Maj 2012

Den kalla stenen som kylde ner mina fingrar fick mig att rysa. Men jag lät dem inte lämna den släta ytan, satt bara kvar på knä framför den. Jag ville inte gå därifrån. Inte än.

”Jag är så ledsen, Desi. För allt.” Några salta tårar letade sig ut ur ögonvrån och jag höjde handen för att ilsket torka bort dem. Det hade snart gått ett halvår, men jag ville ändå inte acceptera att hon var borta. För alltid.

”Cassie, vi måste gå.” JBs låga röst bredvid mig, fick mig att se upp, nicka långsamt. Jag placerade blombuketten i den fula, svarta plastvasen och reste mig upp. Borstade bort jorden från mina jeans.

”Jag kommer tillbaka nästa vecka, okej?” Jag såg ner på gravstenen, tog några steg bakåt, medan JB placerade en skyddande arm kring mina axlar.

”Kom nu.” JB ledde mig därifrån, mellan gravstenarna som reste sig kalla mot den ljusa himlen. Kyrkogårdar hade tidigare skrämt livet ur mig, men nu… Nu var den här som ett andra hem. Jag kom hit så ofta jag kunde.

”När går bussen?” Jag mötte JBs blick och bet mig fundersamt i läppen. Jag hade ingen koll på saker längre. Det var värre än min minnesförlust. Mycket värre. Jag undrade ofta om Desis bortgång gjort mig senil. Jag kände mig äldre, mycket äldre än arton.

”Om tio minuter.” JB visslade lågt på en melodi, men jag lyckades inte lista ut vilken det var. Jag orkade inte heller. ”Har du hört något från Ulrik på ett tag?” Jag visste att han bara försökte få mig att prata om annat, men Ulrik var inget bra val. Inte nu.

”Nej”, blev mitt bittra svar. Jag ville inte prata om min ex-pojkvän. Inte nu. Inte någonsin.

”Okej. Så du har inte kommit över det hela än?” JB höjde frågande på ögonbrynen, men jag gav honom inget svar. Han borde kunna lista ut det själv.

”Hänger du med ner till hamnen senare? Jag och Kelly ska sjösätta jollen.” Jag valde att gå in på ett annat spår. Det var bäst så.

Det hade nu blivit tillräckligt varmt för att vi skulle kunna börja segla igen. Jag hade lärt mig under förra sommaren och samtidigt lärt känna en av mina gamla klasskamrater bättre. Kelly Valce. Hon var min bästa tjejkompis nu för tiden. Vi kunde prata om allt det som jag och JB aldrig pratade om.

”Nej, jag tror mamma och pappa pratade om att sticka till Kungsmässan eller Freeport.” Jag visste att JB s ljög, men valde att inte kommentera det. Hans föräldrar tog aldrig med honom och shoppade. Aldrig.

”Ja, ha det så trevligt.” Jag log snett, började känna mig lättare till sinnes nu när vi lämnat kyrkogården bakom oss. ”Köp något fint till mig.”

”Det ska jag.” Han började på nytt vissla och lät armen lämna mina axlar. Körde istället ner händerna i byxfickorna.

Det var en fin dag. Våren hade haft en stor avsaknad på värme och det var nästan att jag gett upp angående det. Det hade känts som om det aldrig skulle ens snudda vid sommarvärme.

Men nu var himlen vackert blå med fluffiga, vita moln som seglade över den och jag gissade på att det var minst tjugo grader ute. Jag frös i vilket fall som helst inte.

”Jag tror jag går hem istället.” Jag såg hastigt på JB. Han gav mig ett förvånat ögonkast, men nickade sedan.

”Gör du så. Vi ses i skolan på måndag.” Han log och gav mig en vänskaplig klapp på axeln, innan han fortsatte mot busshållplatsen.

Jag suckade, som av lättnad, och svängde in på en annan gata. Det var egentligen inte långt hem till mig, men jag brukade ändå göra JB sällskap på bussen någon gång ibland.

Jag drog upp mobilen och hörlurarna ur fickan, drog igång musik. Tystnaden var ändå inget jag var intresserad av.

Allt hade blivit på annorlunda sedan Desi dött. Min familj hade känts så tom, så liten utan henne. Vi hade alla blivit som skuggor av oss själva. Det tog tid att hitta tillbaka.

Jag mindes fortfarande dagen då det hänt, lika tydligt som om jag befann mig där på nytt.

Vi hade varit ute och handlat, hon och jag, tillsammans med JB och Ulrik. Vi hade gått längs trottoaren, skojat med varandra. Retats, skrattat. Inget hade verkat problematiskt just då. Jag hade blivit frisk från min cancer, mina minnen var i princip tillbaka. Det fanns inget som bekymrade oss just då.

Jag och Desi hade gått närmare vägkanten än vad som egentligen var klokt. Jag hade vetat det, i bakhuvudet, men inte brytt mig om det.

Jag hade plötsligt tappat en av påsarna jag bar. En av varorna, jag ansåg att det hade varit en apelsin, hade rullat ut på vägen. Jag och Desi jagade efter den. Tänkte inte det minsta på att det faktiskt kunde komma en bil. Inte förrän Ulrik och JB plötsligt ropade panikslaget på oss. Jag hade inte förstått vad de gjort så mycket oväsen för. Det var bara en apelsin, det var allt.

Jag hade fortfarande inte förstått det då bilen träffat min syster och föraren chockat stigit ur. Stirrat med fasa på flickan som låg på marken framför honom. Det var uppenbart att livet flugit ifrån henne. Hon fanns inte mer.

Inte förrän ambulansen och poliserna anlände och de gjorde kontaktförsök med mig, insåg jag vad som hänt. Vad jag gjort mot min syster. Jag hade varit en hårsmån ifrån att kunna rädda henne, men jag hade bara stått där. Utan att göra något.

Jag hade knappast velat acceptera det under de kommande veckorna. Inte förrän begravningen. Inte förrän då, då jag sett kistan, sett alla blommor och upprörda ansikten, då hade jag förstått. Att hon verkligen var borta.

Jag och Ulrik hade försökt hålla ihop efter det. Ingen av oss hade egentligen orkat med det. Jag hade varit för förkrossad, för borta för att kunna bry mig om honom. Han hade själv fullt upp med sin musik, sitt kändisskap. En dag hade han bryskt ringt och sagt att han behövde koncentrera sig på sin karriär. Han hade inte tid för mig längre. Punkt slut.

Visst, det hade sårat mig, men jag hade förstått honom. Vem ville ha en flickvän som knappast brydde sig om honom längre? Bara gick runt och deppade över sin döda lillasyster. Jo tjena, snyggt val av tjej där, ja.

Så vi hade brutit all kontakt. Totalt. Och jag hade inga tankar på att återuppta den.

Solen som långsamt sänkte sig ner mot horisonten och vågorna som slog mot stenarna, fick det hela att kännas fridfullt. Men det var det minst sagt inte. Många hade precis fått ner sina båtar i vattnet och var nu ivriga på att testa dem. Små, snabba motorbåtar letade sig smidigt fram mellan de större segelbåtarna. Alla var de ivriga över att få det lilla solljus som var kvar.

Jag och Kelly hade redan varit ute en kort stund med vår lilla segeljolle. Det var mysigt och rofyllt att bara ta ett varv runt hamnen med den.

Nu satt vi på kanten av en av bryggorna, njöt av det sista solskenet och bara pratade.

”Hur går det i skolan nu för tiden?” Kelly skuggade ögonen med handen och såg på mig. Jag ryckte lätt på axlarna.

”Det funkar väl.” Jag såg ut över havet, kände hur vattnet slog upp över mina fötter. Trots att det var sommarvärme i luften, så var vattnet iskallt. Men jag ville inte lyfta upp fötterna ur det. Inte än. ”Själv då?”

”Jo vars. Tvåan är tuff, men det är inget emot trean, antar jag.” Även hon ryckte på axlarna och drog fingrarna genom det mörka håret.

”Hm.” Jag kvävde en gäspning och rotade fram mobilen ur väskan. Klockan visade på halv åtta och det var ännu inte helt mörkt. Otroligt. ”Jag tror jag måste gå snart. Du vet hur mamma och pappa är.” Jag såg på nytt ut över vattnet och kämpade för att inte börja gråta. Jag hade gjort det tillräckligt. Mina tårar borde vara slut vid det här laget.

”Ja, jag vet.” Jag såg i ögonvrån hur Kelly såg bekymrat på mig. Hon visste vad jag gick igenom.

Det var inte många år sedan hon förlorat sin mamma i en liknande olycka och jag visste att hon och hennes pappa haft det tufft. Han hade förlorat sitt jobb kort efter, så de hade alltid haft problem med pengar.

Men enligt Kelly var det inte så farligt, men jag visste samtidigt att det var värre än vad hon sa. Men jag ville inte pressa henne till att berätta. Det var inte rätt.

”Kom.” Jag reste mig upp, klämde fram ett ansträngt leende då jag sträckte ner handen mot henne och hjälpte henne upp på fötter. Hon lät armen glida in i min, så att vi gick armkrok.

”Jag följer dig en bit. Pappa är inte hemma förrän sent.” Jag valde att inte fråga henne något om hur hennes pappa mådde. Hon skulle bara bli lika dyster som jag och då skulle vi båda bara gå där och deppa.

”Kan inte vi åka och shoppa i helgen?” Jag såg på henne, försökte låta entusiastisk. JB och hans fejkade shoppingtur var det som inspirerat mig. Egentligen avskydde jag att shoppa, men det var bra någon gång ibland.

”Visst. Vi kan sticka till Freeport eller nåt på lördag morgon. Det ska ändå regna, så det blir säkert inte så mycket folk.” Jag nickade och lösgjorde min arm ur hennes.

”Vi ses imorgon då.” Jag vinkade och styrde sedan stegen mot min gata. Jag hade plötsligt bråttom. Som om jag var förföljd och betraktad av någon jag inte kunde se.

Det var säkerligen bara min fantasi som spelade mig ett spratt.