Starlighted - Del 4
Vi begav oss ner för gatan. JB och Kelly försökte få igång ett samtal, men ingen av oss ville egentligen prata.
”Jag tror att jag sticker hem.” Jag bet mig i läppen och såg hastigt på dem. Jag ville vara ifred ett tag.
”Gör du så.” Kelly och JB utväxlade en hastig blick.
”Vi ses.” JB log enkelt, innan jag vände på klacken och skyndade bort mot busshållplatsen. Jag kunde se hur bussen kom rullande nerför gatan. Perfekt timing.
Efter att ha stämplat busskortet och sjunkit ner på ett säte, drog jag fram mobilen och hörlurarna ur fickan och slog på musik. Jag behövde få försvinna bort från världen. Jag ville inte vara medveten om allt.
Med slutna ögon, satt jag med pannan lutad mot det svala fönstret och var bara vagt medveten om folk som rörde sig omkring mig. De få gånger som jag faktiskt rörde på mig, så var det bara för att se vilken hållplats som var nästa eller för att byta låt. Jag slösade ingen kraft på något annat än det. Jag ville inte slösa någon kraft på något annat.
Jag valde att stiga av bussen en hållplats tidigare än vanligt. Jag insåg att jag behövde lite mer frisk luft innan jag begav mig hem. Mina föräldrar var bjudna på en middag hos några bekanta och jag skulle vara tvungen att följa med. Jag orkade egentligen inte, men visste att jag inte skulle slippa undan. Mina föräldrar tyckte redan att jag var hemma alltför mycket.
Den svala luften var en skarp kontrast till kvavheten inne på bussen och jag drog girigt några djupa andetag för att rensa mina tankar. Musiken kändes nu mest störande och jag stängde av den med en irriterad knapptryckning, innan jag stoppade ner mobilen och hörlurarna i fickan.
Med långsamma steg, tog jag mig ner för gatan, såg ut över havet. Båtarna guppade rofyllt i vattnet och folk pratade med låga röster, som om de inte ville störa den vackra synen genom att prata högt.
”Hej Cassie.” En av mina gamla klasskamrater, Adam, log snett mot mig då jag passerade.
”Hej.” Jag log tillbaka och mötte hans blick. Han hade aldrig varit särskilt trevlig mot mig under åren som vi gått i samma klass, men det verkade som om han förändrats. Av någon anledning.
”Hur är allt?” Han körde ner händerna i byxfickorna och slängde en hastig blick tillbaka mot sina kompisar som omringade en liten båt. Det verkade som om de skulle ut med den.
”Ja, det är väl bra.” Jag ryckte på axlarna och bet mig i läppen. Allra helst hade jag velat gå. Nu. Inte stå här och låtsas vara artig mot någon jag avskytt under större delen av min uppväxt. ”Själv då?”
”Jo, det funkar.” Han log på nytt. ”Du känner inte för att hänga med ut med båten? Vi hade tänkt stanna på någon ö och dricka lite.” Jag rynkade pannan. Var han dum i huvudet eller nåt? Han visste hur vår relation såg ut.
”Nej tack. Jag måste gå.” Jag vände hastigt på klacken och styrde stegen hemåt.
”Jag tänkte väl det.” Han skrattade och jag kunde höra hur hans kompisar stämde in. Varför hade jag ens stannat och pratat med honom? Jag visste att han bara skulle göra narr av mig, så varför hade jag stannat? Någon måste ha slagit sönder ett par hjärnceller.
Jag var i vilket fall som helst glad över att jag hade ryggen vänd mot dem. Mina kinder hettade något otroligt och jag ville inte att Adam och hans kompisar skulle se det.
Det kändes som om det tog åratal innan deras skratt dog bort och mitt hus uppenbarade sig framför mig. Jag var bara glad över att slippa dem.
”Hej, är du redan hemma?” Mamma såg förvånat på mig, då jag steg in genom grinden. Hon låg på knä vid en av sina många rabatter och planterade några små, blå blommor i den mörka jorden.
”Ja, jag ville komma hem lite tidigare. Jag har lite ont i huvudet.” Jag hade blivit skicklig på att ljuga under halvåret som gått. Det behövdes för att kunna dölja sina känslor.
”Jaha. Vi ska iväg vid halv sju sedan. Ta på dig något fint.” Mamma log och strök undan svetten från pannan. ”Jag kommer in alldeles strax. Det är bara några få plantor kvar.”
Jag nickade bara till svar och styrde stegen upp mot huset. Ytterdörren stod vidöppen och jag kunde höra pappa som spelade musik i vardagsrummet. Inte mig emot. Han hade en hyfsad musikstil.
”Hej.” Jag log mot honom och sparkade av mig skorna innanför dörren. ”Jag går och tar en dusch.”
”Okej.” Han nickade till svar och vände tillbaka blicken till boken han läste. Han verkade inte riktigt vara på prathumör, inte för att jag var det heller.
Med hastiga steg, tog jag mig uppför trappan och slängde ifrån mig väskan på sängen, innan jag letade igenom garderoben efter något att ha på mig. En ljus klänning, som i princip var vit, och en svart kofta verkade lovande, så jag hängde dem över armen och begav mig sedan in i badrummet.
Det varma vattnet som omslöt min kropp, fick mig att rysa till av välbehag. Jag hade känt mig lite lätt frusen under promenaden hem och duschen var precis vad jag behövde.
Trots att jag helst av allt hade velat stå där hela kvällen och låta vattnet rinna längs min kropp, så visste jag att mamma säkert skulle vilja duscha efter att hon jobbat i trädgården. Kvällen skulle bara bli förstörd om vi blev irriterade på varandra.
Ja, här har ni del 4. Enligt mig blev den inte så speciellt bra, utan mer en tråkig mellandel. Men jag har lite planer på vad som ska hända i framtiden.
Förlåt!
Q & A
Starlighted - Del 3
Kelly mötte oss inne i stan, då hon tagit en tidigare buss för att ”Fixa några ärenden.” Jag hade inte precis klagat. Hon gjorde som hon ville.
”Hej.” Hon log brett och kramade om mig. ”Hej JB.” Hon log mot honom och jag kunde se hur en tydlig rodnad dök upp på hans kinder. Han gillade henne, verkligen.
”Hej.” Han gav henne en tafatt kram och tog sedan några hastiga steg bakåt, som för att ge henne plats. Jag såg bara på under tystnad, brydde mig inte om att lägga mig i.
”Okej, så vart ska vi ta oss först? Vi har hela Göteborg att välja på.” Kelly såg på oss, då vi började röra oss ner för gatan.
”Det spelar ingen roll. Välj ni.” Jag ryckte enkelt på axlarna och slöt upp vid hennes högra sida, då JB redan lagt beslag på den vänstra. ”Jag skulle dock behöva gå till någon skivaffär, Bengans eller liknande, men det kan jag i sådana fall fixa senare.”
”Vi kan ta det innan vi åker hem.” JB nickade långsamt, mest för sig själv, verkade det som, och frågade inte ens om vad jag skulle dit för. Det var kanske lika bra det.
Kelly och JB verkade ha riktigt roligt under tiden och jag höll mig mest i bakgrunden, för att låta dem prata i fred. Jag hade insett att de faktiskt passade ihop och jag gav dem nu tid till att lära känna varandra bättre. Om det nu var så att de gillade varandra.
”Vad händer där borta?” Kelly såg bort mot ett torg, där det hade samlats en grupp tjejer. Jag insåg att de stod framför en scen, då vi närmade oss.
”Jag antar att det är någon typ av konsert.” Jag ryckte på axlarna och körde ner händerna i fickorna på shortsen.
”Har ni något emot om vi stannar och lyssnar?” Kelly såg frågande på oss och jag skakade bara kort på huvudet.
”Det är helt okej.” Jag kvävde en gäspning och stoppade ner mina solglasögon i väskan. Molnen hade krupit fram framför solen, så de behövdes inte längre. Bara onödigt att ha dem på sig då.
Det fylldes långsamt på med folk och vi fann oss snart stå i mitten av folkhavet. Jag hade fortfarande inte den blekaste aning om vad det hela handlade om.
Visst, det var någon som spelade längre fram på scenen, men jag gav det ingen större uppmärksamhet. Stod mest där och tänkte på annat.
”Tack för att ni lyssnat. Jag hade tänkt spela en sista låt.” Rösten som klingade ut genom högtalarsystemet, fick mig att hastigt se upp. Jag kunde inte tro det.
Hans blågröna ögon mötte mina, för en enda sekund. Av alla som befann sig på torget, så var det tvunget att han mötte min blick. Det var en chans på, vad? Hundra? Det var i vilket fall som helst osannolikt.
Han avbröt sig mitt i meningen, såg förvånat på mig, innan han på nytt insåg vart han befann sig och bröt ögonkontakten. Bra var väl det, annars hade jag gjort det.
På nytt började han tala, men jag lyssnade inte längre. Istället såg jag hastigt på JB och Kelly. De förstod vad det hela handlade om.
”Kan vi gå?”, mumlade jag lågt och bet mig hårt i kinden, kände blodsmaken i munnen. Det var något som inte var viktigt för stunden, men jag märkte ändå av det. Den järnaktiga smaken.
”Ja, javisst.” JB utväxlade en hastig blick med Kelly, innan vi började ta oss fram genom trängseln. Det tog ett bra tag, då folk knappast var villiga att flytta på sig, och verkade sura över att vi försökte ta oss ut.
Då vi väl lyckats ta oss bortåt och äntligen kunde andas fritt igen, så hade Ulrik slutat spela och jag förstod på fansens missnöjda muttrande att han även lämnat scenen.
Med en tung suck sjönk jag ner på en parkbänk och lutade huvudet i händerna. Vad var det med ödet? Varför var jag tvungen att stöta på honom igen? Jag ville gå vidare, inte stanna kvar i det förflutna.
”Är du okej, Cass?” Kelly la en arm kring mina axlar och lutade tröstande sitt huvud mot mitt.
”Ja, hur är det?” JB slog sig ner på min andra sida och placerade en hand på min axel. Trots deras tröstande ord och närhet, så kände jag mig inte det minsta bättre till mods. Jag ville bara komma bort från allt och alla.
”Jag överlever nog”, mumlade jag lågt. Jag visste inte ens om de hörde, inte för att det egentligen spelade någon roll. De förstod egentligen redan hur jag mådde. De kände mig tillräckligt väl.
”Ska vi gå och fika eller något? Jag börjar bli hungrig.” JB försökte helt klart styra in samtalet och våra tankar på ett annat spår.
”Okej.” Jag reste mig upp, försökte mig på ett leende. Det blev säkert mer en grimas. Jag var inte på humör för någonting.
Kelly och JB ledde vägen, ner för gatan och bort från torget. Jag visste att de försökte hålla humöret uppe, men efter det som hänt, så visste jag att deras dag var förstörd. Och allt var mitt fel.
”Hey, vänta!” Utan förvarning dök han upp igen. Hans alltför välbekanta röst som seglade genom luften mot mig. Jag stannade inte, fortsatte bara gå med blicken riktad framåt.
”Helvete”, muttrade JB lågt och slängde en blick över axeln. ”Han borde låta dig vara ifred.”
”Mhm.” Jag körde ner händerna i fickorna och låtsades vara obekymrad. Inte för att jag egentligen lyckades.
”Cassie.” Jag hörde hans hastiga fotsteg och kände hur hans hand slöt sig kring min handled.
”Låt henne vara.” JB blängde på honom. Jag visste att han tyckte lika illa om Ulrik som jag.
”Jag vill bara prata, okej? Ta det lugnt.” Ulrik lät irriterad på rösten.
”Och vad vill du egentligen prata om? Det var du som tog initiativet till att vi skulle bryta all kontakt, så vad sysslar du egentligen med?” Jag var uppretad nu. Alla känslor som legat och kokat sedan jag träffat honom dagen innan hade gjort att jag nu var trött på honom, ville bara att han skulle lämna mig ifred.
”Jag vill be om ursäkt. För allt.” Han mötte min blick, log ett prövande leende.
”Det är för sent för det. Det borde du förstå.” Jag la armarna i kors över bröstet.
”För vad då? Att be om ursäkt?” Även han verkade uppretad, som om han inte var van vid att folk inte gjorde som han ville. Fast, visst, han var en kändis som var van vid den bra sortens uppmärksamhet.
”Ja. Du betedde dig som en idiot.” Mina ord var hårda, men det brydde jag mig inte om. Det var sanningen.
”Och du då? Du betedde sig som en apatisk robot. Fan, Cassie, din syster gick bort. Kom över det.” Hans ord fick mig att stelna till, stirra sårat på honom. Att han överhuvudtaget vågat säga något sådant.
”Ulrik, det där var förbannat lågt.” Tonen av hat och förakt i JBs röst gick inte att ta miste på. Ingen av oss kunde förstå att han sagt det han gjort.
”Det är sanningen.” Ulrik slog ut med armarna, tog ett steg närmare JB. De stod öga mot öga, båda verkade vara beredda att slå till den andra.
”Sanningen är inte alltid det rätta att säga.” JB knöt ilsket nävarna. Jag hade aldrig sett någon av dem såhär.
”JB, låt det vara. Han är inte värd tiden.” Jag visste inte vad modet kom ifrån. Det bara dök upp. ”Han är inte den Ulrik jag förälskade mig i.” Något i det jag sa, fick Ulrik att se på mig med en undrande glimt i ögonen. Det var som om något lossnade inom honom.
”Cassie.” Han bet sig skamset i läppen. ”Jag gick över gränsen. Igen.”
”Ulrik, för bådas skull. Gör inte såhär igen.” Jag krokade armkrok med JB och styrde honom bort till Kelly, som paralyserad sett på.
”Är du okej?” Hon såg på mig och jag nickade.
”Ja, faktiskt.”
Jag slängde en hastig blick över axeln, mot Ulrik, mötte hans blick. Trots att jag inte ville, så förstod jag orden han mimade.
Jag älskar dig. Fortfarande. Förlåt mig.
Jaha, här har ni del 3. Jag vet att det händer en hel del, väldigt snabbt, men jag hoppas att ni samtidigt får några förklaringar till vad som hänt sedan den första delen av Afterall slutade.
Hej
