Vi begav oss ner för gatan. JB och Kelly försökte få igång ett samtal, men ingen av oss ville egentligen prata.

”Jag tror att jag sticker hem.” Jag bet mig i läppen och såg hastigt på dem. Jag ville vara ifred ett tag.

”Gör du så.” Kelly och JB utväxlade en hastig blick.

”Vi ses.” JB log enkelt, innan jag vände på klacken och skyndade bort mot busshållplatsen. Jag kunde se hur bussen kom rullande nerför gatan. Perfekt timing.

Efter att ha stämplat busskortet och sjunkit ner på ett säte, drog jag fram mobilen och hörlurarna ur fickan och slog på musik. Jag behövde få försvinna bort från världen. Jag ville inte vara medveten om allt.

Med slutna ögon, satt jag med pannan lutad mot det svala fönstret och var bara vagt medveten om folk som rörde sig omkring mig. De få gånger som jag faktiskt rörde på mig, så var det bara för att se vilken hållplats som var nästa eller för att byta låt. Jag slösade ingen kraft på något annat än det. Jag ville inte slösa någon kraft på något annat.

Jag valde att stiga av bussen en hållplats tidigare än vanligt. Jag insåg att jag behövde lite mer frisk luft innan jag begav mig hem. Mina föräldrar var bjudna på en middag hos några bekanta och jag skulle vara tvungen att följa med. Jag orkade egentligen inte, men visste att jag inte skulle slippa undan. Mina föräldrar tyckte redan att jag var hemma alltför mycket.

Den svala luften var en skarp kontrast till kvavheten inne på bussen och jag drog girigt några djupa andetag för att rensa mina tankar. Musiken kändes nu mest störande och jag stängde av den med en irriterad knapptryckning, innan jag stoppade ner mobilen och hörlurarna i fickan.

Med långsamma steg, tog jag mig ner för gatan, såg ut över havet. Båtarna guppade rofyllt i vattnet och folk pratade med låga röster, som om de inte ville störa den vackra synen genom att prata högt.

”Hej Cassie.” En av mina gamla klasskamrater, Adam, log snett mot mig då jag passerade.

”Hej.” Jag log tillbaka och mötte hans blick. Han hade aldrig varit särskilt trevlig mot mig under åren som vi gått i samma klass, men det verkade som om han förändrats. Av någon anledning.

”Hur är allt?” Han körde ner händerna i byxfickorna och slängde en hastig blick tillbaka mot sina kompisar som omringade en liten båt. Det verkade som om de skulle ut med den.

”Ja, det är väl bra.” Jag ryckte på axlarna och bet mig i läppen. Allra helst hade jag velat gå. Nu. Inte stå här och låtsas vara artig mot någon jag avskytt under större delen av min uppväxt. ”Själv då?”

”Jo, det funkar.” Han log på nytt. ”Du känner inte för att hänga med ut med båten? Vi hade tänkt stanna på någon ö och dricka lite.” Jag rynkade pannan. Var han dum i huvudet eller nåt? Han visste hur vår relation såg ut.

”Nej tack. Jag måste gå.” Jag vände hastigt på klacken och styrde stegen hemåt.

”Jag tänkte väl det.” Han skrattade och jag kunde höra hur hans kompisar stämde in. Varför hade jag ens stannat och pratat med honom? Jag visste att han bara skulle göra narr av mig, så varför hade jag stannat? Någon måste ha slagit sönder ett par hjärnceller.

Jag var i vilket fall som helst glad över att jag hade ryggen vänd mot dem. Mina kinder hettade något otroligt och jag ville inte att Adam och hans kompisar skulle se det.

Det kändes som om det tog åratal innan deras skratt dog bort och mitt hus uppenbarade sig framför mig.  Jag var bara glad över att slippa dem.

”Hej, är du redan hemma?” Mamma såg förvånat på mig, då jag steg in genom grinden. Hon låg på knä vid en av sina många rabatter och planterade några små, blå blommor i den mörka jorden.

”Ja, jag ville komma hem lite tidigare. Jag har lite ont i huvudet.” Jag hade blivit skicklig på att ljuga under halvåret som gått. Det behövdes för att kunna dölja sina känslor.

”Jaha. Vi ska iväg vid halv sju sedan. Ta på dig något fint.” Mamma log och strök undan svetten från pannan. ”Jag kommer in alldeles strax. Det är bara några få plantor kvar.”

Jag nickade bara till svar och styrde stegen upp mot huset. Ytterdörren stod vidöppen och jag kunde höra pappa som spelade musik i vardagsrummet. Inte mig emot. Han hade en hyfsad musikstil.

”Hej.” Jag log mot honom och sparkade av mig skorna innanför dörren. ”Jag går och tar en dusch.”

”Okej.” Han nickade till svar och vände tillbaka blicken till boken han läste.  Han verkade inte riktigt vara på prathumör, inte för att jag var det heller.

Med hastiga steg, tog jag mig uppför trappan och slängde ifrån mig väskan på sängen, innan jag letade igenom garderoben efter något att ha på mig. En ljus klänning, som i princip var vit, och en svart kofta verkade lovande, så jag hängde dem över armen och begav mig sedan in i badrummet.

Det varma vattnet som omslöt min kropp, fick mig att rysa till av välbehag. Jag hade känt mig lite lätt frusen under promenaden hem och duschen var precis vad jag behövde.

Trots att jag helst av allt hade velat stå där hela kvällen och låta vattnet rinna längs min kropp, så visste jag att mamma säkert skulle vilja duscha efter att hon jobbat i trädgården. Kvällen skulle bara bli förstörd om vi blev irriterade på varandra.