När jag vaknade följande morgon, hade jag inte den blekaste aning om var jag befann mig. Jag var i alla fall inte hemma.

Med en gäspning, satte jag mig upp och sträckte på mig. Vintersolen sken in genom de höga fönstren och gjorde sitt bästa med att lysa upp rummet. Då jag såg mig omkring, kom minnena från gårdagen tillbaka och jag insåg att jag måste ha somnat hos Ulrik. Jag svor tyst för mig själv. Mina föräldrar var säkert inte glada.

Jag reste mig upp och gjorde ett försök att släta ut klänningen. Det funkade inget vidare, så istället drog jag fingrarna genom håret för att få ut de värsta tovorna.

”God morgon.” Ulrik uppenbarade sig i dörröppningen, iklädd jeans och skjorta. ”Sovit gott?”

”Jag antar det, eftersom jag glömde av att gå hem igår.” Jag tog upp mobilen ur min väska som jag funnit, halvt inkilad under soffan, och upptäckte att jag hade fått flera oroliga sms och ett stort antal missade samtal.

”Hm, förlåt för det där. Jag hade tänkt väcka dig, men så somnade jag själv.” Ulrik kliade sig besvärat i nacken.

”Det är inte ditt fel, Ulrik”, sa jag och log mot honom. ”Det är helt och hållet mitt eget.”

”Om du säger det så.” Han log tillbaka. ”Då vill du kanske inte ha frukosten jag fixade.” Han drog handen genom håret och jag la märke till att han inte bar någon gubbkeps. Hans blonda hår stod åt alla hår, men det fick honom egentligen att se ännu bättre ut.

”Jag kan säkert trycka i mig den ändå”, skrattade jag och följde honom ut i köket.

Precis då vi slagit oss ner vid köksbordet, ringde min mobil på nytt. Jag såg på skärmen att det var mamma och gav därför Ulrik ett ursäktande leende, innan jag svarade.

”Hej mamma.” Jag visste att jag säkerligen skulle få en rejäl utskällning.

”Herregud Cassie, äntligen svarar du. Jag har varit så orolig för dig. Du sa att du skulle komma hem igår kväll, men när du inte kom så trodde jag att något hade hänt dig.”

”Det är ingen fara”, sa jag lugnande och mötte Ulriks blick. ”Jag råkade somna hos en kompis, bara. Sen när jag väl vaknade igen, så var det så sent, så jag ville inte komma hem och väcka er.” Jag gillade inte att ljuga, men ibland var det nödvändigt.

”Huvudsaken är att du mår bra”, sa mamma, som i ett försök att lugna sig själv. ”Men du får ändå ta och komma hem nu.” Jag suckade. Jag ville inte gå hem, trots att jag väldigt gärna ville byta kläder. Klänning var inget som var skönt att sova i.

”Är det okej att jag äter frukost först”, frågade jag och korsade fingrarna under bordet, som för att ge mig själv tur.

”Hm, okej då, men ta dig direkt hem sen.” Efter att mor min uttalat detta, la hon på luren.

”Allt okej”, frågade Ulrik och jag nickade.

”Ja, helt okej.” Jag log. ”Fast det verkar som om de inte riktigt var nöjda med att jag inte kom hem.”

”Så nu har du bråttom?” Ulrik höjde leende på ett ögonbryn. Jag rynkade pannan. Det kändes som om han läst mina förvirrade tankar.

”Något åt det hållet, ja.” Jag lutade armbågarna mot bordskivan och placerade sedan hakan i handflatan.

”Då ska vi kanske börja käka.” Ulrik flinade mot mig och sköt brödkorgen mot mig över bordet.

”Åh, javisst”, svarade jag och kände hur det hettade lätt i kinderna. Jag undrade om någon bytt ut min hjärna mot en skål gröt under natten. Jag kände mig otroligt trögtänkt.

Med fortfarande lätt röda kinder och Ulriks roade blick vilande på mig, började jag äta. Ju snabbare jag kom hem, desto bättre. Trots att jag ville fortsätta träffa Ulrik, så visste jag att mina föräldrar skulle få spel om jag inte gjorde som de sa.

Efter vad som kändes som tio minuter, men som egentligen var en halvtimme, stod jag ute i hallen, fullt påklädd. Jag var på väg hem.

”Så, ska vi träffas imorgon?” Ulrik stod mittemot mig i hallen med händerna nedkörda i fickorna på jeansen. Jag suckade.

”Jag kan inte, tyvärr. Vi ska till sjukhuset med mamma.” Jag fäste blicken på mina skor och bet mig i läppen. Det var dags för den slutgiltiga domen. Läkarna skulle under morgondagen berätta resultaten av de sista testerna de tagit på mamma. Detta skulle bevisa om hon skulle behöva opereras eller om hon var frisk. Det skulle bli en natt av blandade känslor.

”Åh, okej.” Ulrik tog ett steg fram mot mig och satte ett finger under min haka, så att han kunde mötta min blick. ”Jag hoppas att allt går bra.” Han log mjukt, innan han lutade sig fram och lät sina läppar möta mina. Jag slöt ögonen och njöt av den pirrande känsla som fyllde mig. Det var en känsla av att jag hörde hemma här. Just här. Hos Ulrik.

”Då ses vi”, mumlade jag med ett leende och vände mig mot dörren.

”Ja, vi ses.” Jag hörde Ulriks röst bakom mig, precis innan dörren slog igen bakom mig. Detta fick mig att le stort.

Resten av dagen hände egentligen ingenting. Jag befann mig mest på mitt rum och vilade ut. Jag tänkte på allt som hade hänt. Allt som hade förändrats. Allt som skulle ske.

Jag var nervös inför morgondagen och vad som skulle hända med mamma. Nästan nervösare än mamma själv. Hon gömde det bättre än vad jag gjorde. Själv stökade hon runt, precis som vanligt, kanske ett snäpp mer energisk. Hon betedde sig som om imorgon var en vanlig dag.

Till och med pappa verkade nervös, han som annars var kolugn vad som än hände. Han upprepade meningar om och om igen. Det var ett under att han inte bröt ihop. Men jag visste att jag inte såg allt. Han var otroligt duktig på att gömma känslor. Något som jag ärvt från honom, men som jag bara använde när jag mest behövde det. Som när jag behövde gömma lyckliga känslor vid ett sorgligt ögonblick, som detta.

Då jag gick och la mig samma kväll, kunde jag knappt få en blund i ögonen. Istället låg jag och lekte med min mobil, allt för att styra undan tankarna. Jag ville inte tänka, inte dra förhastade slutsatser, inte känna det jag ville känna. Jag ville bara att det skulle vara över, så att jag skulle kunna återvända till vardagen. Eller så mycket vardag som man kunde få med Ulrik.

---------------------------------------------------------------------------------------

Del 13, som kom lite senare än vad jag tänkt mig, men har inte varit hemma. Så, nu vill jag ha hjälp med nästa del. Ge lite idéer på vad som ska hända på sjukhuset, osv. Jag har lite idébrist, så jag behöver verkligen er hjälp just nu! Jag kommer försöka ta med så många av era idéer som möjligt!

Ha de gött!

Erica