”Hej.” Jag slog igen ytterdörren efter mig och sparkade av mig skorna. Mina föräldrar gav mig låga hälsningar till svar, men verkade inte bry sig mer än det.

”Det finns mat i kylen om du vill ha.” Mammas röst kom svävande från köket och jag lutade mig mot dörrkarmen. Såg på henne.

”Jag äter om en liten stund.” Jag drog fingrarna genom håret och såg på medan hon hällde upp kaffe i en kopp, drack några klunkar. Hon såg lika trött ut som jag kände mig.

”Gör du så.” Hon suckade och rörde hastigt vid min arm då hon lämnade rummet. Jag visste att hon hade det lika svårt som oss andra. Om inte svårare.

Jag suckade och tog några ytterligare steg in i köket. Öppnade dörren in till kylskåpet. Jag var hungrig, trots att jag och Kelly ätit tidigare under eftermiddagen, så jag insåg att det var bäst att äta direkt. Annars skulle jag säkerligen komma in i någon typ av svältcirkel. Det skulle inte förvåna mig i sådana fall.

Maten åkte utan vidare eftertanke in i mikron och jag sjönk ner vid köksbordet i väntan på att den skulle värmas upp. Det fanns inte mycket annat att göra.

Jag kände hur mobilen surrade till i fickan och jag drog upp den. Fann ett nytt sms från JB som jag hastigt svarade på. Det var ändå inget som var något viktigt som jag behövde fundera över.

Mikron pep sitt öronbedövande pip och verkade inte precis nöjd med att jag tog lite för lång tid på mig att resa mig från bordet för att stänga av den. Förbannade maskin.

Dagen därpå steg jag på bussen tätt följd av Kelly. Trots att vi inte gick på samma gymnasium, så slog vi ändå följe så ofta vi kunde. Det blev trevligare på det viset. Man fick lite sällskap.

”När slutar du idag?” Kelly satt med mobilen i handen och kollade igenom sitt eget schema.

”Någon gång runt halv två.” Jag log retsamt mot henne då hon suckade tungt.

”Jag slutar fyra. Det är fredag, fattar de inte att man vill vara lite ledig?” Hon rynkade irriterat pannan och slängde tillbaka mobilen i fickan som om den sagt något riktigt oförskämt.

”Men sedan har vi bara några veckor skola kvar, eller hur? Tio veckor sommarlov är en bra kompensation till en eftermiddag i veckan.” Jag kvävde en gäspning och drog fingrarna genom hästsvansen som jag valt att sätta upp håret i. Trots att skolan blivit mycket hårdare och tuffare sedan jag börjat gymnasiet, så var det roligare än tidigare. Jag hade ju valt precis vad jag ville göra. Jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv om det inte kändes bra.

”Säg vad du vill.” Kelly ryckte surt på axlarna och såg framåt mot de som nyss stigit på bussen. Hennes tidigare trumpna uttryck byttes nu istället mot förvåning. ”Cass, titta inte nu, men jag tror Ulrik nyss steg på bussen.” Hon hade lutat sig närmare mig och mumlat det lågt i mitt öra för att ingen annan skulle höra.

”Fasiken”, muttrade jag, då jag kände igen den bekanta gubbkepsen och det blonda håret. Hastigt vände jag bort blicken och låtsades vara upptagen med att leta igenom väskan efter något.

Låt honom inte se mig, låt honom inte se mig.

Tankarna snurrade som på högvarv och jag ville nästan se på honom, se vad som förändrats och inte. Men då skulle han säkerligen se mig och jag det var något jag inte ville. Det var meningen att han skulle vara ett avslutat kapitel. Inget annat.

Jag hörde hur han passerade mig, uppenbarligen verkade han inte märka av mig. Bra var väl det.

”Han har satt sig”, viskade Kelly och slängde en diskret blick bakom sig. Jag nickade och vågade mig på att följa hennes blick. Jag kunde inte säga att jag inte var nyfiken, för det var jag. Det var i princip ett halvår sedan jag sett honom senast.

Han var sig lik, kanske hade såg han lite äldre ut, men annars verkade han vara samma person. Inga egentliga, större ändringar. Men jag visste att det var mer inom musiken det ändrats. Hans fans hade ökat betydligt och han hade kommit trea i Melodifestivalen. Det var mycket som förändrats, men minst lika mycket som det inte hänt ett dugg med.

Under större delen av bussresan satt jag tyst, försökte göra mig så osynlig som möjligt. Om Ulrik märkte av mig och kom fram för att säga hej, så visste jag inte vad jag skulle göra. Det skulle kännas så fel att stå öga mot öga med honom igen och prata som om inget hade hänt. Det skulle inte fungera.

”Hej då Kels.” Jag log tveksamt mot Kelly då hon reste sig upp för att stiga av bussen. Jag hade önskat att hon kunnat stanna kvar några hållplatser till, men jag visste att det inte var möjligt. Hon hade, liksom jag, lektioner att komma i tid till.

”Vi ses.” Hon log ett lugnande leende och rättade till väskan på axeln. ”Det går bra.” Med de orden lämnade hon mig ensam.

Jag satt där, på helspänn de sista hållplatserna. Väntade hela tiden på… något. Men inget kom. Inte för att jag egentligen visste vad det var ändå.

Jag reste mig hastigt upp då bussen bromsade in och sållade mig till den lilla grupp människor som skulle av på samma hållplats som jag.

”Hej. Det var länge sedan.” Hans mjuka röst bakom mig, fick mig att stelna till. Jag kunde inte förmå mig till att vända mig om och ge honom ett dräpande svar. Jag kunde bara stå där, hopplöst väntande på att bussdörrarna skulle slås upp så att jag slapp ifrån honom. Jag klarade inte av det.

De framför mig rörde sig framåt och jag följde hastigt efter. Hörde mot min vilja hans fotsteg som följde mig ut på gatan. ”Cass, vad är det?” Hans hand som slöt sig kring min handled och tvingade mig till att vända mig om. Det var det jag velat undvika mest. Att han rörde vid mig.

”Släpp mig”, mumlade jag och undvek att möta hans blick. Jag litade inte på honom längre. ”Bara låt mig vara.” Jag drog armen ur hans grepp och gjorde en ansats till att lämna honom bakom mig.

Det verkade inte riktigt vara vad han tänkt sig.

”Cassie, vad är det? Jag vill bara prata med dig.” Han slöt upp vid min sida, log ett vänligt leende.

”Vad får dig att tro att du kan dyka upp här efter ett halvår och låtsas att inget förändrats?” Jag blängde på honom. Han såg mållös ut, något som passade mig fint.

Med hastiga steg stack jag därifrån. Nu förföljde han mig inte längre. Det var bara bra. Han var en idiot i mina ögon. En uppblåst, tjockskallig idiot som jag inte ville veta av längre. Han kunde hålla sig till sin musik och sina fans, bara han höll sig borta från mig.

”Hej Cass.” JB log ett brett leende mot mig, då jag slog upp dörren till mitt skåp. Min morgon var helt klart förstörd. ”Hörru, vad är det?” Leendet lämnade hastigt hans läppar och han slog igen sitt eget skåp med en ljudlig smäll.

”Inget”, muttrade jag och plockade åt mig böckerna och datorn.

”Det är visst något. Kom igen, berätta för doktor JB vad det är som bekymrar dig.” Han förvrängde rösten för att låta äldre och jag kunde inte låta bli att le. Han fick mig alltid på bättre humör.

”Jag träffade du vet vem.” Jag bet mig i läppen och undvek hans blick. Passade på att låsa skåpet och luta mig mot det.

”Åh.” JB placerade en hand på min axel. ”Säg till om du vill att jag ska spöa upp honom eller nåt.” Han blinkade retsamt, men jag skakade bara på huvudet till svar.

”Han är inte värd det.”

”Jag vet.” JB suckade och fattade vänskapligt tag i min hand. ”Kom, vi måste bege oss till klassrummet. Annars blir Mattemonstret Margit arg.” Jag skrattade lågt.

”Du och dina smeknamn på lärare.” Jag himlade med ögonen. ”Undrar vad de skulle säga om de visste om det?”

”Jag tror att de skulle ge mig MVG i allt eftersom jag är så fruktansvärt kreativ.”

”Ja, men då är det väl dags att du berättar för dem då. Jag kan hjälpa dig på traven.” Han visste att jag skämtade, men såg ändå dödligt förtvivlad ut.

”Gör du det så mördar jag dig.” Han försökte se hotfull ut, något som han inte lyckades så speciellt bra med.

”Okej, okej.” Jag ryckte enkelt på axlarna. ”Jag försökte bara hjälpa dig, det är allt.” Jag log snett, insåg att han faktiskt lyckats höja mitt humör. Det var trevligt med sådana vänner.

”Så kom nu. Då hjälper du mig mest.” JB vinkade manande med handen och jag insåg att vår lektion redan börjat. Hoppsan…

”Kom igen Cassie! Vi missar bussen med ditt söl.” JB stod strax innanför dörren och tog några otåliga skutt på stället. Jag suckade bara tungt till svar och hängde väskan över axeln.

”Och vad är det med dig? Det är en shoppingtur med Kelly, det är allt. Du brukar ju avsky att shoppa.” Jag följde honom ut genom dörren och passade på att få på mig mina solglasögon för att den starka solen inte skulle göra mig blind. Lördagen skulle i sådana fall bli förstörd.

”Ja, men jag kanske tycker att det ska bli trevligt.” JB bet sig i läppen och vände bort blicken. Det var nästan att jag anade att han rodnade. Kunde det faktiskt vara så att han gillade Kelly? Det skulle i och för sig inte vara så konstigt, men det kändes… konstigt att tänka på. Att mina två bästa vänner kanske gillade varandra. Jag visste inte vad jag skulle säga om det i sådana fall.

”På så vis.” Jag ryckte enkelt på axlarna och låtsades vara fullt upptagen med att få upp mitt busskort ur väskan.

Himlen var vackert blå en dag som denna och trots att klockan bara var tio, så var det stekande hett. Jag var glad över att jag valt att bära mina korta jeansshorts och ett linne. Annars hade jag dött av värmeslag inom tio sekunder.

”Bussen är här.” JB hade på nytt tagit på sig sitt otåliga sätt och jag himlade med ögonen.

”Lugna dig Kalle Kanin. Folk kan tro att du är hög på nåt.” Min ord fick honom att stanna upp och se förvånat på mig.

”Åh.” Han verkade inte ha något bra svar på det, utan steg bara på bussen efter mig.

Maj 2012

Den kalla stenen som kylde ner mina fingrar fick mig att rysa. Men jag lät dem inte lämna den släta ytan, satt bara kvar på knä framför den. Jag ville inte gå därifrån. Inte än.

”Jag är så ledsen, Desi. För allt.” Några salta tårar letade sig ut ur ögonvrån och jag höjde handen för att ilsket torka bort dem. Det hade snart gått ett halvår, men jag ville ändå inte acceptera att hon var borta. För alltid.

”Cassie, vi måste gå.” JBs låga röst bredvid mig, fick mig att se upp, nicka långsamt. Jag placerade blombuketten i den fula, svarta plastvasen och reste mig upp. Borstade bort jorden från mina jeans.

”Jag kommer tillbaka nästa vecka, okej?” Jag såg ner på gravstenen, tog några steg bakåt, medan JB placerade en skyddande arm kring mina axlar.

”Kom nu.” JB ledde mig därifrån, mellan gravstenarna som reste sig kalla mot den ljusa himlen. Kyrkogårdar hade tidigare skrämt livet ur mig, men nu… Nu var den här som ett andra hem. Jag kom hit så ofta jag kunde.

”När går bussen?” Jag mötte JBs blick och bet mig fundersamt i läppen. Jag hade ingen koll på saker längre. Det var värre än min minnesförlust. Mycket värre. Jag undrade ofta om Desis bortgång gjort mig senil. Jag kände mig äldre, mycket äldre än arton.

”Om tio minuter.” JB visslade lågt på en melodi, men jag lyckades inte lista ut vilken det var. Jag orkade inte heller. ”Har du hört något från Ulrik på ett tag?” Jag visste att han bara försökte få mig att prata om annat, men Ulrik var inget bra val. Inte nu.

”Nej”, blev mitt bittra svar. Jag ville inte prata om min ex-pojkvän. Inte nu. Inte någonsin.

”Okej. Så du har inte kommit över det hela än?” JB höjde frågande på ögonbrynen, men jag gav honom inget svar. Han borde kunna lista ut det själv.

”Hänger du med ner till hamnen senare? Jag och Kelly ska sjösätta jollen.” Jag valde att gå in på ett annat spår. Det var bäst så.

Det hade nu blivit tillräckligt varmt för att vi skulle kunna börja segla igen. Jag hade lärt mig under förra sommaren och samtidigt lärt känna en av mina gamla klasskamrater bättre. Kelly Valce. Hon var min bästa tjejkompis nu för tiden. Vi kunde prata om allt det som jag och JB aldrig pratade om.

”Nej, jag tror mamma och pappa pratade om att sticka till Kungsmässan eller Freeport.” Jag visste att JB s ljög, men valde att inte kommentera det. Hans föräldrar tog aldrig med honom och shoppade. Aldrig.

”Ja, ha det så trevligt.” Jag log snett, började känna mig lättare till sinnes nu när vi lämnat kyrkogården bakom oss. ”Köp något fint till mig.”

”Det ska jag.” Han började på nytt vissla och lät armen lämna mina axlar. Körde istället ner händerna i byxfickorna.

Det var en fin dag. Våren hade haft en stor avsaknad på värme och det var nästan att jag gett upp angående det. Det hade känts som om det aldrig skulle ens snudda vid sommarvärme.

Men nu var himlen vackert blå med fluffiga, vita moln som seglade över den och jag gissade på att det var minst tjugo grader ute. Jag frös i vilket fall som helst inte.

”Jag tror jag går hem istället.” Jag såg hastigt på JB. Han gav mig ett förvånat ögonkast, men nickade sedan.

”Gör du så. Vi ses i skolan på måndag.” Han log och gav mig en vänskaplig klapp på axeln, innan han fortsatte mot busshållplatsen.

Jag suckade, som av lättnad, och svängde in på en annan gata. Det var egentligen inte långt hem till mig, men jag brukade ändå göra JB sällskap på bussen någon gång ibland.

Jag drog upp mobilen och hörlurarna ur fickan, drog igång musik. Tystnaden var ändå inget jag var intresserad av.

Allt hade blivit på annorlunda sedan Desi dött. Min familj hade känts så tom, så liten utan henne. Vi hade alla blivit som skuggor av oss själva. Det tog tid att hitta tillbaka.

Jag mindes fortfarande dagen då det hänt, lika tydligt som om jag befann mig där på nytt.

Vi hade varit ute och handlat, hon och jag, tillsammans med JB och Ulrik. Vi hade gått längs trottoaren, skojat med varandra. Retats, skrattat. Inget hade verkat problematiskt just då. Jag hade blivit frisk från min cancer, mina minnen var i princip tillbaka. Det fanns inget som bekymrade oss just då.

Jag och Desi hade gått närmare vägkanten än vad som egentligen var klokt. Jag hade vetat det, i bakhuvudet, men inte brytt mig om det.

Jag hade plötsligt tappat en av påsarna jag bar. En av varorna, jag ansåg att det hade varit en apelsin, hade rullat ut på vägen. Jag och Desi jagade efter den. Tänkte inte det minsta på att det faktiskt kunde komma en bil. Inte förrän Ulrik och JB plötsligt ropade panikslaget på oss. Jag hade inte förstått vad de gjort så mycket oväsen för. Det var bara en apelsin, det var allt.

Jag hade fortfarande inte förstått det då bilen träffat min syster och föraren chockat stigit ur. Stirrat med fasa på flickan som låg på marken framför honom. Det var uppenbart att livet flugit ifrån henne. Hon fanns inte mer.

Inte förrän ambulansen och poliserna anlände och de gjorde kontaktförsök med mig, insåg jag vad som hänt. Vad jag gjort mot min syster. Jag hade varit en hårsmån ifrån att kunna rädda henne, men jag hade bara stått där. Utan att göra något.

Jag hade knappast velat acceptera det under de kommande veckorna. Inte förrän begravningen. Inte förrän då, då jag sett kistan, sett alla blommor och upprörda ansikten, då hade jag förstått. Att hon verkligen var borta.

Jag och Ulrik hade försökt hålla ihop efter det. Ingen av oss hade egentligen orkat med det. Jag hade varit för förkrossad, för borta för att kunna bry mig om honom. Han hade själv fullt upp med sin musik, sitt kändisskap. En dag hade han bryskt ringt och sagt att han behövde koncentrera sig på sin karriär. Han hade inte tid för mig längre. Punkt slut.

Visst, det hade sårat mig, men jag hade förstått honom. Vem ville ha en flickvän som knappast brydde sig om honom längre? Bara gick runt och deppade över sin döda lillasyster. Jo tjena, snyggt val av tjej där, ja.

Så vi hade brutit all kontakt. Totalt. Och jag hade inga tankar på att återuppta den.

Solen som långsamt sänkte sig ner mot horisonten och vågorna som slog mot stenarna, fick det hela att kännas fridfullt. Men det var det minst sagt inte. Många hade precis fått ner sina båtar i vattnet och var nu ivriga på att testa dem. Små, snabba motorbåtar letade sig smidigt fram mellan de större segelbåtarna. Alla var de ivriga över att få det lilla solljus som var kvar.

Jag och Kelly hade redan varit ute en kort stund med vår lilla segeljolle. Det var mysigt och rofyllt att bara ta ett varv runt hamnen med den.

Nu satt vi på kanten av en av bryggorna, njöt av det sista solskenet och bara pratade.

”Hur går det i skolan nu för tiden?” Kelly skuggade ögonen med handen och såg på mig. Jag ryckte lätt på axlarna.

”Det funkar väl.” Jag såg ut över havet, kände hur vattnet slog upp över mina fötter. Trots att det var sommarvärme i luften, så var vattnet iskallt. Men jag ville inte lyfta upp fötterna ur det. Inte än. ”Själv då?”

”Jo vars. Tvåan är tuff, men det är inget emot trean, antar jag.” Även hon ryckte på axlarna och drog fingrarna genom det mörka håret.

”Hm.” Jag kvävde en gäspning och rotade fram mobilen ur väskan. Klockan visade på halv åtta och det var ännu inte helt mörkt. Otroligt. ”Jag tror jag måste gå snart. Du vet hur mamma och pappa är.” Jag såg på nytt ut över vattnet och kämpade för att inte börja gråta. Jag hade gjort det tillräckligt. Mina tårar borde vara slut vid det här laget.

”Ja, jag vet.” Jag såg i ögonvrån hur Kelly såg bekymrat på mig. Hon visste vad jag gick igenom.

Det var inte många år sedan hon förlorat sin mamma i en liknande olycka och jag visste att hon och hennes pappa haft det tufft. Han hade förlorat sitt jobb kort efter, så de hade alltid haft problem med pengar.

Men enligt Kelly var det inte så farligt, men jag visste samtidigt att det var värre än vad hon sa. Men jag ville inte pressa henne till att berätta. Det var inte rätt.

”Kom.” Jag reste mig upp, klämde fram ett ansträngt leende då jag sträckte ner handen mot henne och hjälpte henne upp på fötter. Hon lät armen glida in i min, så att vi gick armkrok.

”Jag följer dig en bit. Pappa är inte hemma förrän sent.” Jag valde att inte fråga henne något om hur hennes pappa mådde. Hon skulle bara bli lika dyster som jag och då skulle vi båda bara gå där och deppa.

”Kan inte vi åka och shoppa i helgen?” Jag såg på henne, försökte låta entusiastisk. JB och hans fejkade shoppingtur var det som inspirerat mig. Egentligen avskydde jag att shoppa, men det var bra någon gång ibland.

”Visst. Vi kan sticka till Freeport eller nåt på lördag morgon. Det ska ändå regna, så det blir säkert inte så mycket folk.” Jag nickade och lösgjorde min arm ur hennes.

”Vi ses imorgon då.” Jag vinkade och styrde sedan stegen mot min gata. Jag hade plötsligt bråttom. Som om jag var förföljd och betraktad av någon jag inte kunde se.

Det var säkerligen bara min fantasi som spelade mig ett spratt.