fick mig att må ännu sämre än tidigare.

Halloj, halloj!

Har du lust att hänga med till Stockholm i helgen? Jag ska ha en spelning där och spela in lite i studion. Du sa ju att du ville höra mig spela ;)

/Ulrik

Jag bet mig i läppen. Jag ville verkligen följa med, men om jag gjorde det, så skulle jag spendera en hel helg med Ulrik och hela tiden riskera att försäga mig. Men om jag däremot inte följde med, så skulle jag behöva ha en bra anledning.

”Mamma”, ropade jag och reste mig ur soffan. Mamma befann sig i köket och plockade undan efter middagen.

”Vad är det, gumman?” Hon vände sig mot mig med ett leende på läpparna. ”Har det hänt nåt?”

”Får jag följa med Ulrik till Stockholm i helgen”, frågade jag och lutade mig mot dörrkarmen.

”I helgen, säger du.” Hon gick fram till kalendern som hängde på väggen och såg forskande på den. ”Det går bra. Åker ni på fredag, eller?” Jag ryckte på axlarna.

”Jag ska kolla.” Jag började skriva ihop ett svar på Ulriks sms. Nu hade jag något att se fram emot, trots att jag skulle vara tvungen att vakta min tunga noggrant.

Halloj på dig också!

Jag följer gärna med. Är det på fredag vi åker, eller? Och det är ju klart jag vill höra dig spela! :)

/Cassie

Kort och trevligt, var vad mitt sms blev. Inget avancerat.

Jag hann knappt slå mig ner i soffan igen, förrän jag fick ett svar tillbaka från honom. Han verkade ha väntat.

Trevligt, trevligt. Japp, fredag eftermiddag, Tåget går halv fem från stationen i Göteborg, så vi måste ta oss dit direkt efter skolan.

Det var ju tur att du ville höra mig spela. Annars hade din helg blivit en plåga :P

/Ulrik

Jag log snett för mig själv. Trots att jag fortfarande kände skam för att jag ljugit, så fick han mig att le. Det skulle han alltid få mig att göra, hur dåligt jag än mådde. Det kunde jag säga redan nu, trots att framtiden var oviss. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

Ja, det var ju verkligen tur! Vi kan ju mötas på stationen minst en halvtimme innan. Slutar halv fyra, så för mig blir det ju ingen större väntan ;)

/Cassie

Jag hade ingen ork att tänka över vad jag skickade längre. Varför skulle jag alltid göra saker prydligt och snyggt? Jag kunde väl få göra lite som jag ville? I alla fall så länge som jag kunde göra något överhuvudtaget.

”Fick du något svar?” Mamma slog sig ner i soffan bredvid mig och jag nickade.

”Tåget går halv fem på fredag, så jag tar mig direkt dit efter skolan.” Jag sträckte på mig och reste mig sedan ur soffan för att gå upp till mitt rum. Jag behövde faktiskt packa.

”Var ska ni bo då?” Mamma såg på mig med lätt rynkade ögonbryn.

”I Ulriks lägenhet, antar jag”, svarade jag, aningen för nonchalant.

”Jaså?” Mamma verkade bekymrad över något och det gick snabbt upp för mig vad det handlade om.

”Mamma, få inga tankar, okej? Inget kommer hända, jag lovar.” Hon nickade, inte helt övertygad. Jag önskade att hon kunde lita på mig när jag sa att inget skulle hända, för det skulle jag aldrig tillåta. Jag trodde inte heller att Ulrik skulle låta saker gå över styr. Han verkade inte vara den sortens kille.

Jag nickade mot mamma och småsprang sedan uppför trappan. Under tiden kände jag hur mobilen vibrerade i handen på mig. Jag valde att inte öppna sms:et förrän jag kommit in på mitt rum. Varför visste jag inte. Det var säkert bara ett svar från Ulrik, inget annat.

Jag hade helt rätt.

Då jag stängt dörren efter mig och slagit mig ner på skrivbordsstolen, öppnade jag sms:et och kände direkt igen Ulriks och min konversation.

Gött. Slutar själv tre. Kan fixa något att äta, så ses vi där. Sov så gott :)

/Ulrik

Jag log. Komisk och gullig, det var vad han var. Jag hoppades nästan att han aldrig skulle ändras alltför mycket. Han var bra som han var nu och här.

Jag la ifrån mig mobilen på skrivbordet och satte sedan igång med att packa.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 16, everyone!

Har kommit på att jag knappt berättat något om mig själv. Vad skulle ni säga om att jag gjorde en liten presentation om mig själv? Eller är det helt ointressant ;)

Ha de gött!

Erica