Strax före halv ett lämnade jag huset, iklädd min tjocka jacka och svarta kängor. Den här gången låg min mobil säkert nedstoppad i ytterfacket på min väska, för den händelse att den skulle få för sig att flyga ner i den blöta snön. Det var inget jag kände för.

Under natten hade snötäcket ökat från några plättar här och där till nästan två decimeter. Trots att snöplogarna hade varit flitiga, så fanns det fortfarande gott om snö som knarrade tillfredsställande under skosulorna. Idag var det inte ett dugg störande, snarare mysigt. Jag var glad och förväntansfull inför att träffa Ulrik igen. Andra gången på två dar.

Jag valde att ta vägen förbi skolan. Skolan där jag och Ulrik gått för vad som kändes som evigheter sedan. Det kändes nästan ovant att se den så tom och ödslig. Inga prat, inga skratt. Bara en tom byggnad under helgen.

Utan att jag hade märkt det, hade jag stannat till. Stannat för att se på något som tidigare tillhört min vardag och som nu inte hörde till längre. Jag hade gått vidare och sökt nya äventyr, medan skolan stod kvar och bara stod där.

Likt en hund som ruskar av sig vatten, ruskade jag av mig mina tankar och fortsatte gå. Jag ville inte bli sen det första jag gjorde, absolut inte.

Trädens grenar var snötyngda och hotade med att släppa ifrån sig stora snötjock på förbipasserande. Att komma till mötet med Ulrik täckt av ett tjockt lager snö och blöt som en katt skulle inte heller vara särskilt trevligt, så varje gång jag passerade ett hotfullt träd, ökade jag på stegen för att komma förbi det så fort som möjligt.

Tio i ett kom mataffären inom synhåll. Jag visste att jag skulle vara vid caféet inom tre minuter. Jag hade gått den här världen så många gånger att jag visste det instinktivt. Detta var min hemmaplan.

”Halloj!” Då jag närmade mig dörren till caféet, kom denna glada hälsningsfras flygande genom den kalla luften. Jag såg upp och mötte blicken i Ulriks blå-gröna ögon.

”Halloj på dig också”, skrattade jag och drog upp händerna ur jackfickorna. Trots att jag idag bar vantar så kändes mina fingrar som isklumpar.

”Hur är det?” Ulrik log och stampade med fötterna, som för att värma dem. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att han bar skor som märkbart liknade mina.

”Bara bra.” Vi stod där, mittemot varandra i snön, båda lika tafatta med situationen. Jag funderade en kort stund på om jag skulle ge honom en kram. En del av mig ville att han skulle krama mig på samma varma sätt som dagen innan. En annan del, som var ytterst liten, ville att jag bara skulle gå in på caféet i sällskap med Ulrik och låta möjligheten elimineras. Försvinna ut i rymden och aldrig komma tillbaka igen.

Ulrik valde åt mig. Han tog ett steg fram mot mig och gav mig en kram. Jag drog ett djupt andetag under de få sekunder som jag befann mig där i hans famn. Hans mjuka doft slog emot mig likt en vind och trots att jag försökte intala mig själv att det hela inte betydde något, så gjorde det just det. Det betydde något.

”Ska vi gå in?” Jag hade knappt fattat att kramen var avslutad, innan Ulrik uttalade sig. Jag nickade och följde efter honom in i värmen.

”Jag glömde fråga”, sa jag med ett leende, då vi satt oss ner vid ett bord och tagit av oss alla klumpiga ytterkläder. ”Hur är det själv?” I samma ögonblick som yttrat det, insåg jag hur felformulerat och sent det var. Jag kunde inte låta bli att känna hur det hettade i kinderna.

Ulrik log, nästan lite lugnande, som för att visa att han inte tyckte det var något fel på det jag hade frågat.

”Det är fin fint.” Han mötte min blick och för en sekund kunde jag nästan ana en glimt av rodnad på hans kinder. Nej, det var säkert bara inbillning. Ulrik gillade väl inte mig, eller? För han visste ju att jag hade pojkvän och det visste jag med. Så varför hade jag fjärilar i magen och en känsla av att jag skulle kunna sväva upp genom molnen då jag satt här med honom.

”Vad får det lov att vara? Något sött till din söta flickvän, kanske?” Servitören hade kommit fram till vårt bord och blinkade nu menande åt Ulrik. På nytt kände jag hur det hettade i kinderna.

”Vi är inget par”, mumlade jag generat och slängde en blick åt Ulriks håll. Nu kunde jag faktiskt se en märkbar rodnad på hans kinder. Han rodnade faktiskt.

”Jaså inte.” Servitörens ögonbryn sköt i höjden, men han valde att inte kommentera det hela vidare. ”Nå, vad får det lov att vara.”

Jag såg på Ulrik, lite undrande över vem som skulle beställa först, och han nickade menande mot mig.

”En varm choklad och ett vaniljhjärta”, sa jag och slängde en blick ut genom de höga fönstren. Jag hörde hur Ulrik beställde en kaffe och en kanelbulle, medan jag granskade folk som gick förbi. Det var inte särskilt många som var ute och de få som var, skyndade sig fram för att slippa kylan.

Men en person utmärkte sig. En person som stod lutad mot väggen mittemot caféet. En person som såg rakt på mig. Jag rynkade lätt pannan. Trots att jag inte såg ansiktet hos personen, så kunde jag nästan ana vem det var. Jasper.

Jag blev med ens irriterad. Spionerade han på mig? Nej, det skulle han väl aldrig ändå göra? Nej, det var säkert bara någon som stod där och väntade på någon.

Jag bestämde mig då och där för att inte tänka mer på Jasper under hela stunden med Ulrik. Han skulle inte få förstöra en ytterligare vänskap.

”Så, hur går det med musiken.” Jag vände tillbaka blicken mot Ulrik, vars ansikte direkt lystes upp av ett brett leende.

”Bara bra, bara bra. Vi håller faktiskt på och skriver låtar inför min första skiva.” Jag förstod på hans sätt att prata att detta verkligen var vad han brann för. Sin musik.

”Jag skulle gärna vilja höra dig spela nån gång.” Jag log och påmindes om alla gånger vi suttit i ett hörn av musiksalen med varsin gitarr och spelat.

”Det kan du väl få.” Ulrik log på nytt och vände sedan blicken mot servitören som kommit med det vi beställt.

Efter detta lade sig en tung tystnad. Ingen av oss sa något, utan vi satt bara där, mittemot varandra och åt det vi beställt. Då och då log vi mot varandra, som två småbarn med en gemensam hemlighet. Men vi sa inget förrän vi båda ätit klart.

Det var inte det att det var en pinsam tystnad som vi båda ville bryta. Snarare var det en tystnad som gjorde stämningen ännu mysigare. Vi båda tyckte om det.

”Ska vi gå”, frågade jag, då vi betalat och nu bara satt vi bordet. Vi hade talat en stund kring allt som hänt under de nio månader som vi inte hade träffats. Uppdaterat varandra kring allt som den andra inte hade deltagit i. Tillslut kunde jag inte skilja på vad han hade gjort och vad jag hade gjort.

”Visst.” På nytt krängde vi på oss våra tjocka vinterkläder, gjorde oss beredda för att gå ut i kylan. Nu hade det även börjat snöa.

”Ursäkta mig, men är det du som är Ulrik Munther?” En liten flicka, på sin höjd 10 år, hade kommit fram till Ulrik med en liten anteckningsbok i handen. Hon sträckte nu den och en penna mot honom. ”Kan jag få din autograf?”

”Det är väl klart.” Ulrik log och slängde en blick åt mitt håll.

”Jag går ut så länge.” Jag log tillbaka och sköt upp dörren. Att komma mellan Ulrik och hans fans var inget som jag ville. Därför valde jag att hålla mig ur vägen.

Personen som tidigare stått på andra sidan gatan var nu borta. Jag var glad för det. Jag gillade inte att vara iakttagen av folk som jag inte visste vilka det var.

Jag tog några steg ut i snön som djupnat ytterligare och sträckte på mig. Jag insåg att jag faktiskt var lycklig. Jag hade för en gångs skull släppt alla bekymmer och låtit det som gjorde mig glad insupa mig.

”Sådär ja.” Ulrik steg ut genom cafédörren och log brett mot mig. Jag log tillbaka och på nytt gjorde fjärilarna i min mage en häftig krängning.

”Vad ska vi göra nu”, frågade jag och stoppade ner händerna i fickorna för att hålla med varma. Jag misstänkte att med snöfallet, så hade minusgraderna ökat på.

”Jag tänkte att vi kanske kunde ta en liten promenad, om du inte fryser för mycket. Jag har en sak jag måste berätta för dig.” Ulrik såg, halvt om halvt blygt, på mig under sin blonda lugg och jag nickade.

”Så gärna så. Jag skulle ändå ha behövt gå för att komma hem, så en lite längre promenad skulle inte skada.” Jag blinkade mot honom.

”Vad bra.” Han blinkade tillbaka och tillsammans styrde vi stegen åt motsatt håll mot vad jag hade kommit ifrån. Jag visste att om vi följde vägen, så skulle vi komma till en liten skog, som alltid var mysig att vara i på vintern. Träden var inte särskilt höga där och grenarna hotade inte med att överösa oss med 5 kg snö.

Medan vi gick, kunde jag inte låta bli att granska Ulrik i profil. Han såg verkligen bra ut. Kanske till och med bättre än Jasper. Jasper hade en profil som fick honom att se hård och kall ut, medan Ulrik såg mer mjuk och varm ut. De var varandras motsatser och jag hade nu, till slut, insett vem jag mest föredrog att ha som kompis. Ulrik, alla gånger.

Men trots detta visste jag att jag bara inte kunde göra slut med Jasper helt utan anledning. Han skulle bli rasande.

”Cassie.” Ulrik stannade till då vi kom in i skogen och jag följde hans exempel. ”Jag har något som jag har velat säga dig enda sedan jag såg dig första gången. Något som jag alltid har varit för feg för att säga.” Han harklade sig lätt och mötte min blick med ett lätt leende.

”Ut med språket”, sa jag glatt och log uppmuntrande mot honom.

”Jag tycker om dig, mer än som vän. Jag vill bara att du ska veta det.” Han log på nytt, blygt och nervöst och jag log tillbaka.

”Ulrik, jag tycker om dig också”, mumlade jag tyst. För vilken gång i ordningen kände jag hur det hettade i kinderna. Snön föll mjukt omkring oss och lade sig på trädens grenar och dolde våra fotspår.

Då vi hade stått där i några få sekunder, sträckte Ulrik ut handen mot mig och fattade tag om min. Utan förvarning drog han mig intill sig, så nära att jag kunde känna hans varma andedräkt mot kinden.

Långsamt lutade han sig framåt mot mig, den lilla bit som det krävdes, och kysste mig. Mjukt och lätt, tveksamt, som om han väntade på mitt godkännande. Utan att tänka över det en enda sekund och vilka konsekvenser det hela kunde få, besvarade jag mjukt kyssen. Det här var vad jag hade väntat på.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 6 :D Har skrivit på den hela eftermiddagen, då jag tyckte att ni förtjänade en lång bit idag, så fina kommentarer som ni skrivit! Tack, tack, tack! Jag blir så otroligt glad!

Nå, vad tycker ni? Själv tycker jag att slutet på den här delen blev lite rörig, då jag ville komma fram till kyssen, men jag hoppas att det inte gör något!

Ha de gött!

Erica