”Varför inte? Flyger du upp med mig till det högsta hustaket du kan hitta och släpper ner mig därifrån?” Jag log retsamt mot honom och kunde inte låta bli att sucka lättat när vi kom in på den varma buss-och tågterminalen. Mina händer, som tappat värmen från muggen, började nu värmas upp igen, likaså resten av min kropp.

”Nä, jag rövar bort dig.” Ulriks svar fick mig att haja till. Jag vände mig hastigt mot honom och visste att mina mörkt blåa ögon var uppspärrade av förvåningen.

”Vad sa du”, frågade jag andlöst och bet mig nervöst i läppen. Hoppades nästan att han bara skämtat.

”Jag skämtade bara, det är ingen fara.” Ulrik flinade åt mitt generade uttryck.

”Jaså”, mumlade jag och ryckte till när min mobil började ringa. Jag hade den förtjusande vanan att använda mina nuvarande favoritlåtar som ringsignaler, så nu började Jessie J´s Do It Like A Dude spelas. Jag halade hastigt upp mobilen ur fickan och tryckte på svara, utan att egentligen kolla vem det var.

”Cass, är det du?” Jag kände igen rösten som min syster Desireés.

”Hej Desi”, sa jag och sneglade åt Ulriks håll, medan vi fortsatte gå. Mobilen var fortfarande blöt och kylde ner mitt öra och min kind. ”Vad är det?”

”Är du hemma snart? Jag har glömt min nyckel och mamma öppnar inte.” Hon lät panikslagen på rösten och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Vad var det nu då?

”Har du testat att ringa henne?”, mumlade jag hest och insåg med ens varför hon lät så panikslagen. Mötet med Ulrik hade fått mig att glömma omvärlden för en kort stund.

”Ja och hon svarar alltid. Hennes mobil är alltid på.” Desi snyftade till. ”Tänk om något har hänt henne? Hon borde vara hemma nu.”

”Jag vet”, sa jag tyst. ”Min buss går om fem minuter, så jag är väl hemma om en halvtimme eller så.”

”Bra.” Desi verkade försöka lugna sig själv, i och med de djupa andetag hon tog.

”Ring pappa så länge och se om han hört av henne. Eller ring Jasper och se om han kan komma och hålla dig sällskap.” Jag försökte låta lugn och inte låta paniken komma smygandes. Nämnandet av min pojkväns namn fick ett lätt leende att leta sig upp på mina läppar. ”Okej? Jag kommer snart. Vi ses Desi.”

”Hej då.” Desi tryckte bort samtalet och jag tog bort telefonen från örat.

”Har det hänt något?” Ulrik mötte min blick och rynkade bekymrat på ögonbrynen.

”Nej, det är bara min syster som har glömt sin nyckel.” Jag skickade ett hastigt sms till Jasper för att förklara situationen och stoppade sedan ner mobilen i fickan. Vi hade kommit fram till platsen dit vår buss skulle anlända.

”Det lät som mer än det.”

”Det är bara min mamma. Hon…” Jag bet mig i läppen och lutade mig mot väggen bredvid bussens hållplats. Jag undvek att se på Ulrik. Jag hade faktiskt aldrig berättat för någon om vad som var ”fel” med min mamma. Ingen hade verkat som rätt person att anförtro sig åt. Ingen utanför min familj och sjukhusets trygga väggar visste något.

Men nu var jag tydligen på väg att berätta allt för en person som jag umgåtts ytterst lite med tidigare och nu träffat efter nästan ett års uppehåll. Hade han så stort inflytande på mig, eller hade hela mötet fått mig att tappa huvudet?

”Du behöver inte berätta om det är något jobbigt.” Utan att jag märkt det, hade Ulrik ställt sig framför mig och när jag såg upp, såg jag rakt in i hans blåa ögon. Jag kunde känna hans andedräkt som mjukt smekte min kind och spetsarna på hans skor som snuddade vid mina. Hans närvaro fick mig att känna mig så lätt. Som om det bara var han och jag där. Men det var inget som jag fick känna. Jag fick inte känna som jag gjorde för denna Emil i Lönneberga kopia med sitt glada sätt och fina leende. Jag hade en pojkvän. Jag hade Jasper. Jag fick inte.

”Det skulle hjälpa om jag inte behövde det.” Jag vände på huvudet för att slippa känslan av att han skulle kyssa mig och förbannade mig själv för att jag ställt mig med ryggen mot en vägg. Jag kunde inte flytta på mig utan att han skulle få för sig att jag tyckte att hans närhet var obehaglig. Men det var den absolut inte. Snarare tvärtom.

”Okej.” Ulrik log och tog några steg bakåt för att ge mig plats. Något som jag uppskattade. Jag hade fått en vag känsla av att jag inte skulle kunna hindra mig från att, jag vet inte, kyssa honom eller något, om han inte flyttat sig.

Jag fortsatte envist att se på allt annat, förutom honom. Jag skämdes över vad jag gjort. Jag fattade inte varför jag plötsligt blivit så kall. Så frusen. Varför frös jag ut Ulrik på det här viset? Han hade inte gjort något fel. Han hade bara brytt sig om mig.

Men jag antar väl att sättet han brydde sig om mig på var ovant. Ingen i min närhet brukade be att få veta något om min mamma. De accepterade att jag inte ville prata om det och så var det bara. Det fanns inget jag kunde göra åt det.

”Bussen kommer.” Ulriks röst lät som om den var långt, långt borta, men egentligen stod han bara någon meter ifrån mig.

Jag nickade bara till svar, rädd för att jag skulle häva ur mig något elakt om jag öppnade munnen igen. Han tyckte säkert att jag var en komplett idiot som tjurade över småsaker som att ens syster glömt sin nyckel. Men han visste ju inte. Han visste inte att min mamma var sjuk. Svårt sjuk och det var inte säkert om hon någonsin skulle bli frisk igen.

Läkarna hade en gång för något år sedan skrämt vettet ur mig. De hade sagt att min mamma kanske inte skulle leva mer än tre år till. Hennes sjukdom gjorde hennes kropp svagare och svagare och de var inte säkra på om hon skulle överleva. Tanken på det låg alltid och gnagde i bakhuvudet på mig. Likt en irriterande mygga man inte kunde jaga bort.

Busskortet drogs upp ur fickan på min jacka och jag suckade tungt, då jag kände att det var lika blött som min mobil. Varför hade jag inte torkat av mobilen eller lagt ner den i väskan? Uppenbarligen var jag inte så smart idag.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och här är del 3! Ska sätta mig och skriva lite mer idag, så att ni kan få en eller två riktigt långa inlägg som en julklapp från mig imorgon! Ha de gött!

Erica